Hur jag blev amerikan

Hoppas ni har lite tid, det här blir lite långt! :-)

Vi har ju alla olika resor som vi tar genom livet. Hur hamnar man där man hamnar? Det är väldigt intressant att höra hur andra svenskar har hamnat i USA, hur deras resa har varit. Jag tänkte nu berätta om min resa, hur det kom sig att jag sitter här idag, som amerikansk medborgare...

Jag flyttade till USA den 31:a augusti, 1996. Meningen var att jag skulle stanna 9 månader som au pair. Jag hade varit au pair tidigare, sommaren 1993, men hade då varit tvungen att åka hem efter 2,5 månader eftersom familjen inte var speciellt bra, de hade aldrig mat hemma och med min magsjukdom blev jag ganska dålig (jag hade ulcerös kolit sedan 11 års ålder, och även lupus (SLE) vilket jag inte fick reda på fören senare).

Första gången jag åkte till USA var jag bara 19, och nu 1996 tyckte jag att jag hade tillräckligt med skinn på näsan för att kunna säga ifrån om det inte var bra. Jag var ju mer förberedd på vad som väntade, dessutom.

Den här gången hade jag fixat allt själv, jag åkte inte via en agentur (hade tidigare åkt med EF Au Pair, men de var ju inte till mycket hjälp alls när det blev jobbigt). Jag var 22 år gammal och tänkte att det här kanske var sista chansen att åka iväg så här, innan jag blev för inrotad där hemma i Sverige.

Familjen jag skulle bo hos hade jag med omsorg valt ut. Jag ville åka till något ställe där det var varmt, så i mitt sinne var det Kalifornien. Men så var det någon som tyckte att jag skulle välja Florida, för DÄR var det varmt. Och det stämde ju!

Familjen bestod av en mamma som precis hade skiljt sig och var ensam med sin 6 månader gamla son. När jag kom dit upptäckte jag att hon gärna gav upp allt vad hushållet gällde till mig. Jag var i princip frun i huset, lagade mat och skötte barnet, medan hon jobbade. Jag skötte dessutom all matinhandel, vilket var toppen. Jag kunde planera och fixa med all mat som jag själv ville. Jag var nöjd och mamman var nöjd med all hjälp. Vi hade en städtant som kom varannan vecka, så det var faktiskt riktigt trevligt. Vi var nog mest som kompisar, vi gick ut och dansade några gånger och hade kul.

Mina 9 månader i Florida dock ganska snabbt. Jag skulle åka hem till Sverige den sista maj var det tänkt. När jag var i Florida kom min svenska kille på besök, över Thanksgiving. Vi gjorde dock slut strax efter jul, det var inte så kul att köra med en långdistansrelation, och han hade dessutom fått reda på att hon skulle bli jobbplacerad i Asien under de närmsta tre åren. Så vi tyckte det var enklare att avsluta vår relation.

I februari tyckte dock mamman i familjen att jag skulle sätta in en kontaktannons ”på skoj” på en Internet-sajt. Jag hade ju inte ens varit till Disney World, och skulle ju åka hem om några månader. Det kunde väl vara kul att gå på några dejter tyckte hon. Jag hade inga alls planer på att verkligen göra det, men jag gick med på att sätta in en annons, eftersom hon tjatade så.

Jag fick väldigt mycket svar, KAN ju något att göra med det faktum att jag var en 23-årig svenska…  Dock så tyckte jag bara EN var intressant och vi börjad emaila fram och tillbaka. Det här var alltså i februari 1997, det här med Internet och email hade inte alls slagit igenom ännu. Jag satt där med men lilla laptop vid två på morgonen och väntade med spänning på att det där fantastiska modemet skulle koppla upp sig till Internet. Det tog lååång tid, men till slut var jag ute på nätet och kunde navigera in på mitt Hotmail-konto.

