Monday, December 31, 2012

Sista dagen på året

Känns som ett ganska trist år, 2012. Allt var lite sådär halvdant. Ingen semester att tala om, ingen energi och allmänt trist.

Det är ju inte kul, men å andra sidan känner jag mig väldigt peppad inför 2013. Jag fyller 40 i februari 2014, alltså om lite mer än ett år. Det känns oerhört främmande, men jag har dessutom fått ett lugn över mig inför detta. Jag tänker göra det här året till året då jag satsar på mig själv och min familjs hälsa.

Ett rejält tag ska jag ta i det här. Ska bli spännande!

Annars har vi inga speciella nyårsplaner. Började dagen med sjuk hund, men han har som tur är hållit nere medicinen så han sussar skönt nu, stackars Bob!

Sarah skulle skjutsas till sin BFF imorse, själv har jag väldigt mycket jobb som ska vara klart den 4:e januari. Så det är mest jobb som gäller denna vecka...

I kväll blir det lite grillat, en flaska cider och lite nyårsraketer, men inte mer än så. Och så ska vi kolla på filmen Lincoln, och den är ju typ två 2½ timme, men verkar vara en bra film.

På onsdag firar vi nog lite mer, då ska Sarahs BFF sova över, så då blir det nog lite mer fest tror jag. Annars känns det som om folk inte firar så elegant här i Florida. I Sverige brukade vi alltid klä upp oss som bara den, ha finfin middag och fest, men det har jag aldrig varit med om här, inte ens 1999, då vi var på stor fest. Jag kände mig väldigt överklädd, om man säger som så. Ja ja. Florida is casual, så är det bara...

Nu önskar jag er alla ett riktigt Happy New 2013!!! Skål!

Thursday, December 27, 2012

Torsdag

Julen är snabbt förbi här i USA, här firar man i princip bara på juldagen. Sarah begärde i år igen att vi skulel ha uppesitarkväll med spel och pizza, så det blev det. En och annan julfilm slank med också.

Själva juldagen var perfekt slapp och trevlig. Jag gräddade belgiska våfflor och stekte bacon till frukost, sedan öppnad evi julklappar (vi tjyvstartade lite på Julafton). Sedan slappade vi lite, gjorde oss i ordning och drog till Polo Grill där det var uppdukat till världens godaste buffe. VAD med MAT och vad GOTT!

Sedan tog vi en timmes promenad med hundarna efter att vi varit hemma och hämtat dem. En härlig tur runt en sjö i en av våra favoritparker. Sedan bara slapp och mys! Jag han dock läsa 2½ böcker öve rjulledigheten, så inte illa.

I går, Annandag Jul, var det tillbaka till jobbet som vanligt. Det är svårt att hitta svenska översättare i mellandagarna, speciellt eftersom ju de flesta svenska översättare bor i Sverige, och de är så gott som lediga allihopa. Så JAG får väldigt mycket att göra i mellandagarna. Samma under semestertiderna på sommaren!

Det var världens fräs på datorn igår! Idag tar jag det lite lugnare, och imorgon blir det lite mycket jobb igen. Jag har egentligen jobb att göra idag, men förutom ett par små, så tänker jag faktiskt städa undan julen istället.

Vi har ju haft våra julsaker uppe sedan november, så nu ska d eut. Har ju inte tid att njuta av någon jul i mellandagarna ändå, så då kan jag ju lika gärna städa undan den...

Sarah har sin BFF här hela dagen, så förutom att fixa lite lunch så rår de ju om sig själva.

Nej, nu ska jag skicka iväg ett jobb, sedan ta en paus och kolla in svenska Hamilton 2, och sedan städa vidare.

Wednesday, December 19, 2012

Badass Bash

Nu har jag officiellt anmält mig till Badass Bash i April! Sarah ska göra barnversionen. DYRT som sjutton, över $100 för mig, Sarah och så publikbiljett till Ken. No refunds!

Så nu har jag verkligen ett mål, den 13 april smäller det!!!

Vadförnudådå?

Så känner sig nog mina ben just nu. Dag efter dag på den där crosstrainern börjar kännas lite. Jag har lite problem med den vaden där min blodpropp sitter och ventilen i venen är trasig, men om jag bara ser till att köra med stödstrumpor så går det helt OK. Hittade riktigt snajsiga stödstrumpor i chockrosa, neon-organge och fint grönt, nice!

Spännande att se hur det här går. Just nu kör jag 20-25 minuter åt gången, det är nog vad jag klarar innan jag vill kräkas, typ. Men jag kör lite olika intervaller, lite backar och så. Sedan får jag väl lägga på mer tid och svårare nivå, eller helt klart köra flera gånger samma tid samma dag.

Men jag har kollat in vat jag skulle kunna köra yoga, och de närmaste yoga-ställena (där d ebara har yoga eller yoga/pilates) vill ha $110 för 10 gånger! Yikes!

Så det får bli The Y. Det kostar mig $45 i månaden och inkluderar ALLA deras klasser, tillgång till hela anläggningen med pool, bastu och hela fadderuttan.

Så om yoga blir tråkigt kan jag gå på vanliga gymet, kolla in pilates eller varför inet spinning? Allt inkluderat i priset...

Jag har aldrig själv tränat på the Y (heter numera the Y istället för YMCA), men Sarah gick sommarkollo där två somrar i rad och då var jag ju där varje dag. Dessutom ligger det precis vid Sarahs skola, typ 12 minuter hemifrån. Fräsch är det också (fördelen med att det ligger mitt i ett "rikt" område...)

Så jag tippar på att i början av februari ska jag gå med där. Vill komma igång med kosten och få igång det här med flåset lite mer först.

Har alltid gillat yoga, men sist jag slutade var det för magen, då det alltid slutade med att jag fick springa ut mitt i en klass... pinsamt. Den 11 september när terroristerna attackerade befann jag mig just på väg till yoga, och det andra tornet anfölls precis när jag gick in till min klass. Yogan hjälpte mycket med att få ordning på nerverna lite, det var ju en sådan fruktansvärd dag...

Insåg att jag nog aldrig haft bra motivation för att träna. Det har varit för jobbigt med sjukdomar och ont för att vara värt det. Det känns annorlunda nu, verkligen bra tänkt det här med att sätta upp mål att jobba mot. Och jag har berättat för folk vad jag sysslar med, så då blir det ju till att verkligen göra det man säger också! Så håller nu bara fingrarna att inget händer, för det här ska bli riktigt kul och spännande faktiskt!

Hoppas mormors paket hinner fram innan jul, sista chansen att glufsa i sig svenskt godis på ett år, minst! Hon skickade det för 1½ vecka sedan, så förhoppningsvis så! Nej nu ska jag hoppa i duschen efter träningen.

 Idag firar vi 14:årig bröllopsdag, så det blir till att göra sig lite fin inför middag ute ikväll. Ha det gott!

Tuesday, December 18, 2012

Hej!

Ingen inspiration att blogga på sistonde som ni har sett...

I fredags var jag och laserbehandlade ansiktet och det vat inte vidare kul (aj). 48 timmar inomhus var det efteråt med RÖTT ansikte. Nu har huden börjat flagna av och det svider och kliar i allmänhet. Men förhoppningsvis hjälpte det och jag slipper operation i framtiden!

Har kommit igång med att träna lite och det är minst sagt en chock för min kropp. Men en crosstrainer är verkligen ett bra val. Ska jobba mig uppåt från inget alls, så jag tar det lungt. Kanske det blir lite yoga i vår? Tyckte mycket om det, men fick sluta eftersom min dåliga mage fick mig att rusa ut ur klassen mitt i. Lite pinsamt och irriterande. Men NU borde det ju funka, med en tarm mindre!?

På fredag ska jag och Sarah vara med i vårt första lopp, The Jingle 5K här i stan. Sedan blir det ett i St Petersburg som heter the Glow Run. Man springer i mörkret med en massa glow-in-the-dark attiraljer. Eller springer, det blir nog mest att GÅ för min del.

Men jag känner mig oerhört motiverad av att ha ett mål att jobba mot. Den 13 april ska jag nämligen vara med i The Badass Bash. Ett mini Tough Mudder-lopp som jag borde kunna fixa, 3-5 miles istället för 12 miles. Slutmålet är Tough Mudder den 2:a november. För jag tänker faktiskt bli 40 år 2014 och känna mig i bättre form än någonsin. Så här kan jag ju inte hålla på, dega runt. Skit i att jag har lupus, det borde jag kunna jobba runt. Och att tarmen är borta är ju i princip en fördel!

Så trött på alla operationer och magproblem, nu skiter jag i det. Nu SKA det gå. Ledvärk kan jag ju inte göra så mycket åt, men efter att ha provat en kost med lite kolhydrater nu i flera omgångar vet jag att det hjälper oerhört mycket mot just svullna leder och inflammation. Så från och med 1:a januari (bra att ha ett startdatum att bli taggad inför) ska jag och maken köra med low carb i ett helt år. Utan uppehåll. Inga breaks eller fuskhelger. Jag vill see hur kroppen reagerar, jag har bara provat 4 månder i sträck och det kändes fantastiskt bra.

Så nu är det officiellt. Low carb ett helt år och träning på det. Jag tror det här med att anmäla sig till olika lopp är nyckeln. Jag måste ha mål att jobba inför.

Så Mari, se nu till att komma i november, för nu kör vi! Tough Mudder, here I come! :-) (Om jag nu inte dör på kuppen, ha ha ha!!!)

Wednesday, December 12, 2012

Julklapp

Ett litet paket kom på posten, det visade sig vara från Bloggjulklappsutdelningen!

Såklart kunde jag och Sarah inte låta bli att slita upp paketet för att se vad det var inuti. Paketet kom från Eva i Älmhult och innehöll smaskigt svenskt godis och härliga svenska tidningar! Guld värt, verkligen! Tusen tack Eva!


