Uppdatering

Lite snabb uppdatering bara... Det går riktigt bra för dottern. Hon har nu en gedigen diagnos, de kallar det för Highly Sensitive Person with Panic Disorder. HSP är tydligen ett begrepp som börjar få fotfäste lite här och där, bla i Sverige. Wikipedia, The Highly Sensitive Person.

Livet lunkar på ganska bra just nu, vi har lärt oss hur det här fungerar och hur vi ska hantera det. Sarah jobbar fortfarande i terapi med att lära sig att hantera sin stress när något oväntat sker, som en oannonserad schmaändring i skolan t.ex. Hon fick bra användning för det förra veckan då oväntat brandlarmet gick i skolan. Hon hanterade den oväntade situationen bra, fast me dhjärtat i halsgropen. Men hon fixade det och fick inte en panikattack, tack vare att hon fått lära sig hur hon ska tänka. Bra där!

Det här är inte klassat som en mental sjukdom, eller något "fel" snarare har det ju med nervsystemet att göra, och anses mer som en typ av personlighet. 15-20 % av befolkningen beräknas ha en sådan här personlighet, men det har varit väldigt missuppfattat och har inte egentligen fått uppmärksamhet förens början av 1990-talet. Många klassades bara som "blyga".

Det kan vara ganska jobbigt som en ung person, men man lär sig ju med åren hur man fungerar och hur man ska hantera det. Det är både en jobbig grej att ha att göra med, men det kan också vara en välsignelse. Att vara extra känslig mot sin omvärld och ha en hjärna som bearbetar intryck på ett högre plan kan ju vara en fördel, speciellt i vissa yrken.

Jag är glad ändå att vi som föräldrar kan hjälpa henne få grepp om det här och hjälpa henne utveckla det till något som inte kanske bara är jobbigt. Det finns säkert många stackars barn som inte får någon hjälp, som säkert bara får höra att de inte ska vara så jäkla känsliga osv. Stöd från de runt omkring en är nog så viktigt tror jag. För det är ju inte något man växer ifrån. I dotterns fall la de till "with Panic Disorder" för att hon ska få rätt till en sk 504-plan, där skolan måste ställa upp med hjälp om det behövs, kanske en person som kan vara med vid en schemaändring t.ex. Själva panikattackerna kan hon lära sig hantera, de är mer en manifestering av den stress hon känner vid en oväntad situation, men det märks att redan nu har hon börjat få bukt med de attackerna.

Så det känns helt OK, för oss alla faktiskt.

16:e januari

Här har det varit tyst, för det har rullat på riktigt bra. Inga problem alls med att gå till skolan, inte ens första dgaen efter jullovet.

Hon hade några miniattacker under lovet över att duscha. Av någon anledning stressar det henne ibland, fråga mig inte varför dock! :-)

Denna vecka var en stor vecka i skolan. Standardprov, de o så viktiga proven för skolan. 

Måndag

En liten uppdatering kanske kunde vara bra?

Det är lugnt här nu, vi har haft några veckor med endast ytterst lite stress. Sarah har kunnat gå till skolan som vanligt och allt har varit coola bananer...

Idag är vi båda sjuka, så hon har stannat hemma, men det var jag som ville att hon skulle göra det.

Sista veckan innan jullovet, det ska bli skönt att få ledigt. 

Tyvärr börjar de Stora Proven med en gång när de kommer tillbaka i januari, de stressar redan om det den här veckan. Skolan är ju tyvärr väldigt beroende av provresultat vad gäller pengar till skolan och sådär. Just den här skolan har alltid varit en "A-skola", dvs. de har legat i topp vad gäller testresultat varje år sedan de öppnade sina dörrar för snart 13 år sedan. En A-skola säger ju en del om skolans engagemang i sina elever och hur bra lärarna är. Vi är väldigt nöjda med "vår" skola faktiskt. Vart man än går så har eleverna samma press på sig, men jag gillar hur denna skola är. Sarah trivs bra också.

