Nära ögat

Stan försökte ta livet av sig igår när vi var borta. Han lyckades få ner en kakburk med brownie-kakor och smockade i sig allihopa. Som ni säker vet är choklad giftigt för hundar. Så "Death by Chocolate" med andra ord...

Vi hade varit borta i över 6 timmar när vi kom hem, och det var redan för sent att försöka ta honom till veterinären. Chokladen var redan inne i hans system, och det enda han nu kunde göra var att dricka en massa vatten, spy och skita. Och det gjorde han. Han tyckte väldigt syn om sig själv. Veterinärens behandling består av att pumpa i hunden aktivt kol, men som sagt, vi var redan förbi det stadiet.

Jag låter väldigt kallt kan tyckas, men det här var långt från första gången Stan har snott choklad och vräkt i sig. Vi är veteraner i frågan. Tydligen så är det giftiga ämnet i choklad väldigt beroendeframkallande hos hundar, så har de fått smak på det kan de göra vad som helst för att få mer, rena drogen. Det är ju inte direkt som om vi låter chokladen ligga framme så han ka ta för sig.

Och Bob fick nog inte ens en smula, han var inget sjuk alls. Hur som helst så mår Stan alldeles utmärkt idag. Jag beräknade mängden gift i det han åt, och det var nog på gränsen till giftig mängd, så han hade tur.

Det värsta han någonsin gjort i chokladväg var nog när han bröt sig in i min systers väska då hon var här 2003. När vi kom hem efter en lång dag på stan hade han inte bara gjort det, utan lyckats öppna en ny påse med Riesen-chokladkolor, äta dessa med papper och allt. Och sedan hade han spytt och skitigt. Över hela vardagsrummet... Så jävla snuskigt! Den här gången skötet han i alla fall allt det där utomhus. Att ha hund är stundom väldigt äckligt...

Kär eller bara elak?

Den senaste månaden har Sarah haft lite problem med en pojke i sin lekisklass. Hon är inte den som klagar direkt, utan det har kommit upp i samtal när hon har berättat om sin dag och så där. Ibland har hon berättat att han knuffat henne, bråkat med hennes grejer och i allmänhet varit småtaskig. Hon berättade att han en gång knuffade henne samtidigt som han sa till henne att han inte gillar henne. Hon har aldrig gjort något tillbaka, bara sagt åt honom att sluta. Jag har försökt säga åt henne att säga till fröken när han gör sådana saker, eftersom hon då kan säga till honom att sluta, men hon vill liksom inte vara elak, så oftast har hon inte sagt något alls

När vi hade kvartssamtal förra veckan pratade vi om den här pojken, och Sarahs fröken bekräftade vad jag också misstänkte. Baserat på sina observationer tror hon att han är väldigt förtjust i Sarah, men ni vet, småpojkar har ju en tendens att inte riktigt veta hur de ska uttrycka sig... utan rycker i flätor och sådant där klassiskt pojkaktigt...

Sarah är oftast populär bland pojkarna eftersom hon är ganska tuff av sig, hennes bästisar har alltid varit pojkar. Så kvartsamtalet slutade med att Sarah fick flytta till ett annat bord (de sitter fyra och fyra vid små runda bord). På så sätt får hon ha sina saker ifred och han kan inte bråka med henne under lektionstid.

Men sedan hon flyttade har hon rapporterat saker han gjort varje dag mot henne, och Ken hade tänkt ta ett snack till med fröken. Det verkar bara vara Sarah han bråkar med.

Det är ju gulligt att han kanske är kär i Sarah, men det som hände idag var inte speciellt gulligt: de hade datorlektion och pojken rev henne på handen riktigt illa. Datorläraren såg inte vad som hände och såg inte heller att Sarah räckte upp handen för att få hjälp.

Inte förens fröken kom för att hämta tillbaka klassen fick hon hjälp, och fröken tog henne till sjuksyster för att plåstras om. Han hade rivit henne så pass att det blödde ganska rejält och krävde lite mer omfattande omplåstring!

Jag ringde med en gång till Ken och han blev fly förbannad. Men det är ju lite svårt för oss att fixa situationen själva, här måste ju skolan göra sitt tycker jag. Den enda lösningen som jag ser det verkar ju vara att flytta pojken till en av de andra lekisklasserna, de har flera stycken. Minst 3 pojkar har fått byta klass under terminen pga av att de varit bråkiga, så varför inte den här pojken? Vi får väl se vad fröken säger när vi har pratat med henne.

