Ny familjemedlem

Igår morse hämtade vi då äntligen lilla Elsa (hon blev 11 veckor gammal i fredags). Hon har haft en förkylning i de övre luftvägarna, men uppfödarens veterinär sa att hon ska vara bra nu. Jag tror dock inte det alls, eftersom hon har mycket snor i nosen fortfarande. Vi ska till vår veterinär på onsdag, men jag ska se om vi inte kan få tid imorgon istället. Hon mår jättebra och har bara just snor i nosen, men det gör att hon inte kan lukta speciellt bra, och en katt som inte kan lukta har ingen aptit.

Men i övrigt så gick det hela till så här:

Stackars Elsa var inte glad över att bli tagen från sin mamma och sina syskon sådär abrupt och pep och hade sig såklart i bilen. Stackars Sarah kände sig så hemsk så varje gång Elsa grät började hon gråta. Som tur var sov katten nästan hela vägen hem (1 ½ timmes resa).

Vi kom hem runt lunch igår och installerade Elsa i sitt temporära boende, vilket är Sarahs rum. Där har hon allt hon behöver såsom klätterträd och kattlåda. Hon var inte alls pigg på att lära känna oss utan ville bara gömma sig (vilket är helt förståeligt). Sarah var lite besviken för hon hade nog föreställt sig hur de skulle leka och ha kul hela dagen. Inte ville hon använda kattlådan och inte ville hon äta.

Hundarna ville dock en hel del. Bob ville in i rummet och äta hennes mat och Stan ville in i rummet och äta Elsa. Så det fick henne inte direkt att slappna av, med två hundar som förde väsen utanför dörren.

När det var dags för Sarah att gå och lägga sig gick jag med henne och vi hade Elsa mellan oss. Elsa myste och tyckte det var såå härligt och varmt där under täcket. Jag tyckte Sarah verkade lite ledsen,  men hon sa att hon bara var trött. Jag frågade igen om hon var ledsen (för hon lät så långsam liksom). Men hon sov, hon var helt däckad!

Jag och Elsa lekte lite och helt plötsligt fick jag det jag längtat efter hela dagen: hon började spinna som en väloljad maskin! Jag försökte väcka Sarah men det gick inte.

Så jag lämnade de två i sängen och gick ut och kollade på TV några timmar. Innan jag skulle gå och lägga mig kollade jag hur de hade det, men då var Elsa klarvaken (såklart, hon hade i princip sovit hela dagen). Hon hade dessutom klättrat ut på en liten hylla som vi har högt upp bredvid Sarahs loftsäng (som nattduksbord).

Stackare, där kunde hon ju inte sitta hela natten! Dessutom fixar hon ännu inte att klättra upp eller ner från Sarahs loftsäng, så jag insåg att hon behövde vara på golvnivå, speciellt eftersom hon inte hade använt kattlådan ännu.

Så jag bäddade en madrass på golvet och väckte Sarah som gick ner dit och lade sig. Jag gick tillbaka ut för att kolla på TV, men snart kom Sarah ut och berättade att hon inte kunde somna med Elsa farandes runt. Så då gick hon och la sig i min säng och jag lade mig på madrassen. Men det gick INTE. Då fick Bob för sig att han skulle skälla utanför dörren (eftersom jag säkert var därinne med en massa god kattmat). Suck!

Lösningen blev till slut att Ken fick sova på madrassen med kissen. Han är dessutom välsignad med supersömn, dvs han sover genom det mesta. Han berättade att det enda han märkt under natten var att Elsa nyste honom i ansiktet en gång, och så hade hon suttit längst upp i katträdet och gnällt, för hon vågade sig inte ner igen.

Straxt efter 6 imorse gick jag upp och såg då att hon äntligen hade använt kattlådan (vilket hon gjorde igen lite senare, duktig tjej!).

Ken åkte till kontoret och tog med sig Bob, så i alla fall hade vi bara en hund att handskas med. Elsa är inget problem alls, idag är hon hur go och lekfull som helst, det är dom där andra pälsdjuren i familjen som är minst sagt en handfull...

Jag har jobbat med Stan lite idag. Båda hundarna har fått sniffa på henne och sniffat igenom "hennes" rum, men nu när Bob var borta hade jag Stan i ett hårt grepp och Elsa i armarna. Han fick komma inom armlängds avstånd, men man ser på honom att han vibrerar i hela kroppen. Det ser inte så lovande ut att han dessutom slickar sig om munnen när han tittar på henne! Han försökte gå efter henne en gång och hon gav honom ett rejält fräs.

Lite senare satte jag Stan i djurtransporten och lät honom sniffa Elsa, speciellt hennes rumpa, eftersom hundar gillar rumpsniffning.

Suck! Detta kommer att ta tid! Jag vet att genomsnitten för en hund att vänja sig med en ny katt är ca 1 vecka, men jag vet inte jag. Det kan nog ta ett bra tag med Stan. Lite av vad jag läst på nätet indikerar att en del hundar helt enkelt inte kan hantera en kattunge, men att det går bra när katten blir lite större. Vi får se, vi får se...

Ska försöka få henne till veterinären imorgon med förkylningen (lyckades i alla fall tvinga i henne lite tonfisk idag). Kanske har veterinären lite tips på hur vi kan gå tillväga?

Det kommer nog att bli drygt och lite jobbigt framöver tror jag, men jag har förhoppning om att det fixar sig till slut. De måste inte bli bästa vänner, men i alla fall tolerera varandra.  Håll tummarna så länge, så håller jag Stan borta från Elsa... :-)

Bob och Stan är väääldigt intresserade av vad jag har i djurtransporten...

Speciellt Stan, den spjuvern...

Söt liten Elsa med förkyld nos