Terapeuten har varit oerhört hjälpsam i att hjälpa oss finna den rätta stilen vad gäller hur vi agerar gentemot Sarah. Det hon har lärt oss har ju uppenbarligen fungerat. Vi har fortfarande en hel del att jobba på, som Sarahs matproblem (kan du säga kinkig i maten?) och annat. Det handlar mycket om att jag ska backa ner och låta Sarah göra saker och ting själv, så att hon är mer självständig. Så hon har mer förtroende i sig själv och sin egen förmåga. 

Men allt detta är inget som händer över en dag, det tar tid med små steg här och där.

Vi har försökt boka in lite roliga saker över jullovet. Vi ser fram emot att farmor kommer över på julafton, sedan firar vi nog själva på juldagen. Det blir nog amerikansk skinka och en riktigt god svensk potatisgratäng, det brukar bli bra. Amerikansk skinka är ju rökt och sedan ugnsbakar man den. Funkar bra med just potatisgratäng. Har blivit lite av vår jultradition, och så lite goda tillbehör, förrätt och efterrätt.

Ingen ide att köra svenskt julbord, eftersom det nog bara skulle vara jag som gillade det :-)

Vi ska passa på i helgen att ta oss till Busch Gardens i Tampa, de har väldigt fina dekorationer nu till jul med sitt Christmas Town. Vi har årskort där, så vi hoppar nog alla åkturer och satsar på julen och djuren i stället. En av våra favvoparker.

Sedan ska vi passa på att besöka Salvador Dali-museet, det är världens största och mest uttömmande museum om Dali. Anledningen till att vi vill passa på med ett besök där just nu är att de har en extrautställning med Pablo Picasso. Några väldigt sällsynta verk ska visst vara med. Sarah gillar Dali och hans knasiga tavlor, så det kan nog bli bra. Sedan blir det nog en härlig lunch vid piren i St Petersburg också, brukar vara mysigt.

 Salvador Dali museet i St Petersburg

Ut i naturen ska vi ta oss mer också, det behövs. Just nu är jag väldigt busy med jobbet, passar på att ta mig an massor av extrajobb så jag har lite pengar på G senare i början på nästa år. Då kan jag ta lite mer ledigt över julen utan dåligt samvete. :-)

Tips

Vår terapeut använder sig av metoder som verkligen funkar, det kan vi ju skriva unde rpå efter endast en kort tid. Metoden finns beskriven på mycket bra sätt i denna bok: "The Parent's Handbook". Rekommenderar denna, oerhört bra! Detta är en enklare snabbläst version, det ska tydligen finnas en större, mer utförlig volym.

Onsdag

Wow, vilken skillnad lite terapi och bra råd kan göra!

Maken och jag har varit väldigt lugna och följt de råd vi fått, även om det har varit tufft och gått emot mina mammakänslor. 

I måndags eftermiddag träffade Sarah terapeuten själv, och i tisdag träffade jag henne. Det var skönt att få prata igenom hur jag ska agera och vad jag ska säga.

I alla dessa år har vi aldrig behövt tänka på alla de här sakerna eftersom Sarah har varit exemplariskt snäll. Inga problem. 

Nu med hennes ångest och att det helt plötsligt slog över i skolvägran i oktober var det lite av en chock. Man vill ju naturligt skydda sitt barn, men det är ju inte alltid det bästa att linda in dem i en kokong med kärlek. Man måste vara förälder, inte bara kompis.

I och med de saker vi implementerat och hur vi agerat ser man en klar ändring i hur Sarah agerar. Hon försöker fortfarande med alla medel övertyga mig om att hon är sjuk eller annat som gör att hon inte ska till skolan, men igår gick hon helt frivilligt ut i bilen, och hon bd till och med pappa att släppa av henne där alla andra blir avsläppta. Sedan oktober har vi varit tvungna att släppa av vid deras administrativa kontor, gå/tvinga henne in och sedan har hon suttit där för att lugna ner sig innan det har ringt in.

Så igår var en stor dag, ett stort steg.

Idag hade hon verkliga magsmärtor, eftersom hon har problem med förstoppning. Men jag förklarade att hon under inga omständigheter behövde stanna hemma för det. Vi drar fram Miralaxen igen (hon har haft förstoppning till och från över åren, men det har varit ett tag nu. Jag bekräftade förstoppningen genom att känna på hennes mage såsom hennes doktor visat mig att göra, så jag vet att det är förstoppning med största sannolikhet).