För det vore väl inte rättvist om Sarah skulle behöva byta, nu när hon har börjat lära känna alla barnen och skaffat sig bra kompisar, och sköter sig exemplariskt??? Och det vore väl inte heller rättvis att hon ska fortsätta utsättas för den här pojkens "kärleksförklaringar"??? Vad tycker ni?

En dag som alla andra

Tidigt i morse var jag hos min hudläkare. Jag måste gå och kolla mig minst var 6:e månad eftersom jag i princip ligger på 100 % risk att få melanom. Detta baseras på de fakta att jag har en nära anhörig med melanom (min mamma dog av det när jag var 1år och hon bara 24), jag har sk "atypical mole syndrome", dvs, många leverfläckar och många med förändringar, och för att jag har haft en annan sorts hudcancer än melanom, basalcellscancer.

De hittar så gott som något varje år som har cancerceller, dvs. som skulle bli melanom om det läts vara ifred. Senast var i början på sommaren då de skar ut en bit av mitt vänstra underben, jag har fortfarande ett fult ärr som inte har läkt riktigt ännu, det var ganska så djupt.

Alltså, jag känner INGEN som har en så stor mäng medicinska problem som jag har! Jag antar att de alla hänger ihop på ett och annat vis via immunsystemet, men ändå! Man blir ju så TRÖTT. Så trött...

Jag vet inte om någon har något intresse över allt detta, men jag vet via privata mail jag fått av läsare att det finns de med nyligen diagnostiserade liknande problem som tycker det är intressant. Ni andra kan ju hoppa över om ni vill. För mig själv är det alltid lika förvånande när jag ögnar igenom listan på det som jag har fått på papper genom åren. Jag känner mig ju inte alls sjuk. men jag tror det är just det som är nyckeln till att fungera normalt, att man inte går och tänker på det hela tiden. Jag tror helt och hållet på positivt tänkande.

De problem som jag har och som har fått egna diagnoser är som följer:
Lupus (SLE)
Interstitiell cystit (kronisk inflammation av urinblåsan)
Reumatisk artrit (kronisk inflammation i lederna)
Ulcerös kolit (kronisk inflammation av tocktarmen, dock ”botad” i och med borttagandet av tjocktarmen förra året)
Bakercysta (en reumatisk cysta stor som en apelsin bakom vänstra knäet)
Sjögrens sjukdom (kronisk inflammation av spottkörtlarna
Endometrit (kronisk inflammation i livmodersslemhinnan)
Hashimotos sjukdom (kronisk inflammation av sköldkörteln som orsakar för lite sköldkörtelshormon)
Neuralgi (kronisk inflammation i nerver i huvudet),
Vaskulit (kronisk blodkärlsinflammation), osteporos (benskörhet)
Raynauds sjukdom (kronisk sjukdom som orsakar kärlkrampor och på så vis att nedsatt blodflöde i fingrar och tår och får dessa att vitna),
Takykardi (hjärtat slår för fort).

Majoriteten av dessa problem har jag på grund av lupus (SLE). Man ser ju ganska snabbt att huvudgrejen med lupus är kronisk inflammation av olika de slag. Sjukdomen i sig själv är ju när ens egen kropp attackerar sig själv, och på så vis orsakar inflammation. Jag har även andra problem som jag bara får då och då, såsom pleurit (lungsäcksinflammation) och DVT (blodproppar i benen), t.ex. De andra grejerna får jag dras med i princip varje dag.

Det är oftast ganska pinsamt när man träffar någon ny människa och man kommer in på det här med sjukdomar. Folk tittar alltid tvivlande på mig och de måste ju tro att jag är en superhypokondriker eller nått, för inte sjutton kan en människa som ser så normal ut ha alla de där problemen?! Ken trodde faktiskt att jag var hypokondriker först när vi träffades. Tills han hade suttit med mig på akuten några gånger. Antar att det är ganska lätt att tro, jag menar, det är ju hela tiden nått på G.