 
 
Själv har jag inte varit ute i lika god tid, mitt paket skickades iväg igår, och förhoppningsvis kommer det fram nästa vecka till sin destination. Spännande!
 
I måndags satt jag förresten och väntade HELA JÄKLA DAGEN på att vår handyman skulle komma! Meh! Visade sig att han hade blandat ihop dagarna, så han kommer idag istället. Vi får väl se! :-)

Monday, December 10, 2012

Måndag

Det har hänt massor och ingenting. I fredgas skullle vi egentligen äta julbord på IKEA, men det fick vika för makens viktigaste kund som firade 10-års jubileum med snajsig middag. Sarah var med på middagen och det var faktiskt riktigt trevligt! Firmans ägarfamilj är tyskar, så det var kul att sitta och prata med hans barn som är strax under 30. De är födda i tyskland men har bott i USA sedan de var ca 8-10 år.

Fast jag hade gärna mumsat lite svensk julmat, suck ja!

I fredag åkte dessutom Kens syster hem. Det var helt klart jättekul att äntligen få träffa henne. Men som tur är träffas vi igen i juni, då vi alla ska på kryssning på världens största kryssningsfartyg, Allure med Royal Carribean, i en vecka. Haiti, Jamaica och Mexiko blir stoppen.

Dessutom har vi nu börjat snacka om att göra om Tough Mudder-racet i november nästa år, då det kommer tillbaka till Tampa Bay-området. Det verkar bli fler som ska med då, kanske till och med min kära kusin Mari från Sverige. Jag ska se om jag kanske kan vara med också, men det är ju supertufft med all ledvärk och annat, speciellt med mina svaga händer och fingrar som alltid är mer eller mindre svullna.

Men idag kommer en handyman hit, och han ska fixa allehanda småfix runt huset, men också sätta ihop min sprillans nya elliptical (tror det heter crosstrainer i Sverige?). Jag ska helt klart satsa på att börja träna upp mig och se hur det går. En elliptical är ju perfekt, eftersom det är skonsamt för knäna jämfört med att jogga.

Det ska bli spännande, han kommer om 5 minuter och vi räknar med 3-4 timmar för honom bara med att sätta ihop maskinen. Efter mycket research blev det en Sole E35, 2013 års modell. Ska bli kul att prova, har alltid tyckt att ellipticals är svåra och tuffa!

Friday, December 7, 2012

Aktiv morning

Sitter framför datorn i morse när helt plötsligt en MUS springer mellan fötterna!

Jag skrek såklart till och kalabaliken var ett faktum.

Karen kom inspringande för att se vad som var på G.

Det var då vi såg att det var en ökenråtta som hade rymt.

Jag kollade snabbt buren, och TVÅ av de små lymlarna var på rymmen!!!

Tydligen hade en av tunnlarna lossnat när jag gav dem hö i morse.

Som tur var kom båda till mig utan problem. Puh!

Monday, December 3, 2012

Tough Mudder 2012

Maken överlevde! Inte bara det, han tog sig igenom hela racet med knappt några blåmärken alls! Karen, Kens syster, hade en hel del hemska blåmärken på armarna och hon var bra slut i musklerna efteråt. Det tog dem 4 timmar och 10 minuter att ta sig igenom hela banan som är 12 miles (ca 2 mil).

Jag tror det var 20 stationer, den ena värre än den andra. Ken fick sig en rejäl smäll i bröstkorgen på en när han råkade rusa rakt in i en stock, men annars var nog hans värsta station det sk "Arctic Enema". Där ska man ta sig igenom ett isfyllt kar, och mitt i sitter en bjälke, så man måste dyka ner. Isen var så tjock så Ken fick knacka sig upp på andra sidan, det had efrusit igen! Hans ballar var borta efter den, om man säger som så. Iskallt! Här är ett officiellt klipp från ett annat Tough Mudder race så ni kan se vad "Arctic Enema" är:
 

 
Sarah och jag väntade vid den sista stationen, den så kallade "Electroshcok Theraphy". Det var bra många stora starka karlar som gick ner där, vissa av repen har 10 000 volt i sig, så det kan absolut få ens muskler att sluta fungera. En av tjejerna jag pratade med som fick sig en rejäl smäll sa att det kändes som en "stun gun", elpistol.
 
Men maken och Karen klarade detta hinder galant (Ken gick faktiskt igenom två gånger, eftersom Karen hade lämnat sin camel back på andra sidan... 
 
 
 
 
Eventet ställde till med rejäla trafikproblem dessutom, tänk er själva ca 3 000 personer per dag (det var två race över två dagar). Trafiken var totalt uppbackad på stora motorvägen, vi hade ren tur som han. Vissa missade sin starttid och fick komma tillbaka dagen efter.
 
Så här glada såg de ut precis innan starten:
 



Och lika glada såg de ut att vara efteråt. De tävlande fick en t-shirt, ett headband och en öl i pris, och alla gick stolta omkring med sina headbands!
 
En nöjd men något lerig make på väg tillbaka till bilen. Go Ken!


Tuesday, November 27, 2012

Hej

Har haft fullt upp och knappt sett röken av datorn på fyra dagar, förutom lite jobbande.

Lördagen och söndagen ägnades åt storröj delux, maken och jag drog igenom hela trädgården och uteplatsen, så nu är det fint inför vintern. Sedan städade jag emellanåt inne, i garaget och i bilen. Puh!

Igår var det vanligt städ för hela slanten, med lite (mycket) tvätt igår kväll. Jagär helt slut i kroppen, det gör ont här och var. Bra motion, har knappt suttit ner alls på flera dagar!

Idag fixar jag klart det sista städandet. SÅ härlig tme den sådan där riktigt rejäl grovstädning. Nu är det finslipet kvar.

Vid halv ett måst ejag ta ut hundisarna och sedan dra till frissan. Behöver klippa av en 10 cm känner jag. Börjar bli för långt. Sedan ska jag hämta Sarah i skolan en timem tidigare och sedan bär det av till flygplatsen där jag ska hämta min svägerska Karen som jag och Sarah aldrig har träffat!

Hon bor i Colorado och det har aldrig blivit av att vi kunnat resa dit, det är ju en bit, och de få resor vi har tagit har lagts på semestrar i stället. Och själ vhar hon gått igenom en bitter skilsmässa och inte kunnat eller haft råd att åka ifrån barnen. Men nu är de så pass stora att hon kan åka själv, och så lite arv från farfar gör ju sitt till.

I helgen ska Karen då ätnligen få kryssa av en sak från sin "Bucket List", nämligen att köra ett Tough Mudder-lopp. Maken min ska ju hänga på för att stödja henne mest, han ha rnog ingen lust att egentligen köra ett Tough Mudder, men han ställer upp. Dessutom har han fått sig en riktig kickstart vad gäller att komma igång med träning igen, så det är en stor bonus såklart.

Rapport kommer om lördagens lopp senare!

Nu är det dags för dammsugaren...

Wednesday, November 21, 2012

Onsdag

Idag, dagen före Kalkondagen blev det lite blandad kompott. Först jobbade jag lite, sedan åkte jag och Sarah och hämtade hennes kompis eftersom de inte hade bil imorse.

De har lekt och lekt medan jag mest städat och fixat. Med lite jobbpauser emellan. Skönt att få lite ordning, fast den riktiga städningen tar jag på måndag-tisdag. Idag är det mest fixande av saker som behövdes göras, t.ex. byt alampor i sovrummet. Det låter inte så krångligt, men vi pratar om tre spotlights som sitter högt uppe och kräver stege modell högst.

Har rensat ut bland grytorna med, eftersom jag har ett par fina traktörpannor som jag inte använder längre. De tar bara upp plats just nu (som jag har dåligt med) så jag skänker de hellre till Goodwill. Och får gott om plats för min nya, fina panna som jag inhandlade igår! :-)

Om 2 timmar kommer de och hämtar Ashley, och då blir det en tur till affären. Vi ska ju gå ut och äta på dagen imorgon, så det behövs ju inte handlas en massa Thansgiving-käk, men på kvällen vill vi gärna ha lite mys. Ska bland annat göra lite bruschetta, mums. Och så blir det ju paj från favoritbageriet, Pumpkin Pie, såklart! Det tog år innan jag ens vågade smaka en Pumpkin Pie. Jag tyckte det lät väldigt äckligt, men om du får chansen att smala och inte gjort det inna, smaka! Det smakar ungefär som cheesecake med pepparkakesmak! Mumsig!

Har bunkrat upp me dmassor av ljus från IKEA. Måste fråga, i flera år nu har jag köpt olika varianter av IKEAs kanel- och äppelljus. De mörkaste ljusen (chokladbruna) funkar aldrig som de ska, de andra färgerna i paketet funkar helt normalt, men de mörka brinner med knappt någon låga alls! Det har varit så i flera år! What gives? Finns det någon annan som har samma problem? I år blev jag till slut så irriterad att jag köpte vaniljdoftande istället... :-) I-landsproblem, sure, men irriterande ändå!

Nej, nu ska jag nog ta en paus och kolla in nya Marie Claire, en bra tidining som blandar både skönhet och ytligt med lite djupare artiklar, ofta med fokus på kvinnor i världen.

Monday, November 19, 2012

Hej och hå

Sarah har lov hela veckan, härligt för både henne och mig (fast mest för henne tror jag nog!)

Själv jobbar jag lite halvdant, försöker fixa och hostar och har mig. Har haft en konstig förkylning ett tag nu, men det verkar mest vara hosta kvar nu. Sarah och jag hostar ikapp!

På torsdag är det Stora Kalkondagen här, så då gör vi som vanligt ochg går ut och äter superfin buffett på lyxrestaurang. Efte rdet blir det nog bio och lite långpromenad. Och sedan paj från vårt favoritbageri... Blir nog bra!

På fredag är det Black Friday här i USA. Det är då alla affärerna försöker kämpa sig upp i pluset, från att ha varit i rött (gått back) till plus, alltså black. Såav namnet Black Friday...

