Jag fick ett mindre utbrott idag och kunde inte längre kontrollera mig. Lite svårt att hålla känslorna inne även om jag gör så gott jag kan. Jag är väl egentligen arg på mamman, men hon finns ju inte här att skrika på, sp det blev Tara, som dottern heter. Det var ju inte så att jag var arg på HENNE eller skrek på henne, utan ventilerade mina arga känslor över vad hennes mamma håller på med.
Jag sa vad jag hade att säga och gick sedan in på kontoret för att lugna mig lite. Sedan gick jag ut, bad om ursäkt för mitt utbrott, såg till att hon visste att det inte var henne jag skrek på liksom :-), gav henne en stor kram och pratade. För det är prata som löser konflikter, inte drama. Jag hade bara lite för mycket ånga...
Hon förklarade då att hennes mamma hade skickat kopior på alla email oss emellan (det var ju inte så bra, jag skrädde ju inte direkt orden när jag pratade om henne), och att hennes mamma i princip alltid hade en förmåga att bara läsa det som passade henne, hitta på sin egen sanning osv. Dessutom har hon förutom manisk depression/bipolär sjukdom även andra psykologiska sjukdomar och har haft en hel del problem med det här i många år. Hon har till och med hamnat i knytslagsmål två gånger för att hon har brusat upp sig över helt bagatellartade saker!
Tara berättade att hon ibland hade gått flera månader utan att prata med sin mamma för att hon helt enkelt inet orkade med henne. Det kan jag förstå, det är nog inte så lätt att leva med en sådan person. Lägg dessutom till en alkoholkonsumption så har man ju en stor, fet mess på halsen...
Ingen mer kommunikation med Vickey, som hon heter, det är helt klart. Det är alldeles för energiuppslukande och dränerande, jag orkar helt enkelt inte med henne. Det är nog att hantera det vi har här hemme med dessa två ungdomar.
Ken tyckte verkligen synd om mig, även om han lider av hennes svada lika mycket säkert. Vi har pratat med mäklaren om att möjligen kanske få fixa husaffären (om inspektionerna går bra) tidigare. Eventuellt skulle vi då kanske få tillgång till huset redan nästa fredag! HOPPAS verkligen det. Det hade nog varit bra för alla.
Tara säger att de båda är OK med allt och oss, men de har varit lite konstiga hela kvällen. Killen, som heter Edward (Eddie) behövde inte jobba idag, så de har mest suttit framför TVn och varit ute med sin bil några gånger. Eddie somnade på soffan och vaknade inte förens Ken kom hem efter 6, och då lommade han in i sovrummet, och i princip har de båda hållit sig där den senaste 1½ timmen...
Vi ropade att middagen var klar, men inte ett pip. Jag hör hennes SMS meddelanden komma med jämna mellanrum, så hon pratar med någon väldigt intensivt därinne.
Vad det nu rör sig om har jag ingen aning om. Säkert nått som är vårt fel, som vanligt. Enligt Vickey så är vi ju i princip numera djävulen själv tydligen (hon är tydligen väldigt religiös och började dra in Gud i det hela.) Snurrigt värre!
Hälften av vad hon pratar om i breven fattar jag inte ens vad hon pratar om, väldigt, väldigt snurrigt som sagt.
I stort sätt håller jag på att fortsätta vara schyssta och låta dem bo i vårt nyinköpta hus och allt det där. Men jag skulle inte bli ledsen om de åkte tillbaka till Ohio. Det är jättetråkigt för Ken att det är såhär. Han varnade mig för Vickey när hon ville prata med mig första gången. Han visste ju hur hon brukade vara och antog att hon inte hade ändrat sig. DUmt nog lyssnade jag inte på honom, för han hade verkligen helt rätt!
Jag har begärt två dagar extra för det där stora jobbet jag har försökt jobba med den här veckan, så jag kan ta ledigt lite imorgon och åka på stan och handla lite inför skolstarten, käka lunch och se på bio. Jag har bjudit med Tara, eftersom Eddie ska jobba imorgon, men vi får väl se om hon följer med eller inte.
Kan ni tänka er hur fruktansvärt frusterande det är att försöka hjälpa någon och vara schysst, och man i princip bara får en jävla massa skit tillbaka? Enda anledningen att jag inte har lagt ner det här totalt är Ken och Sarah. Det är ju faktiskt deras kött och blod...
Nu ska jag försöka slappna av lite framför TVn om det går. Undrar vad de har att säga när de kommer ut från sitt rum? Fortsättning följer på nya såpan, i en dator nära dig snart...
1 comment:
Oj, oj det är verkligen en riktig såpa detta. Måste erkänna jag är nyfiken följa fortsättningen...
Fattar inte hur du orkar ge så mycket när du får så lite tillbaka, du är verkligen en helt otroligt snäll människa!
Post a Comment