This weekend, the 28-31 is usually considered the unofficial start of summer here in the US. Everyone usually have at least 3 days off, there are BBQs and parades, things of that nature.
In our area it is usually all about hanging on the beach and BBQ.
I just rented a boat for that Saturday, so we will be cruising on the inter-coastal (the area between the barrier islands and the main land) all day long.
Going out into the open Gulf of Mexico is not recommended unless you have a lot of boating experience, which we do not. The inter-coastal is like a road, the waters are very shallow, so they have dug canals that are marked that the boats have to follow (unless you want to get stuck).
We will bring the dogs and a little BBQ as well. We did that once before Sarah was born, when we only had one dog, and it was a lot of fun! (Bob the dog loves boats!)
6 comments:
Ah låter underbart. Jag ser också fram emot memorial weekenden då vi tar några dagar extra som sagt och åker ut till Key West igen och sedan uppåt mot Fort Meyers som du rekomenderade. Jag ser redan fram emot att få plocka fina snäckor på Sanibel island.
Kram
Låter jättehärligt!!
Hoppas hundarna gillar båtturen också!
kram!
Låter super! Något att se framemot.
Ditt inlägg påminner mig dock om dåliga minnen.
För en massa år sen då jag var i Florida, så bjöd en en familj oss ut på en båtrunda (Mexikanska Golfen-sidan) och de hade definitivt ingen båtvana. Det var rena skräckfärden. Dessutom hade båten de hyrt ingen för, den var bara plan och ingen "stängd" båt liksom. Du kanske vet vad jag menar. Dessutom hade den heltäckningsmatta (låter ju inte särskilt praktiskt på en båt). Hur som helst, iväg skulle vi och ha "en skön dag på vattnet". Vi kom inte långt förrän mannen i familjen (som rattade båten) åstadkom så vi kantrade. Pga den öppna fören och att båten inte var stängd så vällde ju vattnet in direkt, samt att både ställde sig på ända på ett mysko sätt så en av de mindre barnen som var med liksom kanade ur båten (återigen, den öppna fören). Av ren instinkt så hoppade mamman till barnet som åkt i vattnet direkt efter. Snabbt var alla ombord på båten igen. Detta borde varit varningssignalen att vända. Men familjen ville vidare och jag ville inte verka besvärlig och säga "jag vill till land igen" så satt där med hjärtat i halsgropen.
Längre ut på det mer öppna, men då rätt lugna havet, så kantrade vi (igen! och det skulle inte vara sista gången den dagen) vid en sandbank utanför en ö vi skulle ta iland på. Vid det här laget var heltäckningsmattan inte direkt torr mer... Där sågs plötsligt små babyhajar simma omkring, personen som hade stigit ur för att i vattnet försöka pusha oss loss från sandbanken där vi kört fast fick bråttom upp i båten.
Vi ombord var skräckslagna, fick i uppdrag att ropa "haj" då vi såg nån fena, medan personen som nyss stått i vattnet för att hjälpa till puffa loss båten fick gå i igen och trycka medan vi andra höll utsikt.
....fortsättning följer
Efter denna incident var alla rätt uppskakade och t.om. pappan i familjen rätt skraj och sa att det nog är bäst vi åker tillbaka nu. Det var rätt tyst i båten och vi puttrade tillbaka. Väl borta från det öppna vattnet och tillbaka vid den passage/kanal som skulle vara den sista sträckan innan vi var tillbaka i hamnen igen. Vid det här laget hade mer eller mindre hela dagen gått, hur som helst, vi närmade oss som sagt land, bara sista passagen kvar. Men tidvattnet hade dragit in och det var svårnavigerat. Jag mindes tydligt hur båtuthyraren innan vi åkte på förmiddagen sagt till mannen i familjen (som bossade över hela den här utflykten och styrandet) att se till ni är tillbaka i god tid före tidvattnet, då tidvattnet gör det oerhört svårt för oerfarna att navigera rätt i den trånga kanalen och inte kantra.
Men det rådet hade förstås ignorerats. Vad händer... Jo vår öppna båt utan stängd för kantrar förstås igen (hur mångte gången den dagen...) i passagen och återigen kanar ett barn i vattnet. Denna gång är det mer turbulent än tidigare, då barnet klamrar sig fast på nån sörja längs kanalens våtmarker, slurp säger det och på en sekund är hon mer än över midjan neddragen i våtmarken/sanden/leran (vad sjutton det nu var), alla skriker i panik i båten. Tror att hon ska helt sjunka igenom leran och försvinna. Pappan i båten är likblek, hoppar ut i vattnet och lyckas få barnet under armarna och drar loss henne.
Vid det här laget är det INTE roligt. Pappan ringer på hjälp (tack och lov för mobiltelefoner) och får snabbt kontakt med båtuthyraren. Det visar sig att båtuthyraren redan sänt iväg en annan båt för att leta efter oss. Det dröjer bara någon minut, sen är de och hjälper oss i land. Aldrig har jag varit så glad få fast mark under fötterna igen.
Flickan som sjönk genom leran är rädd, medtagen och full av skrapsår. Det misstänks att hon kanske behöver få stelkrampsspruta (pga osäkerheten vad för smuts som egentligen kommit in i såren från den här kvicksilverliknande leran) och vi packar in oss i bilen för att åka till läkare.
Pappan i familje var väldigt omtumlad efter allt detta, han hade uppenbart dåligt samvete över att ha bjudit med oss på den här farliga turen och vi kompenserades efteråt med att få låna en tv av honom (vilket vi inte hade råd att köpa, så det var välkommet, men kändes ju lite fånigt få en tv på det där sättet).
Det här blev en hel roman och det låter helt påhittad och osant, men jag lovar och svär allting är 100% sant och det här är nog det mest äventyrliga och skrämmande jag upplevt i mina dar...
....så aldrig mer båt med öppen för på Mexikanska golfen för mig...
Herremintid! Ja i Mexikanska Golfen skulel jag aldrig våga köra med en båt, det är ganska så läskigt jämfört med intercoastal. Strömt, öppet hav, djupt vatten... Intercoastal däremot är mer som en vanlig sjö, och det värsta som kan hända är nog att man går på grund, vilket vi gjorde på en sandbank en gång, men det var liksom bara att gå ur i det midjehöga vattnet och knuffa på! :-) Och barn OCH hundar har såklart flytvästar, även om de alla kan simma och det inte är djupt!
Så roligt! Jag tycker det där låter som en alldeles perfekt grej, för det är minsann inte alla som kan hantera en båt, och då har man inte en chans att komma ut på vattnet. Men på det här sättet öppnar man möjligheten för många fler.
Nu ska jag läsa Annes kortroman : )
Kram!
Post a Comment