Själv så har jag i princip handlat klart alla julklapparna för i år. Det var klart för flera veckor sedan, skönt!

I år får det bli lite mindre julklappar till de i Sverige, det blir så himal dyrt att skicka. Och skickar jag till den så vill jag skicka till denna... Och så rullar det på.  Men traditionsenligt så får jag alltid ett paket av mamma (mormor) och brukar skicka något tillbaka. Till oss är det ju lätt att skicka saker: tidningar, SMÅGODIS och annat svenskt är ju hett efterlängtat! Men till lilla mamma är det svårare, hon har liksom allt hon behöver. Vi får se vad det blir i år! Det ska ju helst inte väga för mycket i och med portot...

Här åker dessutom julsakerna upp i och med att Thanksgiving är över. Vi har redan dragit fram våra jullådor och pyntar lite här och där när vi har tid. Men inga ljus ska på förrens Thanksgiving-kvällen... :-) Jag tycker det är bra me djulsakerna uppe nu, så här en månad innan jul. Sedan åker allt ner med en gång efter jul, då är man ju ändå klar med julen, liksom.

PS Glöm inte att anmäla er till julklappsutbytet hos Emma i Skottland, alltid lika kul såklart!

Thursday, November 15, 2012

Golden boy

Igår kväll satt jag och Ken tillsammans hoptryckta med båda hundarna i en fåtölj och myste. Efter ett tag hoppade Stan ner och bara Bob var kvar. Han njöt verkligen av all uppmärksamhet, sträckte riktigt ut sig på rygg när vi kliade honom bakom öronen.

Helt plötsligt börjar hunden pissa! Bara sådär rakt ut! Och eftersom han låg på rygg, så var ju inriktningen RAKT mot oss. Både Ken och jag fick oss var sin rejäl dusch, hela ansiktet och överkroppen!

SÅ snabbt har vi nog aldrig kommit upp från sittandes innan! Alltså, helt galet!!! Bob har aldrig gjort något sådant tidigare, men han börjar väl bli gammal. Han såg väldigt förvånad ut att helt plötsligt bli nedsatt på golvet. han tyckte nog att han allt kunde bli kliad bakom öronen lite mer!

Man kan inte annat än skratat åt det hela (som Sarah gjorde, hon satt på soffan och såg allt). Just DÅ var det inte så kul, men jag tror nog att vi kommer att komma ihåg det här långt in i framtiden, ha ha!!!

NU gäller stenhårt jobbande idag. Jag har en deadline IDAG, och det vete sjutton om tiden kommer att räcka. Det kan tänkas att jag får sitta uppe efter att vi komme rhem från scouterna efter halv nio... Helst inte, om man säger så. Men imorgon bitti sitter det en projektledarei London och förväntar sig att ha allt klart i sin inkorg, så det är bara att plöja på... :-)

Wednesday, November 14, 2012

Näsan revisited

Den 18 september opererade jag ju bort skivepitelcancer från näsan. Det var ett ganska stort hål, 3 cm i diameter och väldigt djupt. De sydde inte ihop hela såret, eftersom nästippen då skulle bli sned när det läkte.

Någon dag efter operationen

 
Jag hade sedan oturen att få en stafylokockinfektion, som gjorde att läkningen drog ut lite på tiden.
 
Här har infektionen nästan läkts klart
 
Fram tills i måndags såg min näsa faktiskt riktigt bra ut. Allt hade läkt, det var lite rött och fortfarande ömt, men annars bra (kan tydligen räkna med ömhet i ca 1 år pga av de nerver som kapats).
 
I måndags hade jag då tid att få en sk VBeam laserbehandling. Denna sorts laser inriktar sig på eventuella brustna blodkärl och bränner bort dem. De hade varnat att man oftast ser lite blåslagen ut efteråt, i kanske ett par veckor eller så. De sa att det skulle kännas ungefär som om någon snärtar en med ett gummiband. Well, NEJ. Det kändes som om någon använde minieldsprutare i ansiktet! Så ont gjorde det, men det var ju snart över.
 
Nu ser jag så här kul ut:
 
Lite rödlila, inte så kul eftersom jag äntligen fått tillbaka min näsa till nästan normalt utseende... :-)
 
Nu har jag bara ett steg kvar, nämligen att behandla en mängd små sk. pre-cancerous actinic keratosis i ansiktet. Dessa skulle allstå utveckla sig till cancer om inget gjordes, så det måste ju åtgärdas så jag slipper fler sådana här operationer i framtiden. Åtgärden kommer att bestå av årliga laserbehandlingar med en blå laser, sk. Photodynamic Theraphy (PDT). Denna laserbehandling görs över hela ansiktet samtidigt och tar ett par veckor att återhämta sig från.
 
Först får man en kemisk lösning insmord över hela ansiktet och när den har vekat tas den bort. Den ska då ha koncentrerat sig över cancercellerna. Man får då sitta under lasern under 15 minuter. Då reagerar kemikalierna med lasern och bränner bort cancern. Tyvärr så är man dessutom sedan röd som en hummer i två veckor, huden flagnar av och kan få sårskorpor och annat inte så trevligt...
 
De första 48 timmarna får man inte vistas i sol över huvudtaget. Alltså inte ens sitta i närheten av ett fönster! De gör inte behandlingen om man inte har en vidbrettad hatt plus ett paraply att skydda sig med när man ska hem! Om man skulle vistast i solen kan man få allvarliga skador eftersom kemikalierna är kvar i huden och reagerar med UV-ljus.
 
PDT används dessutom på personer med allvarlig akne, och kan för de som inte har något emot bieffekterna som ju tar ett par veckor att återhämta sig från, användas i syfte att förbättra huden i allmänhet.
 
Dyrt är det, från $500 och upp, men täcks av försäkringen, som tur är. Jag får nog se till att boka tiden typ en fredag eller nått, så man kan sitta inne ett par dagar. Tanken är sedan att jag ska göra den här behandlingen årligen. Hellre det än MOHS-operation, helt klart!

Tuesday, November 13, 2012

Helgen

Oj oj oj vad vi var trötta när vi kom hem i söndags. Och inte så konstigt kanske, vi fick kanske 3 timmars sömn på fredagsnatten, följt av en superaktiv lördag. Vi kom i alla fall i säng runt midnatt på lördagen, men även med nästan sju timmars sömn var vi bra möra ändå. Sarah var dessutom fortfarande förkyld och hon har nog ännu inte återhämtat sig, även efter två nätter med 11 timmars sömn! :-)

Det var verkligen en upplevelse. 122 tjejer på samma camp out. Det var full rulle, minst sagt. Själva området består av 4 olika camps, vart och ett med sina egna stugor, hus och badrum. Enormt stort område. Vi gick nog väldigt många kilometer under helgen...

Det var verkligen skönt att få komma hem, duscha och sova i en mjuk säng. I fredags natt var det svinkallt, jag sov med alla kläder plus jacka i min sovsäck och det var ändå kallt. Och alla musklerna gjorde ont efter alla aktiviteter, plus att jag bar omkring på en tung ryggsäck hela tiden.

Men KUL hade vi, och det är ju huvudsaken!

Tror inte att jag orkar lägga upp bilder här, men jag lade precis upp bilder på truppens blogg, så ni får gärna kika in där och titta om ni vill: Girl Scout Troop 702

Friday, November 9, 2012

Fredag

Bob mår mycket bättre! Imorse var han i princip tillbaka till sitt vanliga jag. Skönt! Det var säkert en inflammation i någonnerve, eftersom det kom så snabbt och gick bort efte ren dag.

Vi funderade på vad vi kan göra om det händer igen, och vi har beställt små "hundmockasiner". De är gjorda specieltl för hundar som har svårt att få grepp på hala golv såsom trä och klinkers. Då har man något redo om det skulle hända igen.

Stackars Sarah hade fortfarande 38 graders feber omrose, men hon var helt inne på att hon skulle till skolan ändå, så det var bara att ge henne febernedsättande och låta henne gå. Hon mås annars bra, och hon har kort dag idag, så det rör sig bara om några timmar.

Hon ville inte missa de tre prov de skulel ha idag, plus att hon ju vill bevisa att hon visst kan åka till scouterna ikväll.

Jag bunkrar med febernedsättand eoch termometer i fall i fall, men jag tror nog att det går bra, hon är en sådan persom som man knappt märker av när de är sjuka.

Dessutom blir det fint väder, det ska upp till 24 grader idag och sedan 25-28 grader varmt i helgen. Nätterna blir svala med typ 12-15 grader, så det blir nog bra.

Nu hoppas vi bara att vi överlever helgen. 122 tjejer alla i 9-11 års ålder, förutom 4 tjejer som är värdar och är mellan 11-14 år. Puh! Jag har hört att ljudnivån kan bli ganska hög, speciellt på kvällen när dagens aktiviteter är klara och det blir dansparty och lägereld. Så jag har med mig öronproppar, det ä rnog bäst... :-)

Thursday, November 8, 2012

Lång dag idag

Jag och Kelly, som ska ansvara för vår trupp nu under helgens campande vid Girl Scouts huvudkvarter (enormt område med massor av mark att sprida ut sig på längs med floden), var uppe tidigt imorse.

Vi träffades klockan sju på Honi Hanta, som huvudkvarteret heter. Vi planerade nämligen att paxa bra platser för våra tält och få upp dem i förväg, eftersom Kelly inte kan komma tidigt imrogon (allt startar vid halv sex på kvällen, så jag måste vara där i alla fall vid fem för att ta emot och registrera de 14 tjejerna från vår trupp när de kommer. Totalt kommer det att bli 122 tjejer plus alla vuxna. Våra tjejer ska bo i stugor, men en del av trupperna ska också tälta.

Kelly hade dock fått med sig fel tältpinnare, så hennes tält får vänta till imorgon kväll, och när hon åkt satte jag då upp mitt, blev riktigt bra.