Min husläkare skojade förra veckan då jag var inne med hjärhinneinflammationen att jag personligen säkerligen hade betalat för hans familjs båt! Tack gode min tid för sjukförsäkring, säger jag bara...

Min reumatolog frågar ofta försiktigt hur jag mår, han tycker i princip att det är ett under att jag inte är deprimerad vid det här laget, och han skakar förbryllat på huvudet varje gång han inser att jag tar allt med ro. Fast jag tycker att det går jättebra, vissa dagar bättre än andra så klart.

En nackdel med lupus är att man ofta kan vara så in i bomben trött, och det är inte alls ovanligt för mig. Jag känner mig då oftast lat, för jag tycker ju att jag borde orka, jag tänker ju inte på att det ju faktiskt pågår en hel del inne i min kropp hela tiden. Det är knas, men jag känner mig helt oduglig ibland, ser på disken och skäms, t.ex. 

Jag har ju haft en sådan oerhörd tur att jag slank in på det här med översättningar 2000. Jag var klar med utbildningen och kände väl inte direkt för att söka några journalistjobb. Jag visste bara att jag ville arbeta med språk och att skriva. Och så satt jag där sommaren 2000 med lite extra pengar. Antingen tog jag ett vanligt tråkigt jobb, eller så satsade jag på att starta eget som frilansare. Och vilken tur att jag valde rätt! Jag har varit ganska så dålig sedan 2003 fram till i början på 2008, så då har det ju varit idealiskt att vara frilans och inte behöva oroa sig för jobbet i alla fall. Och så är det ett mycket givande yrke för mig, inte fy skam det heller!

Innerst inne har jag en stor rädsla för att dö av cancer, det är väl det enda. Min mamma dog när hon bara var 24 i cancer, min pappa för några år sedan, och vi har en massa annan cancer här och där i släkten. Har ju haft tur att upptäcka förstadiet till melanom ett par gånger, och när de tog tjocktarmen hittade de cancer där. Jag ryser bara vid tanken på hur det kunde ha gått. Och för 11 år sedan opererade jag bort cancerceller från livmodershalsen. Så man känner sig ju lite "cancer-utvald" eller vad man ska kalla det. Som tur är ses jag ju över ganska ofta av läkare och har bra kännedom om min egen kropp (tacka fan för det efter all denna skit sedan jag var 13!), det borde ju ge mig ett visst försprång. Det är ju inte det att jag är så rädd för att dö för min egen skull, utan för Sarahs. Jag vill inte att hon ska behöva leva utan sin mamma så som jag har gjort. Jag känner mig så oerhört beskyddande mot henne, hon är det viktigaste av allt för mig!

Ja ja. Detta blev ju ett himla dravel, men ibland får jag dessa tankar. Inte så konstigt kanske. Men idag såg allt bra ut hos hudläkaren, bara en fläck som vi ville ta bort, men den är troligen OK. Typiskt att den satt på halsen, inte ett så kul ställe att ha någon karvandes med en skalpell, ha ha!

Ny leverfläck borttagen idag mitt på halsen

Som sista ord idag ett par bilder på hundarna. De vet ju i alla fall hur man hanterar lite kallt väder bäst!

 

Bob i sin mysigt varma tröja (han ÄLSKAR sina myströjjor!)

Stan föredrar att vara UNDER en filt istället, inga tröjjor här inte!

(Vet inte varför nya Blogger vill ha en del bilder på kant, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder så blir det samam visa med en del bilder. Mysko!)

Brrrrr

Ja lite av svenskheten har nog gått ur mig, jag har suttit och frusit som bara den de senaste dagarna, och då har det dock lyckats gå upp till 20 grader varmt under eftermiddagarna. Rena sommardagen i svenska mått mätt, med andra ord!

Knappt någon plusgrad var det i natt, så det blev lite kyligt. Dessutom är Florida-hus väldigt sällan isolerade, vilket ju inte behövs direkt. Undra jag om det är annat svenskt som börjar försvinna, man kanske behöver en uppfräschningskurs i hur man är svensk? Jag hittade ett perfekt inslag om just detta hos FundersamCecilia på andra sidan Florida:

Söndagsmys

Har varit på stan och shoppat. Maken sitter och jobbar med datorn på soffan, han har lite skön reaggemusik på. Jag sitter på kontoret och läser en Liza Marklund-bok, Livstid. Härifrån kan jag se och lyssna på dottern som har urkul i ett skumbad i sitt badrum. Hon pratar och har sig när hon leker, riktigt underhållande att följa med i hennes tankar...

