Tough Mudder 2012

Maken överlevde! Inte bara det, han tog sig igenom hela racet med knappt några blåmärken alls! Karen, Kens syster, hade en hel del hemska blåmärken på armarna och hon var bra slut i musklerna efteråt. Det tog dem 4 timmar och 10 minuter att ta sig igenom hela banan som är 12 miles (ca 2 mil).

Jag tror det var 20 stationer, den ena värre än den andra. Ken fick sig en rejäl smäll i bröstkorgen på en när han råkade rusa rakt in i en stock, men annars var nog hans värsta station det sk "Arctic Enema". Där ska man ta sig igenom ett isfyllt kar, och mitt i sitter en bjälke, så man måste dyka ner. Isen var så tjock så Ken fick knacka sig upp på andra sidan, det had efrusit igen! Hans ballar var borta efter den, om man säger som så. Iskallt! Här är ett officiellt klipp från ett annat Tough Mudder race så ni kan se vad "Arctic Enema" är:

 



 

Sarah och jag väntade vid den sista stationen, den så kallade "Electroshcok Theraphy". Det var bra många stora starka karlar som gick ner där, vissa av repen har 10 000 volt i sig, så det kan absolut få ens muskler att sluta fungera. En av tjejerna jag pratade med som fick sig en rejäl smäll sa att det kändes som en "stun gun", elpistol.

 

Men maken och Karen klarade detta hinder galant (Ken gick faktiskt igenom två gånger, eftersom Karen hade lämnat sin camel back på andra sidan... 

 

 

 

 

Eventet ställde till med rejäla trafikproblem dessutom, tänk er själva ca 3 000 personer per dag (det var två race över två dagar). Trafiken var totalt uppbackad på stora motorvägen, vi hade ren tur som han. Vissa missade sin starttid och fick komma tillbaka dagen efter.

 

Så här glada såg de ut precis innan starten:

 

Och lika glada såg de ut att vara efteråt. De tävlande fick en t-shirt, ett headband och en öl i pris, och alla gick stolta omkring med sina headbands!

 

En nöjd men något lerig make på väg tillbaka till bilen. Go Ken!