Miralax är ett pulver som man blandar ut med dryck och som sedan genom osmotisk verkan tvingar ut allt som sitter fast därinne, inte ett laxeringsmedel utan lite mer naturligt. Funkar bra. 

Men det tar några dagar.

Så efter att ha förklarat att det fortfarande blir skola så kollade vi upp lite YouTube-videor om massage och yoga-övningar som hon kunde göra för att hjälpa under tiden, och det verkade som om hon gillade det. 

När pappa kom hem (han åker in väldigt tidigt till jobbet och kommer hem för att skjutsa henne), så var hon redo att åka och gick själv ut. Inte en tår eller nått hela morgonen, förutom då att hon försökte använda magontet.

Igår hände det något som gör mig lite på high alert. Precis när de skulle gå ur klassrummet efter agronomklassen så var det någon som rusade fram till henne och slog henne med knytnäven riktigt hårt i sidan. Hon såg aldrig vem det var, bara att personen hade ganska långt, brunt hår och en svart tröja. Troligtvis en tjej.

Sarah var helt paff och undrade verkligen vad det handlade om? Kan ha varit en random händelse, kanske inte. Kanske en olyckshändelse eller misstagen identitet, vem vet. Kanske Sarah hittade på det hela? De är ju över 30 elever just i agronomklassen, så svårt att hålla reda på alla.

Men jag sa åt henne att hålla ögonen öppna och om hon märkte något liknande igen att kolla in VEM det var, så vi kan anmäla personen. De är supertuffa vad gäller mobbning av alla de slag. Men Sarah har aldrig gett någon en anledning att någon skulle ge sig på henne. Men man blir ju lite orolig såklart, vi behöver ju inte någon sådan situation ovanpå det vi redan jobbar med...

Måndag

Oj, min stressnivå är verkligen i rött läge just nu.

Redan igår var det väldigt tufft, hon stressade totalt ur om att gå till skolan idag.

Terapeuten har sagt att vi inte ska låta Sarah sova i vår säng, så jag fick kompromissade och lät henne sova på soffan i vardagsrummet. Hon gick och la sig vid nio, men det tog över en timme innan hon lugnade ner sig. Helt hysterisk. Jag försökte sitta bredvid och bara vara, inte vara emotionell och bara vara där som stöd. Det var inte kul alls.

I morse visse vi ju att det skulle bli tufft. Sarah var hysteriskt från det att hon slog upp ögonen, annars kan hon ju vara OK fram tills det är dags att åka.

Jag lyckades på något vis lirka på henne kläderna, fick kämpa för att ens få henne att gå på toa.

Hon bönade och bad hela tiden, i nästan 2 timmar om att få slippa skolan.

Sedan började hon med starkare saker, hot om självmord. Det är nog något av det otäckaste man som mamma kan lyssna på. Jag fortsatte att vara väldigt lugn och bestämd. 

Hon säger att skolan är så stressful, från att gå mellan lektionerna, sitta bland andra och bara så mycket folk runt omkring hela tiden. Det är ju just det hon har problem med, sto och stim och mycket folk.

Jag måste tro att det här med självmordshot är ett sätt för henne att få mig att reagera och gå med på det hon vill. Jag måste tro det. Men jag är ändå väldigt tacksam vi har tid med terapeuten direkt efter skolan.

Sedan kom pappa hem, han har fått order av terapeuten att vara den som tar henne till skolan i den utsträckning han kan. Men han ska vara lugn och neutral, hur arg han än kan tänkas vara.

Så fort han kom innan för dörren försökte hon "ta livet av sig" genom att hålla andan. Jag förklarade lugnt att det inte går, och när ingen reagerade så slutade hon. Hon skrek att hon ville ha pappas Swiss Army-kniv, kan bara tänka mig att det var ett hot att göra sig illa också.

Allvarligt talat så gör det ont ända in i benmärgen att höra henne säga sådana saker. Men jag tror faktiskt att det är tomma ord, för att få mig ur balans och göra som hon vill. Men jag kommer självklart att prata med terapeuten om det, självklart.