Vi åt alla en sen lunch, så inga middagsbestyr att ta tag i. All tvätt är tvättad och undanlagd. Vinden viner och det är ganska kallt ute. Har en bra film som väntar efter att Sarah har gått och lagt sig. Ett par knäckemackor och en stor kopp grönt te. Riktigt, riktigt mysigt, med andra ord...

Väder och likvaka

Nu får ju Florida bestämma sig! I flera dagar har vi haft över 30 grader varmt och det var väl svettigt värre. Och nu idag tyckte vädrets makter att vi skulle ta del av lite nordligare vindar, så just nu är det strålande solsken och 13C!

Eftersom vi aldrig riktigt får något väder kallt nog att kallas vinter, brukar våra garderober inte innehålla så många plagg ämnade för kyligare väderfenomen. Lite långa yogabyxor och ett par munkjackor, typ.

Men nu är ju dottern elev på en skola med uniformkrav. Det är ju inte alls så strängt som det låter, men man kan ju inte gå dit i rosa yogabyxor med glittriga fjärilar på, typ. Så sist vi fick lite kallt införskaffade jag ett par grå och ett par svarta yogabyxor till henne. Man ska egentligen ha kakibyxor, men hennes är fortfarande lite stora. Man får ha mjuka byxor om man håller sig till neutrala färger såsom marint, grått och svart. Jag tycker yogabyxor ser lite mer klätt ut, eftersom de är skurna i en form och inte bara sladdrar runt med en mudd nertill.

Men. Man behöver ju mer än två par byxor när det håller sig kallt en längre tid. Och inte att förglömma, hon har bara två långärmade tröjor (t-shirts). Hon kan ha en neutral t-shirt under en av uniformsgolftröjorna, men som sagt, man behöver fler än två. Så det får bli lite shopping idag. Maken var snäll nog att ge mig sitt betalkort, så man får väl passa på. Han tyckte vi kunde hitta lite snygga skjortor till honom med. Så shopping är det som gäller!

Ken ska på likvaka nu på morgonen. Det låter ju hemskt, men jag tvivlar att det kommer att finnas någon faktisk kropp på plats, tilldragelsen sker på en av de förnämsta privata klubbarna här i stan, Sarasota Polo Club (de spelar faktiskt riktig polo där). Det är en av hans mest prominenta och trevligaste kunder vars fru har avlidit. Jag har aldrig träffat henne personligen, men Ken sa att hon hade varit riktigt hjälpsam och faktiskt suttit barnvakt åt Sarah då jag låg på sjukhuset här sist, så att Ken och hennes man kunde ha möte.

Jag vet inte riktigt hur vanligt det är med likvaka nuförtiden, jag tror det är mest de av irländskt ursprung som fortfarande har kvar denna tradition. Det är ju då associerat med den romersk-katolska kyrkan, men traditionen har faktiskt för-kristliga grunder. Katolikerna hade tom förbud på likvaka i början, eftersom det ansågs vara en hednisk tradition. Förr var det ett medel att se till att den döde verkligen var död och inte bara skendöd, men nuförtiden används likvaka mer i ett syfte att hjälpa de sörjande bearbeta tanken på att deras älskade har lämnat dem, innan kroppen går vidare till bårhuset eller kremeras. Traditionellt sett ska en likvaka pågå i tre dagar, och man läser oftast religiösa texter under tiden.

Vi får väl se när han kommer tillbaka om det fanns något lik att beskåda eller inte. Jag skulle nog tycka det vore för läskigt att se en död person sådär. Man har ju sett på TV hur det går till, men det räcker nog bra med det för min del...

Thanksgiving

Satt just och planerade vad jag ska laga för gott till tacksägelsedagen. I år, såsom i fjol, ska det bara vara vi tre, och det var faktiskt riktigt härligt förra året. Ingen släkt att dalta med samtidigt som man försöker laga en enorm middag och fixa och dona. Det blir så bra med det till julen så det räcker!