Stackars Sarah vaknade med hög feber imorse, så hon fick följa med, invirad i en varm filt eftersom det bara var 10 grader imorse. Förhoppningsvis mår hon bättre imorgon kväll. Jag känner mig lite off också, så jag såg till att packa febernedsättande för oss både inför imorgon kväll. Vi får se hur det blir med skolan imrogn, de har kort dag, men hon har tre prov som det inte vore så bra att missa...

Nu har vi dock packat allt förutom en del mat och våra kuddar. Jag har kollat listan flera gånger, så det ska nog gå bra. Jag planerar att packa ner min eboksläsare, kanske har man energi kvar på kvällen att läsa lite, är nu på 5:e boken i Stephen Kings "The Dark Tower"-serie. Det går ju bra med en Kindel Fire, eftersom den lyser i mörkret.

Vi har ett packat schema för hela helgen, så vi lär vara helt slut när vi kommer hem på söndag! Men kul blir det nog.

Stackars Bob var inte alls i bra skick imorse. Han kunde inte gå, benen bara vek sig. På mattan gick det väl något sånär, men på det hala klinkersgolvet var han rena Bambi, det gick bara inte. Vi trodde först att det nog kanske var lågt blodsocker, så till Bobs stora glädje fick han äta både det ena och andra gott. Men om det hade varit blodsockret skulle han då ha repat sig ganska snabbt, och han kan fortfarande inte gå så bra.

Han KAN gå, men så gott som inte på klinkers. Ute släpar han dessutom baktassarna så klorna drar i marken. Men han klarade att både bajsa och pinka, vilket kräver en del benvik och benlyft för en handhund.

Så det verkar vara ett neurologisk problem. Han har ju redan neurologiska problem med att han får små anfall av vissa ljud, och det här med att benen viker sig har hänt förut fast på mindre skala. Tyvärr så är det troligen inget som kan göras. Vi avvaktar och hoppas på en förbättring, annars blir det att veterinären får ta sig en titt, men han har ju redan konstaterat att det inte är något som kan göras för en så pass gammal hund med neurologiska problem.

Går han tillbaka till vad han var innan så är det OK, annars får man ju verkligen börja tänka på livskvalitet. Som det är nu vill han att jag ska bära honom inne, eftersom han tycker det är obehagligt när han inte får fäste på klinkersgolvet.

Men han är helt klar i huvudet och med på allt, så det är bara ofrivillig motorik vi pratar om. Och han kan ju äta, gå på toan och sova utan problem. Han ser glad och nöjd ut när han ligger ner och vilar.

Som Ken sa imorse, det känns ju förjävligt om man skulle ta livet av en familjemedlem bara för att han blivit lite handikappad. Så vi avvaktar och ser hur det är imorgon och kanske över helgen. Ken ska jobba hemma över helgen ändå, så han kan hålla ett öga på honom.

Men det har verkligen börjat gå utför för stackars Bob de senaste två åren. Vi vet ju att hans tid kanske snart är slut, och det känns ju inte alls kul, han har ju bott hos oss i över tolv år, han är en stor del av vår familj...

Wednesday, November 7, 2012

Onsdag

Så trött och sömnig idag. Vet inte riktigt varför, var ju inte uppe SÅ sent igår ändå.

Det var en spännande valvaka, emn jag kunde inte riktigt hålla ögonen öppna. Det slutad emed att jag somnad emed mobilen framför mig. Då var ännu inte Obamas seger, men det började se lovande ut.

Mitt i natten vaknade jag och kollad edå snabbt, Obama hade 303 electroal votes! Ja! Och såklart var Florida den staten som skulel krångla och hade inte fått in sina resultat ännu. Men det gjorde inget, eftersom en kandidat endast behöver 270 electroal votes för att vinna...

De olika stater har olika elecotral votes beroende på folkmängden. Så om man vinner i en stat får man alltså den statens electoral votes. Så även om en kandidate kanske vinner populär-rösterna så kan en annan kandoidat vinna eftersom det är de sk electroal votes som räknas.

Mycket spännande var det i alla fall!

Nu på morgonen var det tre jobb som låg och väntade. Ville verkligen inte jobba! Men jag tänkte att det var bättre att få det gjort och sedan kunna slappa lite.

Till min förvåning gick det supersnabbt och jag är nu KLAR! Så skönt att vara klart med det som måste göras, det kommer ju säkert in en del annat under dagen, men NU kanjag slappa lite. Härligt när man inte är så pigg!


Jag hoppas verkligen inte att det är någon form av förkylning på G, eftersom jag ju ska bo i tält fredag till söndag...

Tuesday, November 6, 2012

Monstret

Jag lovade ju att berätta om monstret som kom igår. Det hela rör sig alltså om ett katträd till Elsa. Vi har ju redan ett katträd i sovrummet, men jag hade gått och funderat på att hitta ett lite högre träd att ha i vardagsrummet.

Elsa är ganska så försiktig av sig och vågar aldrig vara i vardagsrummet när hunden Stan är där. Stan älskar att jaga henne nämligen, men jag tror det rör sig mer om en inbyggd instinkt hos honom. Om han ser henne springa förbi bara måste han springa efter!

Egentligen är han skiträdd för katten, och om han skulle råka gå på henne i t.ex. badrummet backar han snabbt och försvinner.

För katten har helt klart "the upper paw" på Stan, men det verkar de båda inte riktigt fatta... :-)

Hur som helst. Det här nya katträdet gör att Elsa kan hänga med oss i vardagsrummet utan att vara nervös. Och hon älskart!!! Det är just över 2 meter i höjd och däruppe kan hon se allt som sker. Hon är supernöjd helt enkelt.


 
 
Hela kvällen var hon uppe på sitt träd och till slut somnade hon helt slut. Hon provade lite olika ställen, men insåg sedan att mittenplattformen var den enda som hon kunde ligga på utan att tassarna ramlade ner. Och kolla in hennes fina tvättbjörnssvans!
 
Trött efter många timmars lekande
 
Snark!
 
Det var visst bara mittenplattformen som var stor nog för Elsa
 
Fast jag tycker det är riktigt charmigt när hennes fluffiga tvättbjörnssvans hänger ner!
 
Idag är det då dags för val. Inte bara presidentval, det är allehanda platser som ska fyllas, både lokalt, regionalt och nationellt. Dessutom är det många lagändringar hitan och ditan. Så det lär bli en lååång kväll. Fast det är inte ens säkert att en vinnare i presidentvalet kan utses med en gång. Är det riktigt nära kan det bli så att det sk Electoral College avgör, och då kan det ta upp till 3 veckor innan vi vet helt säkert.
 
Jag hoppas att Obama får sitta kvar, har väldigt svårt att förlika mig med några av de grundstenar som republikanerna står på vad gäller ekonomi, religion, mänskliga rättigheter, vapen och en massa annat. Så jag hoppas på en demokratisk seger.
 
Tyvärr får jag inte rösta i detta val, man måste ha varit registerad som röstare i minst 29 dagar innan man kan göra det, och eftersom jag blev amerikansk medboragre den 1:a november så är ju det kört.
 
Men hålla tummarna kan jag ju göra!


Saturday, November 3, 2012

Hur jag blev amerikan

Hoppas ni har lite tid, det här blir lite långt! :-)

Vi har ju alla olika resor som vi tar genom livet. Hur hamnar man där man hamnar? Det är väldigt intressant att höra hur andra svenskar har hamnat i USA, hur deras resa har varit. Jag tänkte nu berätta om min resa, hur det kom sig att jag sitter här idag, som amerikansk medborgare...

Jag flyttade till USA den 31:a augusti, 1996. Meningen var att jag skulle stanna 9 månader som au pair. Jag hade varit au pair tidigare, sommaren 1993, men hade då varit tvungen att åka hem efter 2,5 månader eftersom familjen inte var speciellt bra, de hade aldrig mat hemma och med min magsjukdom blev jag ganska dålig (jag hade ulcerös kolit sedan 11 års ålder, och även lupus (SLE) vilket jag inte fick reda på fören senare).

Första gången jag åkte till USA var jag bara 19, och nu 1996 tyckte jag att jag hade tillräckligt med skinn på näsan för att kunna säga ifrån om det inte var bra. Jag var ju mer förberedd på vad som väntade, dessutom.

Den här gången hade jag fixat allt själv, jag åkte inte via en agentur (hade tidigare åkt med EF Au Pair, men de var ju inte till mycket hjälp alls när det blev jobbigt). Jag var 22 år gammal och tänkte att det här kanske var sista chansen att åka iväg så här, innan jag blev för inrotad där hemma i Sverige.

Familjen jag skulle bo hos hade jag med omsorg valt ut. Jag ville åka till något ställe där det var varmt, så i mitt sinne var det Kalifornien. Men så var det någon som tyckte att jag skulle välja Florida, för DÄR var det varmt. Och det stämde ju!

Familjen bestod av en mamma som precis hade skiljt sig och var ensam med sin 6 månader gamla son. När jag kom dit upptäckte jag att hon gärna gav upp allt vad hushållet gällde till mig. Jag var i princip frun i huset, lagade mat och skötte barnet, medan hon jobbade. Jag skötte dessutom all matinhandel, vilket var toppen. Jag kunde planera och fixa med all mat som jag själv ville. Jag var nöjd och mamman var nöjd med all hjälp. Vi hade en städtant som kom varannan vecka, så det var faktiskt riktigt trevligt. Vi var nog mest som kompisar, vi gick ut och dansade några gånger och hade kul.

Mina 9 månader i Florida dock ganska snabbt. Jag skulle åka hem till Sverige den sista maj var det tänkt. När jag var i Florida kom min svenska kille på besök, över Thanksgiving. Vi gjorde dock slut strax efter jul, det var inte så kul att köra med en långdistansrelation, och han hade dessutom fått reda på att hon skulle bli jobbplacerad i Asien under de närmsta tre åren. Så vi tyckte det var enklare att avsluta vår relation.