Det är ju om inte annat ett väldigt ruttet sätt att ge igen på sina föräldrar, det gör ju väldigt ont.

Pappa tog ut henne i bilen, hon gick själv, men han hade en fast hand under hennes överarm. Hon försöker öppna dörren och hoppa ur hela tiden, så han måste köra med en hand runt hennes arm.

Nu ringde de precis, hade kommit fram till skolan.

Hon fortsatte med sina hot om att hon ska göra sig illa, typ hugga sig själv med en gaffel under lunchen. Jag måste tro det är bara en power play från hennes sida, men det gör ju inte det hela enklare eller lättare.

Jag har föklarat för henne igen och igen att stanna hemma inte löser något. Man måste ta tjuren vid hornen och ta sig igenom det jobbiga, att det är lite som att gå igenom en lång tunnel: först blir det mörkare och mörkare och mot slutet ser man till ett ljus och man jobbar på mot det ljuset tills man är ute på andra sidan av tunneln. Jag förklarar att vi inte tvingar henne att gå till skolan bara för att, utan för att vi älskar henne och vill hjälpa henne.

Men det är jobbigt att leva med den här stressen. För oss alla.

Söndag

Vi har haft ledigt hela veckan över Thanksgiving. Skönt att få slappna av lite och bara vaa. Jag har dock haft svårt att släppa tanken på att det ju ändå är måndag snart... Och då blir det stress igen.

Jag får säga att terapeuten är väldigt bra. Vi träffade henne alla tre i måndags, och maken är helt OK med det hon hade att föreslå.

Sarah ska till skolan, och helst ska pappa köra henne så gott han kan med jobb och så. Men han får inte vara arg, höja rösten eller vara aggressiv på något vis. Precis det jag ville. Han ska vara neutral, och i princip fråga om Sarah tror hon kan gå till bilen själv, eller om hon behöver hjälp.

Om hon inte går till bilen frivilligt ska hon få tidigare läggdags på kvällen. Terapeuten vill också att vi begränsar Sarahs datortid till endast 1 timme på skolkvällar, och begränsar den på helgerna också. Hon vill att Sarah ska vara social med sina kompisar.

Problemet är ju att de flesta inte har möjlighet att komma till vårt hus, så det är just genom att spela datorspel via telefon som de umgås och har roligt. Så vi får se hur det utvecklar sig.

Terapeuten vill också att Sarah ska vara mer självständig, att jag inte ska göra så mycket åt henne. Det är nog ganska typiskt när man bara har ett barn, speciellt om man är som jag och är lite otålig och vill ha saker gjorda här och nu och till min standard. 

Men jag måste lära mig, så vi jobbar på det. Sarah får inte sova i vår säng om hon inte vaknar mitt i natten av en mardröm eller liknande. Det har varit en stor tröst för henne att kunna sova bredvid mig, men inget mer av det alltså.

Jag har börjat involvera Sarah mer i matlagning, hon är ju väääldigt petig i maten. Hon kanske inte äter det hon lagar, men hon får ju en närmare relation till mat. Fast i onsdag gjorde hon en jättegod pumpkin pie som hon faktiskt åt med god aptit på Thanksgiving.

Två kvällar lagade hon dessutom middag åt mig och maken, helt själv med bara mina instruktioner. Jag hjälpte henne ta ur maten från ugnen dock, eftersom det var tungt och varmt.

Terapeuten sa att det kommer bli tufft och jobbigare innan det blir bättre, men att det KOMMER att bli bättre. 

Redan igår märkte jag på Sarah att hon hade ångest över den stundande måndagen. Idag lika så.

Jag sa till henne att till skolan måste hon gå, men hon kan ju passa på att njuta av dagen just nu. Jag lirkade i henne i badkaret så hon fick ta ett avslappnande bad, och sedan har vi tittat på film.

Men varken pappa eller jag kommer att vara emotionella vrak framöver, vi ska vara så neutrala vi kan så Sarah kan koncentrera sig på att komma över den här ångesten över att gå till skolan. Det har liksom slagit över till en form av trots för henne, och det är viktigt att man som förälder visar sin kärlek men samtidigt är enade i vad som gäller. Jag ska träffa terapeuten själv så jag kan få prata av mig min egen stress. Sarah träffar henne imorgon efter skolan och jag på tisdag morgon.