Jag har finslipat mina recept över åren, men jag tänkte prova en mer traditionell Thanksgiving-kalkon i år. Förra året la jag den i saltlag över natten dagen innan, och den blev supersaftig. Men i år ska jag prova en Roast turkey with brown sugar and mustard glaze. Det blir nog gott! Till det Bourbon gravy (brunsås baserad på kalkonen med lite torrt vitt vin och bourbon). Och så potatismos. Inte mycket kokt potatis på de amerikanska borden, om man säger så.

Till detta brukar i södern tre saker gälla. En sötpotatisgratäng (blä), en gratäng på brytbönor, och så förstås en dressing eller stuffing, som det heter. Den sistnämnda kan skilja sig enormt från region till region, och reflekterar ofta områdets matkultur.

Det är numera inte så vanligt att stuffingen placeras och tillagas inuti kalkonen, utan det görs i en separat gratängform, eftersom det kan vara lite iffigt med bakterietillväxten inuti kalkonen.

I år tänkte jag prova en sort med mer drag från södern, vi bor ju i alla fall i södern! Så det blir Pecan cornbread dressing. I den har man pekannötter som hackas, lök, selleri, vitt vin, majsbröd, färsk salvia, egg och kycklingbuljong. Är faktiskt riktigt gott just till kalkon.

Jag gillar inte sötpotatis, men det gör Ken, så jag gör en sådan gratäng, och vanlig gratäng på brytbönor gillar jag inte heller (har svamp i ), så i år tänkte jag bara koka färska brytbönor och sedan hastigt smörsteka dem med lite salt och peppar. Jag brukar dessutom ha smör- och honungsslungade morotsslantar.

Till efterrätt tänkte jag baka en Pumpkin pie (mums!) och en Chocolate Pecan Pie (ännu mera mums!). Den sistnämnda är kanon varm med vaniljglass. Pumpapaj vägrade jag i många år att ens smaka för det lät så äckligt, men när jag väl gjorde det till slut var det ju jättegott! Som en amerikanska cheescake med pepparkakssmak, ungefär.

Jag lagar oftast till en kalkon på 5-6 kilo, även om det bara är vi tre. Det är ju ett måste med kalkonmackor i några dagar efter. Och så kan man göra urgod kalkonsoppa på köttet som blir kvar.

Sarah har lovat att hon faktiskt tänker smaka lite kalkon i år. Om vi lovar att hon får ketchup till. Suck. Ja, men hon provar ju i alla fall, det är ju ett under i sig!

Bananer

Det känns lite lyxigt att kunna gå ut i sin egen trädgård och plocka bananer! I år har vi dessutom haft en ganska bra skörd, totalt sex klasar.

Jag plockde en för ungefär en vecka sedan, och den klasen är nog tillräckligt mogen att börja ätas av nu i helgen. Plockade just ner en annan klase där bananerna hade fått den rätta tjockleken.

Dessa bananer är ganska små i jämförelse med den vanliga sorten man köper i affären, men de är väldigt goda, påminner nästan lite om vaniljglass!

Så nu blir det fest för hunden Bob i helgen, banan är nämligen hans absoluta favoritmat!

Här hänger den ena klasen innan den precis ska skäras ner

Här ligger de två klasarna på "mogning"

Fredag igen så fort?

Han knappt med veckan som gick, det var snabbt avklarat kändes det som!

Hjärnan mår mycket bättre, lite svidande huvudvärk kvar, men nästan ingen stelhet i nacken, och lite feber och ledvärk bara. Så det är ju toppen!

Känner mig helt däst just nu, proppade i mig 5 helkornsskorpor till mellanmål, men det var så gott. Sitter som en degkula i min nedbantade tarmkanal. En långpromenad i värmen (var långt över 30 grader igår, blir nog detsamma idag) gjorde susen tror jag, men urka vad fullt det känns imagen. Men det var ett tag sedan jag åt svenska skorpor, så det fick det väl vara värt kanske...

Har jobbat hela morgonen, lyckades också trycka in senaste avsnittet av Höök, bra svensk kriminalserie som går på SVT. Bara ett avsnitt kvar för den här säsongen. Kul att kunna hänga med i svenska serier!

Har egentligen ett jobb till som behöver översättas, men det ska inte vara inlämnat förens på tisdag, och det är bara någon timmes arbete, så ingen panik. Har liksom inte lust. Och svårt att koncentrera sig när det liksom svider i hjärnan. Verkligen knasig huvudvärk, det här.

