Maken och jag har varit väldigt lugna och följt de råd vi fått, även om det har varit tufft och gått emot mina mammakänslor.
I måndags eftermiddag träffade Sarah terapeuten själv, och i tisdag träffade jag henne. Det var skönt att få prata igenom hur jag ska agera och vad jag ska säga.
I alla dessa år har vi aldrig behövt tänka på alla de här sakerna eftersom Sarah har varit exemplariskt snäll. Inga problem.
Nu med hennes ångest och att det helt plötsligt slog över i skolvägran i oktober var det lite av en chock. Man vill ju naturligt skydda sitt barn, men det är ju inte alltid det bästa att linda in dem i en kokong med kärlek. Man måste vara förälder, inte bara kompis.
I och med de saker vi implementerat och hur vi agerat ser man en klar ändring i hur Sarah agerar. Hon försöker fortfarande med alla medel övertyga mig om att hon är sjuk eller annat som gör att hon inte ska till skolan, men igår gick hon helt frivilligt ut i bilen, och hon bd till och med pappa att släppa av henne där alla andra blir avsläppta. Sedan oktober har vi varit tvungna att släppa av vid deras administrativa kontor, gå/tvinga henne in och sedan har hon suttit där för att lugna ner sig innan det har ringt in.
Så igår var en stor dag, ett stort steg.
Idag hade hon verkliga magsmärtor, eftersom hon har problem med förstoppning. Men jag förklarade att hon under inga omständigheter behövde stanna hemma för det. Vi drar fram Miralaxen igen (hon har haft förstoppning till och från över åren, men det har varit ett tag nu. Jag bekräftade förstoppningen genom att känna på hennes mage såsom hennes doktor visat mig att göra, så jag vet att det är förstoppning med största sannolikhet).
Miralax är ett pulver som man blandar ut med dryck och som sedan genom osmotisk verkan tvingar ut allt som sitter fast därinne, inte ett laxeringsmedel utan lite mer naturligt. Funkar bra.
Men det tar några dagar.
Så efter att ha förklarat att det fortfarande blir skola så kollade vi upp lite YouTube-videor om massage och yoga-övningar som hon kunde göra för att hjälpa under tiden, och det verkade som om hon gillade det.
När pappa kom hem (han åker in väldigt tidigt till jobbet och kommer hem för att skjutsa henne), så var hon redo att åka och gick själv ut. Inte en tår eller nått hela morgonen, förutom då att hon försökte använda magontet.
Igår hände det något som gör mig lite på high alert. Precis när de skulle gå ur klassrummet efter agronomklassen så var det någon som rusade fram till henne och slog henne med knytnäven riktigt hårt i sidan. Hon såg aldrig vem det var, bara att personen hade ganska långt, brunt hår och en svart tröja. Troligtvis en tjej.
Sarah var helt paff och undrade verkligen vad det handlade om? Kan ha varit en random händelse, kanske inte. Kanske en olyckshändelse eller misstagen identitet, vem vet. Kanske Sarah hittade på det hela? De är ju över 30 elever just i agronomklassen, så svårt att hålla reda på alla.
Men jag sa åt henne att hålla ögonen öppna och om hon märkte något liknande igen att kolla in VEM det var, så vi kan anmäla personen. De är supertuffa vad gäller mobbning av alla de slag. Men Sarah har aldrig gett någon en anledning att någon skulle ge sig på henne. Men man blir ju lite orolig såklart, vi behöver ju inte någon sådan situation ovanpå det vi redan jobbar med...
3 comments:
Undrade just hur det gått för er, och det är ju glädjande att läsa det du skriver.
Saker och ting går framåt. SÅ skönt.
Sant, de har ju verkligen nolltolerans vad gäller mobbing här. Så märkligt med flickan som slog till henne. Hoppas det aldrig upprepas. Håller tummarna för att det ska gå fortsatt bra för Sarah.
Inget nytt har hänt, så hoppas det var någon konstig random thing...
Lugnet har verkgen lagt sig här och det känns som om vi har kommit över det värsta. Ingen stressar längre och alla har gått tillbaka till vardagslivet känns det som. Det var väldigt nyttigt att lära sig HUR man ska agera som förälder, inget man direkt får någon bruksanvisning för. Man går ju på känn och följer lätt hjärtat, vilket kanske inte alltid funkar. :-)
Vad skönt att det gått bättre ett par dagar för er! Som du skriver, det är nog en jättestor grej att ni, som föräldrar, fått hjälp och tips med hur ni ska/kan förhålla er -Ibland tror jag, att vi som föräldrar, i vår kärlek och iver att hjälpa dem, kanske nästan stjälper istället. Vi är så emotionellt involverade, kärleken till ett barn är ju så eoerhört stark. Tror att ni gör helt rätt med firm och strong, tween/tonåren är ju som en andra trotsålder, och det är ju det de rekommenderar med små barn också, om jag tänker tillbaka. Klart som sjutton att hon reagerar på allt, och säkert också testar er en hel del för att få sin vilja igenom -Herregud, det gör ju alla barn och det är ju så mycket som ska hända i kropp och knopp de här åren, och lägger man dessutom panikångest etc på det så måste det verkligen vara jättejobbigt för Sarah att hantera, lilla gumman. Såå roligt att läsa att det varit bra dagar och håller tummarna för att det fortsätter!!! Kram!
Post a Comment