Måndag

Oj, min stressnivå är verkligen i rött läge just nu.

Redan igår var det väldigt tufft, hon stressade totalt ur om att gå till skolan idag.

Terapeuten har sagt att vi inte ska låta Sarah sova i vår säng, så jag fick kompromissade och lät henne sova på soffan i vardagsrummet. Hon gick och la sig vid nio, men det tog över en timme innan hon lugnade ner sig. Helt hysterisk. Jag försökte sitta bredvid och bara vara, inte vara emotionell och bara vara där som stöd. Det var inte kul alls.

I morse visse vi ju att det skulle bli tufft. Sarah var hysteriskt från det att hon slog upp ögonen, annars kan hon ju vara OK fram tills det är dags att åka.

Jag lyckades på något vis lirka på henne kläderna, fick kämpa för att ens få henne att gå på toa.

Hon bönade och bad hela tiden, i nästan 2 timmar om att få slippa skolan.

Sedan började hon med starkare saker, hot om självmord. Det är nog något av det otäckaste man som mamma kan lyssna på. Jag fortsatte att vara väldigt lugn och bestämd. 

Hon säger att skolan är så stressful, från att gå mellan lektionerna, sitta bland andra och bara så mycket folk runt omkring hela tiden. Det är ju just det hon har problem med, sto och stim och mycket folk.

Jag måste tro att det här med självmordshot är ett sätt för henne att få mig att reagera och gå med på det hon vill. Jag måste tro det. Men jag är ändå väldigt tacksam vi har tid med terapeuten direkt efter skolan.

Sedan kom pappa hem, han har fått order av terapeuten att vara den som tar henne till skolan i den utsträckning han kan. Men han ska vara lugn och neutral, hur arg han än kan tänkas vara.

Så fort han kom innan för dörren försökte hon "ta livet av sig" genom att hålla andan. Jag förklarade lugnt att det inte går, och när ingen reagerade så slutade hon. Hon skrek att hon ville ha pappas Swiss Army-kniv, kan bara tänka mig att det var ett hot att göra sig illa också.

Allvarligt talat så gör det ont ända in i benmärgen att höra henne säga sådana saker. Men jag tror faktiskt att det är tomma ord, för att få mig ur balans och göra som hon vill. Men jag kommer självklart att prata med terapeuten om det, självklart.

Det är ju om inte annat ett väldigt ruttet sätt att ge igen på sina föräldrar, det gör ju väldigt ont.

Pappa tog ut henne i bilen, hon gick själv, men han hade en fast hand under hennes överarm. Hon försöker öppna dörren och hoppa ur hela tiden, så han måste köra med en hand runt hennes arm.

Nu ringde de precis, hade kommit fram till skolan.

Hon fortsatte med sina hot om att hon ska göra sig illa, typ hugga sig själv med en gaffel under lunchen. Jag måste tro det är bara en power play från hennes sida, men det gör ju inte det hela enklare eller lättare.

Jag har föklarat för henne igen och igen att stanna hemma inte löser något. Man måste ta tjuren vid hornen och ta sig igenom det jobbiga, att det är lite som att gå igenom en lång tunnel: först blir det mörkare och mörkare och mot slutet ser man till ett ljus och man jobbar på mot det ljuset tills man är ute på andra sidan av tunneln. Jag förklarar att vi inte tvingar henne att gå till skolan bara för att, utan för att vi älskar henne och vill hjälpa henne.

Men det är jobbigt att leva med den här stressen. För oss alla.