Men det var ju lite intressant att ha hjärnhinneinflammation, får lägga den till min kollektion av inflammation i olika "hinnor" kanske. Brukar oftast få inflammation i lungsäcken, och det enda som fattas nu är väl inflammation i hjärtsäcken, TA I TRÄ att jag aldrig får det, det kan bli mycket allvarligt om man inte behandlar det tidigt, man kan få så mycket vätska runt hjärtat att det kan få svårt att slå.

Men med lupus har jag lärt mig att det alltid är nått nytt varje år. Jag börjar känna mig lite som en levande medicinsk uppslagsbok. Jag är en sådan person som absolut måste veta allt om det som är fel på mig, och på så sätt kan jag ta tag i det och vara lite mer proaktiv i stället för att vara rädd eller och sitta och gnälla.

Jag har ett dokument (inte bara en sida, tyvärr) med min sjukdomshistoria som jag alltid har uppdaterad och lätt kan skriva ut om jag behöver gå till någon ny läkare eller läggas in. Då finns allt samlat svart på vitt, och dessutom finns alla läkare som jag har fått behandling av där med kontaktinfo. En viktig del av dokumentet är vilka mediciner som jag tagit och vad jag är allergisk mot. Det finns ingen möjlighet att jag ska komma ihåg allt själv från gång till gång, och en sådan där ID-bricka med sjukdomsuppgifter räcker inte till.

Jag har fått rådet av flera läkare nu att kolla upp att få ett datorchip inplanterat, ett sk VeriChip, ungefär lika stort som ett riskorn. Det är egentligen en vanlig RFID-sändare (radiofrekvensidentifikation), som ju är ganska vanliga nuförtiden i allehanda sammanhang.

Det börjar tydligen bli mer och mer standard här i USA när det gäller personer med mer omfattande medicinska bakgrunder och fler och fler sjukhus har utrustning för att avläsa dessa. Men VeriChip kommer från ett företag i Florida, så just nu är det väl störst i just Florida. Det hela började i maj i år med en hel familj här i Florida som fick implantatet. Men just nu tycker jag det låter lite väl dyrt med $450 för implantatet och sedan $10 i månaden för en prenumeration....

Då är det billigare med min egen version! Och det skulle ju inte eliminera behovet av att ta med mina vanliga papper till ett besök med en ny läkare dock, för jag kan knappast tänka mig att de har sådana skannrar på sina kontor... Men många räknar med att sådana här implantat kommer att vara standard inom några år och att d ekan rädda livet på många. Om det täcktes av försäkringen så kanske...

Företaget bakom VeriChip håller dock på att ta fram ett annat sorts implantat som jag tror skulle kunna få stor genomslagskraft i hela världen, det är en sorts glukossensor som kan varna när glukoshalten är utanför den hälsosamma räckvidden. En kanonprodukt tror jag att det skulle kunna bli!

Modeblogg

Jag är ju så himla sen, så jag har ju totalt noll koll på att man ska modeblogga. Så från och med nu ska jag köra dagens outfit och se till att informera om vilka märken jag har och hur mycket den senaste inneväskan kostade...

Dagens outfit fokuserar på den nyaste inneväskan som jag lyckats lägga vantarna på. Tråkigt om man inte gillar blå, för det är den enda färgen som den finns i. Materiealet känns nästan futuristisk, jag vet inte vad det heter, men låt oss kalla det sladdrig presseningsmaterial, eftersom det känns så. Detta är en kanonmodell, verkligen!

  Kan bäras över armen lite chict sådär. Tröjan är från GAPs höstkollektion, 2004, byxan från Old Navy, vintage 2000.

Som ni ser har väskan rum för en hel del, som den viktiga julmusten t.ex. Inte bara vacker, alltså!

Väskan har dessutom ett fiffigt axelband om man inte känner för att bära väskan över armen. Och notera ballongfluffset i byxan, det tar årtal av exklusivt TV-tittande och Internet-surfande för att åstadkomma detta, så inget för nybörjare...

Så vart kan jag få tag på detta mirakel undrar ni? IKEA, $0.49. Finns i jumbomodell också, om du behöver ha extra mycket julmust med dig...