Glömde bort hur det kan vara att ha katt (eller hundvalp för den delen).
När jag gick med tvättkorgen full genom vardagsrummet anfölls jag helt plötsligt av en vild katt, jag åkte nästan på öronen, men hon såg väldigt nöjd över att hon nästan lyckades lägga krokben för mig!
Busig är hon, och helst skall hon springa runt i hela huset hela tiden, vilket inte riktigt funkar med Stan. Men Stan, gammal gubbe som han är, gillar att sova mycket, och så fort han snarkar till det kan vi stänga dörren om honom där han nu råkar sova (oftast vårt sovrum eller på kontoret) och så kan hon springa fritt.
Imorse trodde jag nog att jag skulle få hjärtattack när hon rusade in på kontoret där Stan sov på en stol under en filt. Jag hann inte stoppa hennes framfart, hon bara fortsatte genom att hoppa upp och studsa på Stan, som inte hade koll vad som var på G.
Som tur var hann jag skopa upp den vilda kissen innan hunden ens fattade vad som hänt... Men hon är lite vågad ibland, och jag litar inte på att hon kan försvara sig nog själv ännu... Men han kan vrålskälla bäst han vill, hon rör inte ett morrhår, brys sig liksom inte alls om allt det där oljudet!
2 comments:
Det är himla kul med både kattungar och hundvalpar. De är så söta och samtidigt så busiga. Funkar det bättre nu med både Stan och Bob och Elsa?
Kram!
Stan kommer nog aldrig att vänja sig med henne... De for bo sida vid sida helt enkelt, turas om att ha huset för sig själva. Går OK. Katten har ju dessutom 15-20 år att leva, medan Stan är på ålderns höst, så det är ju inte för all evighet (snyft). Inte idealiskt, men så är det ju nu så då får man ta det som det är...
Post a Comment