Inga mer lugnande mediciner på morgonen för Sarah, för de gör ändå ingen nytta. Hon fortsätter med Lexapro.

Så de nästkommande 3 veckorna innan jullovet kommer nog inte att bli så kul. Men vi måste kämpa på så att hon kan ta sig igenom det här. Så vi alla kan ta oss igenom det här.

Torsdag

Vi hankar oss fram en dag i sänder. Frankt talat så tycker jag nästan att det är jobbigare att jobba med maken än med Sarah. Vi har två väldigt olika tänkande, och normalt hanterar jag allt som har med Sarah att göra under det dagliga livet, eftersom jag jobbar hemifrån och han är på kontoret oftast sju dagar i veckan.

Så nu när han ska med och bestämma så blir jag tokig. Dels för att jag såklart är van att göra som jag tycker är bäst, men också för at hans ideer verkligen inte alltid går ihop med vad jag tycker.

Jag tror dock att han bevhöver vara med hos terapeuten en gång för att höra en opartiskt åsikt om allt, och på måndag ska vi dit alla tre.

Dock har vi lyckats att få Sarah att själv gå ut i bilen och in till skolan, hon är såklart upprörd och gråter, bänar och ber, men jag ser en skillnad. Om hon var helt lamslagen av panikångest skulle hon ju inte göra det.

Jag tror det är för att jag hanterar henne med en mjuk hand, inte bara drar ut henne i bilen med tvång. Lirkar man lite går det. Jag försöker vara förstående och lugnande utan att vara känslosam. Neutral.

Men maken tycker att vi ska ta till andra bullar om det här inte har löst sig markant innan mitten på januari. Han har gett mig en tidsfrist att prova "min metod" som han kallar det. Sedan tar han öve rmed "sin metod".

Vi får se, men det går framåt och inte bakåt, det är ju bra. Imorgon är sista dagen innan höstlovet startar, så vi får lite tid att slappna av lite.

Måndag morgon

Igår kände jag mig ganska sjuk hela dagen. Jag har en tendens att bli det när jag utsätts för mycket stress. Min lupus (SLE) brukar då blossa upp, oftast mest med feber och allmän känsla av att man inte mår bra, ibland med ledvärk, ibland med andra konstiga symtom såsom inflammationer i både det ena och det andra. Jag har mått väldigt bra sedan 2007 faktiskt, då jag opererade bort hela min tjock- och ändtarm och fick en sk J-pouch. (De gjorde en intern reservoar av tunntarmen och fäste den direkt i anus). 

Hade då lidit av Ulcerös kolit i 20-25 år, så det var underbart att bli av med den där tarmen! Hela min kropp levde upp och jag slutade med alla immunsystemsdämpande mediciner plus cellgifterna som jag hade tagit sedan 1998, som jag tagit mot lupusen. Härligt! Gick upp en hel del i vikt, men läkarna tyckte det var jättebra, eftersom det ju betyde att kroppen tog åt sig näring. Men inte SÅ kul för mig. Men jag ska inte klaga, SÅ tjock blev jag ju inte, var bara inte van med det.

Ibland går man ju igenom lite jobbiga perioder, och då kan saker och ting blossa upp. Oftast inte mer än en vecka eller så, men jag kan bli ganska däckad, speciellt om det är ledvärk.

De senaste veckorna har varit de mest stressfulla i mitt liv, så jag ska ju inte vara så förvånad kanske. Eller så kanske det är något virus, men då borde man väl ha symptom på det? Så mår inte så bra helt enkelt. Jag får återkomma lite senare. Vi är mitt i en väldigt jobbig period fortfarande, men jag har hopp. Idag var ingen bra start på dagen. Men jag har hopp med allt som hände i fredags. Ingen omdelbar fix, det får man ju räkna med. Men det finns hopp. Men just nu orkar jag inget alls. Vilket gör stressen lite mer stressig.

HOPE.