I februari tyckte dock mamman i familjen att jag skulle sätta in en kontaktannons ”på skoj” på en Internet-sajt. Jag hade ju inte ens varit till Disney World, och skulle ju åka hem om några månader. Det kunde väl vara kul att gå på några dejter tyckte hon. Jag hade inga alls planer på att verkligen göra det, men jag gick med på att sätta in en annons, eftersom hon tjatade så.

Jag fick väldigt mycket svar, KAN ju något att göra med det faktum att jag var en 23-årig svenska…  Dock så tyckte jag bara EN var intressant och vi börjad emaila fram och tillbaka. Det här var alltså i februari 1997, det här med Internet och email hade inte alls slagit igenom ännu. Jag satt där med men lilla laptop vid två på morgonen och väntade med spänning på att det där fantastiska modemet skulle koppla upp sig till Internet. Det tog lååång tid, men till slut var jag ute på nätet och kunde navigera in på mitt Hotmail-konto.

Det var ett meddelande från honom igen! Jag och mamman skulle ut och dansa den helgen, så jag berättade vart vi skulle och att vi kanske kunde ses där. Kändes ju lite bättre om jag hade någon med mig. Det var med STOR nervositet som jag gick ut den kvällen. Vi hade ännu inte sett bild på varandra, så vi visste ju inte hur vi såg ut alls, förutom det vi hade beskrivit. Varje gång en kille tittade på mig lite extra så tänkte jag att det måste vara han! Men kvällen gick och ingen kom fram, fast jag hade beskrivit exakt hur jag skulle vara klädd. Jag var helt slut efter att ha varit på spänn hela kvällen. Jag var väldigt besviken och tyckte det var så trist…

Dagen efter fick jag dock ett mail, visade sig att han inte ens hade kollat sin mail under lördagen så han visste ju inte att jag ville träffas. I stället gav han mig sitt telefonnummer, och jag vågade mig på att ringa. Och vad vi pratade, i flera långa timmar!

Jag tror det verkligen klickade under det där telefonsamtalet. Det här var något! Så vi bestämde oss för att gå ut på en date. En riktig date. Vi skulle träffas på en jazzklubb där de hade Stand Up Comedy varje onsdag. Men först bestämde vi oss för att skicka bilder på oss till varandra, via vanlig post. Bilderna kom inte fram i tid innan daten, men det gjorde ju inget.

Det här var den bilden som jag skickade till Ken, det var dessutom taget den 15:e mars, samma kväll som vi gick ut och dansade, allstå 4 dagar innan Ken och jag träffas IRL.

Den 19 mars 1997 träffades vi då äntligen på the Down Under Jazz Bar. Vi hade jättekul under kvällen och bestämde oss för att träffas igen under lördagen. Jag hade nämligen två gratisbiljetter till Universal Studios. Sagt och gjort, han kom och hämtade mig vid sju på morgonen, och vi kom inte hem förens efter midnatt.

Efter det hade vi en lång rad dater fram till maj.

Här är vi på en date till Disney World i april 1997

Datumet då jag skulle åka hem började närma sig. Vad gör man? Min plan var att åka tillbaka till Sverige och gå på universitetet. Men NU. Nu fanns ju HAN här… Till slut kom jag fram till den bästa lösningen. Jag skulle såklart gå på universitetet HÄR istället! Så planen var att jag skulle åka tillbaka till Sverige och fixa med studielån och studentvisum. 6 veckor skulle jag vara borta.

Under tiden gjorde jag ett prov liknande högskoleprovet här, så jag inte behövde oroa mig om skolan. Jag hade allt fixat så när jag kom tillbaka var det bara att lämna in studielånspappren och visumet till skolan.

Det enda kruxet var ju vart jag skulle bo. Mamman tyckte jag kunde hyra mitt gamla rum hos henne, och det var ju jättesnällt. Men jag ville ju helst bo hos honom… Men det var ingen chans att jag skulle fråga om jag fick det, eftersom jag inte ville vara för påflugen. Men så en dag när vi satt och åt ute på stan frågade han om jag kanske skulle kunna tänka mig att bo hos honom. Han tyckte ju att jag var ju ändå alltid hemma hos honom, så det var väl lika bra? Om jag nu ville förstås… OM jag ville! Jag var så glad. men endast på villkoret att jag betalade halva hyran, jag ville känna att det var MITT hem också.

Så kom sista maj och jag åkte tillbaka till Sverige och tillbringade 6 långa veckor med att avsluta mina affärer där och förbereda för mitt nya liv i USA. Planerade jag att flytta bort från Sverige länge? Jag hade ingen aning. Vi fick se hur det gick, helt enkelt. Första fokuseringen skulle nu bli på att plugga, och efter skolan så fick vi väl se hur det gick. I värsta fall fick jag ju en utbildning ur det hela, så det var ju en win-win tyckte jag. Den 19 juli 1997 flyttade vi ihop och jag började plugga.

Allt gick som på räls, men sommaren 1998 var ganska trist. Jag kunde inte plugga över sommaren (utlandsstudenter fick inte plugga över sommaren) och hade ju inget arbetstillstånd. Jag hankade mig fram i tristessen genom att jobba som barnvakt, men det var helt OK faktiskt.

Under hösten 1998 tyckte min kära pojkvän att vi kanske skulle gifta oss till våren. Tänk så mycket pengar jag skulle spara om jag kunde betala samma skolavgift som de som bor i Florida (de som är från utlandet betalar mycket mer i avgift). Vafalls? Var detta ett frieri eller? Så här bara apropå i bilen på väg någonstans?

Jo, men visst kunde vi väl gifta oss. Jag hade nog aldrig föreställt mig att jag skulle gifta mig, det var liksom inte på min radar. Men jag kände att det var här jag ville vara. Med honom. Så gifta oss skulle vi. I april.

Några dagar senare kom han dock tillbaka och tyckte att varför ska vi vänta? Om vi gifter oss innan nyår så sparar jag ju in en massa på en hel extra terminsavgift, plus att vi kan deklarera som gifta och spara väldigt mycket på skatten. ( Min oromantiska man är en auktoriserad revisor, tänker alltid på det ekonomiska… )

Sagt och gjort. Vi visste ju att vi skulle gifta oss ensamma ändå, eftersom alla våra familjemedlemmar bodde så långt borta. Vi bokade in en långhelg i Las Vegas. Det var lite käbbel där, han ville att vi skulle vigas av Elvis, men jag var mer intresserad av en traditionell vigsel. Det blev till slut ett vackert bröllop den 19 december, 1998, i trädgådskapellet på det anrika Flamingo Hilton.
Har har vi precis gift oss i Las vegas, 19 december 1998

Som ni ser är den 19:e ett datum som kommer igen! Numera firar vi alltid ”19th Day”, eftersom det är ett speciellt datum för oss.

När januari kom påbörjade jag min långa vandring mot att slutligen bli amerikanskmedborgare. Jag skickade in min ansökan om att få ett Resident Alien Card, eller ett sk. Green Card.

Jag lyckades avsluta studierna på rekordtid genom att läsa dubbel heltid. Sommaren 1999 var jag klar. Kan knappt fatta att jag lyckades plugga så intensivt och få in allt på så kort tid! Jag fick begära specialtillstånd för att plugga på dubbel heltid, eftersom de flesta inte lyckas med det. Men jag var fokuserad och lyckades över förväntan. Fick A i allt utom en matteklass!

Här är jag i maj 1999 då jag tog min examen

Så kom sommaren och jag hade i princip inte mycket att göra. Jag hade ju fortfarande inte fått mitt arbetstillstånd, men hösten 1999 fick jag äntligen arbetstillståndet som jag hade väntat på så länge! Mitt första riktiga jobb i USA blev hos ett rederi som hette Regal Cruises. Jag jobbade i bokningen och tyckte väl att det var sisådär.

Ken och jag hemma i vår första lägenhet, sommaren 1999

Jag hade inte riktigt bestämt mig för vad jag ville göra. Någon typ av frilansjobb eller eget företag ville jag köra på, men VAD. Jag hade en utbildning i Journalistik, men jag visste att jag INTE ville syssla med renodlad journalistik (det är nog ganska vanligt att folk utbilidar sig till något och sedan kommer på att det kanske inte var det man ville göra ändå…).

Mitt första jobb slutade med att jag sade upp mig i början av mars, 2000. De ville inte ge mig ledigt de två veckor de hade lovat när jag tog jobbet, och eftersom jag egentligen inte var så intresserad av jobbet slutade jag helt enkelt då.

Jag tror det var i april 2000 som jag hittade nästa jobb, hos en investeringsfirma. Här ringde jag och en annan svensk tjej till potentiella kunder i Sverige för att se om de var intresserade av att ta emot information om olika fonder de förvaltade. Inte speciellt kul alls, men det var ju en inkomst medan jag funderade på vad jag ville göra.

Så en måndag när vi alla satt och hade vårt vanliga måndagsmöte kom helt plötsligt ett gäng FBI-agenter instormade i rummet. De hade de där typiska jackorna som det står FBI på ryggen. Vi bara satt där med öppen mun och fattade inget alls. Det visade sig sedan att ägarna hade jobbat med en Brittisk kille som tydligen var efterlyst av Interpol. Det hade inget att göra med det vi sysslade med, men det var verkligen en otäck upplevelse.

Den FBI-kille som var chef var dock väldigt trevlig, men det var en väldigt stressig upplevelse att vara med om. Verkligen! Jag slutade tvärt och gick aldrig tillbaka dit igen.

Nu stod jag vid ett vägskäl. Antingen satte jag igång och började jobba på den karriär som jag verkligen ville ha, eller så fixade jag ännu ett tråkigt jobb som i alla fall betalade räkningarna.
Jag hade inte lust att gå sysslolös en sommar till. Den andra tjejen som hade jobbat på investeringsfirman var finlandssvensk, och hon hade berättat hur hon brukade jobba extra med översättningar, engelska till finska. Det kanske vore nått?

Min dröm var ju någonstans att jobba med språk, på något vis. Jag började kolla upp en potentiell karriär som översättare, och till slut bestämde jag mig. Det var det här jag skulle göra. Det perfekta frialnsjobbet som jag verkligen skulle tycka om, jag kunde vara min egen.

Jag tog det lilla sparkapital jag skrapat ihop och körde järnet. Min första vecka lyckades jag tjäna in $800. Då tänkte jag att man KAN leva på det här, det går! Då visste ja inte att det skulle ta några år innan allt kom igång.

Det var hösten 2000 som jag beslutade mig för att skaffa en hund. Katt kunde vi ju inte ha, eftersom maken var allergisk. Men en hund skulle ju vara perfekt, nu när jag jobbade hemma och det blev lite ensamt. Det visade sig vara ett smart beslut, eftersom en hund är det perfekt sociala smörjmedlet. Gå ut och gå med en söt liten hund så får ni se hur många som stannar och börjar prata! (Funkar bra med en söt bebis också). Genom Bob fick jag flera nya kompisar i vårt kvarter, som jag nog aldrig skulle ha träffat om det inte var genom våra hundar.

Här är början på vår familj, julen 2000. Bob var bara en liten plutt!

Mitt första riktigt stora jobb investerade jag i en ny dator. Sommaren 2001 gick det så pass bra att jag var tvungen att bilda aktiebolag. Juni 2001 föddes då Swedish Translator, Inc. På så sätt kunde jag vara anställd i mitt eget företag, vilket sparar ungefär 15 % i skatt… Det ÄR bra att vara gift med en revisor!

Hösten 2001 tyckte jag det behövdes en hund till, Bob var ju lite ensam när jag satt långa timmar och jobbade. Det var så vi fick hem Stan, genom en hundräddningsgrupp. Nu hade vi TVÅ dvärgpinschrar!

Våren 2002, när jag hade fyllt 28, fick jag plötsligt en oerhörd stark längtan efter att bli mamma. Det var ju inte så enkelt som att bara sätta igång och försöka bli gravid dock. Jag var tvungen att sluta med alla lupusmediciner 6 månader innan vi kunde försöka.

Det är konstigt hur det kan bli. Innan den här våren var det där med att skaffa barn väldigt diffust. Något som kanske skulle ske i framtiden, men alltid just det, i framtiden någon gång. När vi till slut fick grönt ljus blev jag gravid med en gång! SÅ kul!

Det hela slutade dock med ett tidigt missfall. I samma veva flyttade vi till en större lägenhet för att få bättre plats för vår växande familj. Den 3 september fick jag bekräftat igen att jag var med barn. Den här gången var jag dock inte lika snabb med att fira, man blir nog så när man har genomgått ett missfall tror jag. Efter några månader verkade det dock som om det var OK den här gången…

Den 8 maj 2003 föddes då Sarah och våra liv ändrades för alltid.

Här är Sarah bara några timmar gammal

Åren efter att Sarah föddes var jag väldigt sjuk. Det var min ulcerös kolit som spökade. Det var svårt att orka med allt, ett litet barn kräver en hel del. Jag hade dock bestämt mig för att amma så länge jag kunde, jag ville att hon skulle ha en så bra start som möjligt. Men så länge jag ammade kunde jag inte ta några mediciner, vilket till slut ledde mig nedåt i en spiral.

Våren 2004 bestämde vi oss för att köpa ett hus. Det hus vi bor i nu. Samma dag som huset blev vårt hamnade jag på sjukhus. Den 19 april 2004. Jag fick sluta amma tvärt så jag kunde medicineras. Sarah tog det hela i godan ro och hade inga problem med att sluta amma tvärt, hon var lika glad. Jag skrev på huslånspapperna från sjukhuset.



Den flytten blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick inte packa en enda sak. Det var väldigt stressigt, så till slut skrev jag ut mig själv från sjukhuset så jag kunde åka hem och hjälpa till. Jag ville i alla fall se till att få insidan av huset målat, i alla fall de små rummen. För så fort möblerna var på plats skulle det bli svårt.

Jag kommer ihåg hur jag stod där och målade tidigt, tidigt på morgonen. Det blev klart i tid, det stora rummet kunde jag ta sedan. Maken är helt värdeläs när det gäller målande, så det var jag eller ingen.

Sommaren 2005 fick vi för oss att åka och campa. Jag hade precis opererat bort blindtarmen, och vi tyckte det kunde vara skönt att komma hemifrån lite. Vi packade in hundarna och Sarah i bilen och körde ända upp till nordvästra Florida, till den s.k. Panhandle. Därfinns det mycket vacker orörd natur, och vi campad ei en State Park som var en sandö mitt ute i Mexikanska Golfen.

Här är vi under vår resa, Sarah var 2 år

Vi hade det härligt där, men tyvärr så fick jag en blodpropp i benet precis när vi kom hem. Det var väl en komnibation av att sitta i bilen så länge, plus att jag just hade opererats. Man tenderar att ha lättare att få blodproppar om man har lupus, dessutom. Jag låg på sjukhus i en vecka och fick sean operera in ett filter i min vena cava för att skydda mot att blodproppen skulle flytta på sig. Tyvärr är det här nu en permanent blodpropp som inte går att operera bort, så jag får dra smed den resten av livet. 5 år efter att jag fick den täppte den till mitt vänstra ben ordentligt och jag kunde knappt gå. Nu ha rjag lärt mig att alltid ha stödstrumpa på mig om jag ska ut och rör apå mig någon längr etid, men det är minst sagt irriterande att dras med...

Åren lunkade på, jag mådde inte bättre alls. Läkarna försökte med allehanda dundermediciner, men det verkade som om till slut inget hjälpte. Jag var så dålig att jag hade svårt att ta mig ut på stan. Min ulcerös kolit var så pass allvarlig att jag konstant fick gå på toaletten. Det var stressigt och jag var helt urlakad.

Efter vår efterlängtade sverigeresa sommaren 2007 fick jag beskedet att det hade provat det som fanns. Nu var det bara en sak kvar: att ta bort hela tjocktarmen. Jag fattade beslutat snabbt och inom några veckor kom då operationen.

Det var en STOR operation. De tog bort hela tjocktarmen och hela ändtarmen. Sedan rekonstruerade de en intern ”förvaringspåse” av den nedre delen av tunntarmen och fäste denna direkt till anus. Det var 11 jobbiga dagar på sjukhuset och ett helt år av jobbiga infektioner och tarmstopp innan jag äntligen kom ut på andra sidan.

Här är jag två dagar efter operationen

Efter operationen fick jag dessutom reda på att de hitta cancer i tjocktarmen, så det var verkligen tur att jag opererade bort den när jag gjorde. Vem vet hur det kunde ha gått om jag väntat?

I augusti 2008 opererades jag för ett totalstopp i tarmen, det var ärrvävnad som hade täppt till det. Och en vecka sedan fick jag läggas in igen efter en inre blödning som gjorde att såret sprack och blodet forsade ut ur magen.

Inte kul, men det var kulmen på en väldigt jobbig upplevelse. En upplevelse som faktiskt har gett mig ett nytt liv. Nu känner jag mig så glad för att jag gick igenom det här. Jag har mer energi och kan vara ute på stan som vem som helst. Jag har fortfarande otaliga medicinska problem att handskas med, men inget som står i vägen, liksom.

Sommaren 2011 åkte jag och Sarah ensamma till Sverige, det var en härlig resa. Jag önskar så att jag hade tid och framför allt pengar att åka till Sverige ofta, men nu är det inte så. Det är vad det är.
Under våren 2012 valde jag till slut att ansöka om amerikanskt medborgarskap. Det är dags nu. Det här är MITT land nu. Jag kommer alltid ha kvar mitt svenska medborgarskap, det är viktigt. Men det här är mitt hem nu. Jag är amerikan.

Processen att bli medborgare har varit enkel. Allt som hade med mitt Green Card att göra var krångligt och trassligt. Men meborgarskapet var som på räls. Jag skickade in min ansökan i maj, blev snabbt kallad för att skanna in fingeravtryck och dylikt. Efter det blev jag kallad till en intervju, vilket kändes mest som en formalitet. Det var inga konstigheter där alls.

Jag blev informerad om att jag var tvungen att byta namn, eftersom det är petig med namn här i USA. I Sverige heter jag Anna Katrin men går efter Katrin. Men då måste jag byta, så nu heter jag alltså Katrin Anna…

I och med namnbytet kan jag inte genomgå en vanlig ceremoni som de flesta som blir amerikanska medborgare gör, en s.k. administrativ ceremoni. Jag var tvungen att göra en juridisk ceremoni, med en domare och allt.

Vi anlände strax innan 9 på morgonen, vilket var den avtalade tiden. Vi var 55 personer från en mängd olika länder som blev amerikaner denna dag.

Efter att ha väntat ett tag blev vi sedan uppradade. De delade in oss i grupper med olika numer och tog oss sedan grupp efter grupp till en stor sal, där vi fick sitta på stolar. Vi fick även var sitt stort kuvert med en massa information om Amerika, en passansökan och ett brev från presideten.
De tog också ifrån oss våra Green Cards.

När alla var inne i rummet meddelade de en massa saker och en del fick gå ut i ett annat rum för att fixa med papper och underskrifter som hade missats innan.

Här sitter jag och väntar, det tog nästan 1 timme innan ceremonn satte igång

Strax innan 10 fick så familjemedlemmar och vänner komma in i salen. Det var proppfullt! Prick 10 kom domaren in i sin stora domarkappa. En man läste upp olika yrkanden som de ville framlägga inför rätten, bl.a. att vi alla skulle byta namn, att en dam behövde en tolk och att en annan dam ville köra ändrad ed, eftersom hon vägrade att säga att hon skulle använda vapen om vi skulle gå i krig. Alla yrkanden accepterades av domaren, som sedan höll tal. Allt var mycket högtidligt och fint. Först fick kvinnan som valt att göra en ändrad ed läggs sin ed, sedan läste de upp alla de länder som vi var från. När man hörde sitt land skulle man ställa sig upp.

Sedan läste domaren eden och vi fick alla säga ”I do” i slutet, även om vi inte riktigt visste när han var klar, så han fick pusha oss att säga det!



Sedan fick vi en och en gå fram och skaka hand med domaren och ta emot våra certifikat som talade om att vi nu var amerikanska medborgare.

Här är jag som nybakad amerikan!

Efter den trevliga ceremonin gick vi ut och firade med en trevlig lunch på en av Tampas kändaste och äldsta restauranger, Columbia’s. De kör spanskt där, med kubanska influenser. De bjöd på efterrätt när de fick höra att jag precis blivit amerikan, det var schyst!

Om ni ha rvägarna förbi Tampa rekommenderar jag att ni äter här

Nu smider vi planer på att flytta, förhoppningsvis inom de närmsta åren. Det är mycket som ska klaffa. Vi ska hitta rätt hus, ha råd och vara redo. Snart. Snart är vi där. Och då startar vi ett nytt kapitel i livet, i ett nytt hem.

Men än så länge är jag glad för det jag har. För det är så mycket. I am living my American Dream…


Thursday, November 1, 2012

På G

Har beställt ett monster. På måndag kommer det, då får ni se vad för slags monster det är!

Imorgon ska jag berätta om hur jag blev amerikansk medborgare idag! :-)

Wednesday, October 31, 2012

Happy Halloween!

Väldigt mycket att göra idag, förmiddagen gick åt till ett besök på skolan där Sarah och hennes klasskompisar höll föredrag om de biografier de läst. Sarah höll sitt föredrag om Juliette Gordon Low who started the Girl Scouts in 1912. She did great, it was a BIG audience, but she did not look nervous at all! :-)

Ja ni ser, hjärnan är full idag, så det blev lite svengelska...

Nu lämnar jag er med denna bild, min favorit för dagen. Go cow!



Tuesday, October 30, 2012

Stackars Bob

Hade planerat att städa idag, men han bara med utomhus innan jag upptäckte att Bob började få en attack.

När en attack börjar är han väldigt illamående och försöker tugga i sig allt han ser så han kan få kräkas. Som tur är fick vi anti-kräkmedel förra gången vi har hos veterinären, så jag sitter här och håller i honom och hoppas att det börjar verka snart.

Han är helt desperat, vill bara äta något så han försöker tugga i sig pälsen på sina ben! Stackaren. Han gnyr och har ont.

En sådan här attack är inte kul, enzymerna från hans bukspottskörtel läcker ut i kroppen och attackerar andra vävnader, fast det är ju meningen att de endast ska ut i tarmen för att bryta ner fetter och liknande.

Han har så ont, så ont. Men jag kan inte ge honom smärtlindrande förrens jag vet att han inte kommer att kräkas, så vi måste vänta minst en timme på anti-kräkmedlet att verka. Stackaren. Jag kan ju inte så mycket göra annat än att trösta honom och hålla honom borta från sådant han försöker äta.
 

 

Precis efter jag filmade den här snutten kräktes han, och fick upp även anti-krämedlet. Så det blir en tablett till och en ny väntan. Önskar jag hade medlet i sprutform istället, hade ju varit SÅ mycket enklare!

Jag ställde just in hans hundsäng i gästbadrummet. Där är det helt fritt från saker han kan tugga i sig. Och kräks han så är det ju kakel. Han kommer inte bli glad, men han är för rastlös för att sitta i mitt knä och annars vet jag inte hur jag kan ha koll på honom. Han vill vanka av och an, men jag vill ju inte att han ska äta sådant som kan vara farligt, så det får bli lösningen för nu. Han är INTE glad alls! Men tills anti-kräkmedlet fått en chans att verka och jag kan ge honom smärtlindrande i alla fall.

Nu får vi bara hoppas att den stackaren inte behöver lida för mycket. Men tyvärr vara oftast de här attackerna runt 12 timmar. Skitjobbigt både för Bob och mig!

Stackars Bob är ju 12 år och 3 månader nu. Han har alltid haft lite problem med häslan, men det blev inte mer allvarligt förrens 2010 då det här med bukspottskörteln började hända. Och sedan diabetes på det i våras, resultatet av att hans insulinproduktion skadades i och med att bukspottskörteln är kroniskt inflammerad.

Tyvärr är han ju inte valp längre, han mår ju prima emellan sjukdomsvarven, men det verkar som om det är tuffare varje gång för honom. Vi gör vad vi kan för att han ska ha ett så bra liv som möjligt. Sedan får man ju ta det efter hand. Men Bob är vår Bob. Vår original Bob, som vi har haft sedan han var liten skruttvalp, vi hämtade hem honom i oktober 2000.

Det skulle vara ofantligt tomt utan vår skrutt...

Crush

Vet inte varför. Har aldrig någonsin varit någon som haft idoler eller trånat efter poppstjärnor eller liknande.

Men helt plötsligt har jag fått världens crush på Seth MacFarlane. Hans röst får mig att smälta...

Maken informerade att om jag får chansen så har jag grönt ljus från honom, ha ha!
Det var ju bra att veta... :-)

Sunday, October 28, 2012

Söndag

NU har jag jobbat klart för den här veckan! Två på eftermiddagen. fast jag väntar på ett query sheet från en kund, så att vi kan räta ut några frågetecken innan texten går till tryckeriet, men annars så är jag klar.

Tills imorgon och en ny vecka börjar... :-)

Fast i ärlighetens namn tog jag ledigt nästan hela dagen igår och gjorde inte mycket. Vi åkte och åt mumsig lunch på ett japanskt stekhus, sedan blev det lite shopping. Ken fick för sig att åka förbi en flea market, och nu har vi återigen fått bekräftat att vi inte gillar flea markets, i alla fall inte den här. För mycket folk, en massa krafs och som Sarah uttryckte sig "Det luktar som i en gerbil-bur"...

Efter det blev det en tur till Michael's (pyssel och dekorations-affär) där vi köpte en hatt till Sarah som hon ska ha när vi campar med scouterna om två veckor. De dekorerar den och så har de olika egentillverkade pins som de byter med varandra. Lite kul grej sådär.

Sedan var det bara läsa som gällde resten av dagen, skönt!

Håller just nu på att plogar mig igenom Stephen Kings mästerverk, "The Dark Tower". Detta är inte EN bok, utan ÅTTA som han har skrivit som en serie över nästan hela sin karriär. Alla böckerna är en fortsättning på varandra och man läser dem i ordning. Verkligen en fantastisk historia i sann King-anda, men lite större koncept än vanligt, med flera dimensioner och universum i centrum. Väldigt faschinerande bokserie faktiskt. Lite svårt att beskriva, men värt att läsa helt klart. Stephen King kallar denne serie sitt Magnum Opus, och det stämmer nog bra.

I torsdags hade vi ju Halloween-party med scouterna och det var såklart väldigt roligt! De hade bland annat en catwalk där alla tjejerna fick gå och visa upp sig i sina kostymer och sedan var det en jury som valde ut den som hade den bästa kostymen. Sarah blev så lycklig när hon blev utsedd till vinnare! Hon var utklädd till werewolf. Hon fick ett fint inramat diplom och en stor påse med chokladögon som pris.

Annars bestod kvällen av dansande till Halloween-musik och annan musik, lekar med olika roliga priser, fotografering och en enorm buffe med allehanda gott som alla hade tagit med sig och bidragit till. Vi hade tagit med oss en hjärna att smaska på, se bild lite längre ned...

 Massor av Halloween-inspirerade saker att äta...

 Tårta hör ju ett party till!

 Fingrar av ost och paprika...

 Här är vårt bidrag: en hjärna med maskar runt om. Som tur är var den gjord av Jell-O med jordgubbsmak, så den gick åt! Såg väldigt slimig ut... :-)

 Sarah som snäll werewolf...

 Sarah till höger och hennes BFF Ashley som ängel

Här försöker Sarah linda in en kompis med toapaper så hon ser ut som en mumie, inte så enkelt!

Thursday, October 25, 2012

Torsdag

Vilken tur att jag har fick det tungaste jobbet klart igår. För det blev lite dåligt med sömn igår natt...

Det började med ett försiktigt pickande med ett finger på min arm. "Mamma, är det OK om jag går på toa?" Va!?! Sen när måste man be om lov för att gå på toa mitt i natten? Men det var nog snarare så att det var lite läskigt och mörkt och hon ville ha lite sällskap... :-)

Sedan tillbaka i sängen, lite svårt att somna om men till slut så. Fick sova 40 minuter, vaknar av det omisskännliga ljudet av någon som spyr. Fast väldigt tyst och försiktigt, så det måste vara katten Elsa.

Jo jo, hon hade hulkat upp något fyrkantigt i matsalen, så det var bara till att torka och fixa.

Sedan försöka somna om igen, tog ännu längre tid. Jag fick jag nog sova ungefär 30 minuter kanske...

Vaknade av ett jäkla liv, Elsa satt och slog på persiennen med tassarna, nästan rev i den! Försökte skvätta vatten på henne men nej, hon fortsatte. Så jag fick gå upp och dra upp persiennen. Då blev hon nöjd, hon hade tydligen sett något intressant i det andra fönstret i sovrummet, det med persiennen uppe, men tyckte väl att hon skulle se bättre från det som då hade persiennen nere.

Ska då tillägga att det var intressan i cirka 1 minut, sedan gick hon och la sig. Ovanpå mig. Den lilla busan.

Svårt att somna om igen, och sedan sov jag ett litet tag till tills det var dags att gå upp. Helt otroligt vad groggy man blir av sådant där!

Lägg sedan till ett stort antal myggbett från fötterna till ansiktet så har man en trevlig morgon. Not. Påminn mig att inte gå på långpromenader på kvällarna förrens det blir riktigt kallt, just nu trivs myggen fortfarande alltför väl därute när det är över 20 grader på kvällarna.

Ikväll ska vi då på Halloween party hos Girl Scouts. Ska försöka ta lite kort på maten och kostymerna sedan. Ska bli kul!

Annars har vi en orkan på G, Sandy. Men det blir nog mest blåsigt just här, det är nog mest Floridas östkust som får det värsta, typ från Miami och uppåt verkar det som.

Tuesday, October 23, 2012

Tisdag

Jobbar på som sjutton här...

Mitt i allt fick jag meddelande om att min 3-årslicens för den viktigaste programvaran jag använder vid översättningar, ett program som hjälper en att komma ihåg sådant man redan översatt så man inte behöver skriva in det igen. Man sparar allt i minnen för olika kunder. Gissa vilka stora minnen och hur hjälpsamt DET kan bli efter 12 år? :-)

Hur som helst, så hade då min 3-årslicens gått ur och jag fick febrilt fixa med det snabbt. Passade då också på att ladda ner den nyaste versionen och OJ så mycket fint och smart DEN hade! Men nu måste jag ju lära mig det också, men hittils verkar det gå bra.

Ska plugga vidare här till straxt efter 2. Då ska jag hämta Sarah och sedan bär det av till skolan där jag ska på kvartsamtal. Här får man ju kvartalsbetyg, halvårsbetyg och helårbetyg. Bra att ha koll på exakt var Sarah står faktiskt, och att träffa läraren och få sig en snackis. Idag bir det ju TVÅ lärare, eftersom Sarah var en av de som fick byta klass förra veckan. De had efått extrapengar och kunde göra plats för en 4:a till, och det är ju bra för barnen eftersom det blir färre elever i varje klass.

Nej, nu tillbaka till jobbandet!

Thursday, October 18, 2012

Torsdag

Är så trött, det är väl viruset som lever kvar i kroppen. Annars bara lite yr och småfebrig, inget farligt alls. Sarah är helt bra.

Nu helt plötsligt, efter flera ganska slappa veckor, är min inbox FULL med jobb igen! Jag lär ha fullt upp till i slutet på nästa vecka i alla fall. Det är väl ganska bra ändå, för då kommer det ju in lite större slantar mot slutet av året.

Just nu känner jag mig ganska fattig, vilket är knäppt eftersom alla mina räkningar är betalda fram till slutet på november och jag vet att det kommer in en slant den här veckan som täcker matinhandel och sådant där. Men känner mig lite fattig ändå!

Förra veckan hade jag lite eBay-frossa, och nu njuter jag av alla roliga paket som trillar in. En del "sweater dresses", såklart. En del tunikor, ett nytt skärp, lite leggins och sådär. Lite kul till Sarah. eBay kan vara riktigt roligt om man letar sig egenom allt som finns där, man kan hitta guldklimpar.

Calvin Klein-klänning som är helt ny med prislapparna kvar, kostade $89, fick den för $11, inklusive frakt: CHECK!

Nej, nu lite Diet Coke för att börja jobba. Har haft migrän ett par dagar, så koffein krävs för att min ömma hjärna ska kicka igång...

Tuesday, October 16, 2012

Sjukdag idag

I söndags när vi var på väg hem klagade Sarah på att hon inte mådde bra. Visade sig att hon hade feber, och med tanke på hur hemska hennes ögon såg ut så misstänkte jag att hon hade "Pink Eye", dvs. bindhinneinflammation i ögonen.



Så hon stannade hemma i måndags och vi tog oss till hennes doktor. Själv var jag inte direkt pigg heller med feber, men mina ögon är ju i alla fall OK.

Tydligen går det ett förkylningsvirus som heter adenovirus just nu. Man kan få vanliga förkylningsbesvär såsom ont i halsen, feber och nästäppa, men också ont i magen och lederna.

Så det var hon ganska säker på att vi har båda två, fick lite bonus där när hon kollad eupp mig fast jag inte bett om det, eftersom hon ju är en barnläkare. Med Sarahs ögon var hon inte hundra på om det var Pink Eye som orsakats av bakterier eller virus, men det lutade åt en separat bakterieinfektion eftersom Sarahs ögon hade en del "crust", dessutom har flera kompisar haft just bakteriell Pink Eye den senaste veckan. Så hon fick antibiotika ögondroppar. Just de här dropparna kostar $110 för en liiiiten pytteflaska, och täcks INTE av försäkringen. Doktorn gav oss dock en kupong så vi inte behövde betala mer än $20, så det tackar vi för!

I morse var dock Sarah helt OK så hon gick till skolan. Jag misstänker att hon varit sjuk ett antal dagar men inte sagt nått, hon brukar sällan klaga om hon är sjuk. Dessutom är det väldigt tufft att missa för mycket av skolan här, man halkar lätt efter fort.

Själv så är jag fortfarande feberyr, men annars inte så farligt tycker jag. Lite förkyld bara Nu hoppas vi bara att Ken inte blir sjuk, eftersom han är som karlar är mest, han blir ju dödssjuk när han får nått! :-)

Nu ska jag försöka pallra mig ut i köket och laga tacogratäng och en sallad med avokado, tomat och rödlök. Det är ju lite svårt att beställa hem take out när man äter LCHF, det är hemlagat som gäller, fast man är trött och inte egentligen orkar...

Förresten den 1 november har jag blivit kallad till min Oath Ceremony, så då blir jag amerikansk medborgare "på riktigt! Vi ska vara uppklädda då,  de uppmuntrar en till att klä sig fint, speciellt eftersom jag ska ha en sk. juridisk ceremony pga. av namnbyte, och då håller man till i distrikträtten med domare och allt. Sarah ska vara ledig från skolan och följa med och så blir det fin lunch efteråt för att fira.

Namnändringen är nödvändig eftersom jag i Sverige heter Anna Katrin men kallas Katrin. I USA skulle jag då behöva heta Anna eftersom det räknas som förnamn om det står först, Katrin bara som mellannamn. Så efter namnändringen kommer jag officellt att heta Katrin Anna här i USA. Töntigt men alltså nödvändigt!

Nej, nu middag sedan de sista två avsnitten av första säsongen av Homeland. Kolla den serien om ni missat, jäkligt bra!

Sunday, October 14, 2012

Söndag

Idag passade vi på att besöka Fruitville Grove's Pumpkin Festival, som vi gör varje år runt den här tiden. Vi brukade åka till en annan, mycket större festival innan vi upptäckte det här stället. Här har vi allt vi vill ha fast i mindre skala, vilket gör det mer lättsmält. Här kan man lätt parkera (gratis) och strosa runt i godan ro. Det andra stället har blivit så kommersiellt och de tar betalt för ALLT, parkering och inträde t.ex.

Här är några bilder och en liten filmsnutt från vårt besök:

 Hönsen strövade fritt omkring bland besökarna, det här är ju en fullt fungerande bondgård dessutom. Denne tupp visade oss att han minsann hade bra ljud i luren

 Sarah passar såklart på att mata djuren, här en hungrig get

 Vi träffade Matt från en organisation som rehabiliterar vilda, skadade djur, som den här vackra ugglan.

 Till vänster ska vi va?

 Pumpor fanns det såklart både här och där

Många fina krysantemums

 Den här killen höll koll koll på ett gäng roliga små "gourds" (kalebasser låter inte lika kul...)

 Hela familjen (förutom alla husdjuren, såklart)

Det fanns mycket fint och gott att handla i deras affär som drivs av den amishka familjen som äger gården


Sarah hittade de här roliga tuberna att leka i, fast det var väldigt svårt att gå i dem
 
Nu blir det nog lite slapp resten av dagen, det var full rulle här igår när Sarahs kompis var här hela dagen. Men lite matinhandlel måste jag få gjort, såväl som att komma ihåg att ta ner tältet...

Hoppas ni har en trevlig helg!

Thursday, October 11, 2012

Torsdag, fast fredag

Imorgon är Sarah ledig från skolan, så det känns lite som fredag idag. Imorgon ska vi ut på stan på förmiddagen, mest ska vi till Target för att inhandla allt mellan väggankare till tights.

Eftermiddagen är det tänkt att vi ska städa, för  på lördag kommer Sarahs andra BFF, Madison, över för att leka hela dagen, och hon har aldrig varit här innan, så då vill man ju gett ett gott första intryck. Perfekt tillfälle att få Sarah att storstäda sitt rum! :-)

Apropå Madison tycker jag så synd om hennes familj just nu. Madison är äldsta barnet, lika gammal som Sarah, och så har de en flicka som kanske är runt 3. För en vecka sedan fick de en ny bebis, och tyvärr var det komplikationer när de kom hem, efter många prover och test visade det sig att hon har ngon form av anfall. Hon får nu medicin mot detta, och jag hoppas verkligen att hon inte får några bestående hjärnskador!

Ikväll är det möte på Scouterna igen, vi ska få lära os som första hjälpen och tjejerna ska jobba på att ta första hjälpen-märket. En sjuksyster ska hålla i mötet och vi ska även senare besöka akuten eller ett liknande ställe.

Idag blir det nog annars ganska slappt. Känner inte för att göra nått alls, har inga jobb inbokade heller.

Min nya höstgrej är "sweater dresses", alltså klänningar som är som myströjor. När jag ska få tillfälle att använda dem är väl en annan fråga, eftersom det fortfarande är supervarmt här i Florida, men jag har klickat hem tre olika "sweater dresses"... :-) De med tights blir nog bra någon svalare dag! Och alla tre har brunt som grundfärg, fast är ändå ganska ljusa. Ska bli kul att se hur det är!

Idag kommer ännu ett "höstinköp" på posten... Har nämligen köpt Converse i chokladbrunt, tyckte de var fina. Har inte haft Converse på år och dar, men fick en nostalgolängtan efter det.

Håll tummarna att utekatten kan få en plats nu efter den här helgen! Jag tycker så synd om henne, men det verkar i alla fall som om hon äter bra nu, hon är fortfarande ganska mager dock.