Det var ett meddelande från honom igen! Jag och mamman skulle ut och dansa den helgen, så jag berättade vart vi skulle och att vi kanske kunde ses där. Kändes ju lite bättre om jag hade någon med mig. Det var med STOR nervositet som jag gick ut den kvällen. Vi hade ännu inte sett bild på varandra, så vi visste ju inte hur vi såg ut alls, förutom det vi hade beskrivit. Varje gång en kille tittade på mig lite extra så tänkte jag att det måste vara han! Men kvällen gick och ingen kom fram, fast jag hade beskrivit exakt hur jag skulle vara klädd. Jag var helt slut efter att ha varit på spänn hela kvällen. Jag var väldigt besviken och tyckte det var så trist…

Dagen efter fick jag dock ett mail, visade sig att han inte ens hade kollat sin mail under lördagen så han visste ju inte att jag ville träffas. I stället gav han mig sitt telefonnummer, och jag vågade mig på att ringa. Och vad vi pratade, i flera långa timmar!

Jag tror det verkligen klickade under det där telefonsamtalet. Det här var något! Så vi bestämde oss för att gå ut på en date. En riktig date. Vi skulle träffas på en jazzklubb där de hade Stand Up Comedy varje onsdag. Men först bestämde vi oss för att skicka bilder på oss till varandra, via vanlig post. Bilderna kom inte fram i tid innan daten, men det gjorde ju inget.

Det här var den bilden som jag skickade till Ken, det var dessutom taget den 15:e mars, samma kväll som vi gick ut och dansade, allstå 4 dagar innan Ken och jag träffas IRL.

Den 19 mars 1997 träffades vi då äntligen på the Down Under Jazz Bar. Vi hade jättekul under kvällen och bestämde oss för att träffas igen under lördagen. Jag hade nämligen två gratisbiljetter till Universal Studios. Sagt och gjort, han kom och hämtade mig vid sju på morgonen, och vi kom inte hem förens efter midnatt.

Efter det hade vi en lång rad dater fram till maj.

Här är vi på en date till Disney World i april 1997

Datumet då jag skulle åka hem började närma sig. Vad gör man? Min plan var att åka tillbaka till Sverige och gå på universitetet. Men NU. Nu fanns ju HAN här… Till slut kom jag fram till den bästa lösningen. Jag skulle såklart gå på universitetet HÄR istället! Så planen var att jag skulle åka tillbaka till Sverige och fixa med studielån och studentvisum. 6 veckor skulle jag vara borta.

Under tiden gjorde jag ett prov liknande högskoleprovet här, så jag inte behövde oroa mig om skolan. Jag hade allt fixat så när jag kom tillbaka var det bara att lämna in studielånspappren och visumet till skolan.

Det enda kruxet var ju vart jag skulle bo. Mamman tyckte jag kunde hyra mitt gamla rum hos henne, och det var ju jättesnällt. Men jag ville ju helst bo hos honom… Men det var ingen chans att jag skulle fråga om jag fick det, eftersom jag inte ville vara för påflugen. Men så en dag när vi satt och åt ute på stan frågade han om jag kanske skulle kunna tänka mig att bo hos honom. Han tyckte ju att jag var ju ändå alltid hemma hos honom, så det var väl lika bra? Om jag nu ville förstås… OM jag ville! Jag var så glad. men endast på villkoret att jag betalade halva hyran, jag ville känna att det var MITT hem också.

Så kom sista maj och jag åkte tillbaka till Sverige och tillbringade 6 långa veckor med att avsluta mina affärer där och förbereda för mitt nya liv i USA. Planerade jag att flytta bort från Sverige länge? Jag hade ingen aning. Vi fick se hur det gick, helt enkelt. Första fokuseringen skulle nu bli på att plugga, och efter skolan så fick vi väl se hur det gick. I värsta fall fick jag ju en utbildning ur det hela, så det var ju en win-win tyckte jag. Den 19 juli 1997 flyttade vi ihop och jag började plugga.

Allt gick som på räls, men sommaren 1998 var ganska trist. Jag kunde inte plugga över sommaren (utlandsstudenter fick inte plugga över sommaren) och hade ju inget arbetstillstånd. Jag hankade mig fram i tristessen genom att jobba som barnvakt, men det var helt OK faktiskt.

Under hösten 1998 tyckte min kära pojkvän att vi kanske skulle gifta oss till våren. Tänk så mycket pengar jag skulle spara om jag kunde betala samma skolavgift som de som bor i Florida (de som är från utlandet betalar mycket mer i avgift). Vafalls? Var detta ett frieri eller? Så här bara apropå i bilen på väg någonstans?

Jo, men visst kunde vi väl gifta oss. Jag hade nog aldrig föreställt mig att jag skulle gifta mig, det var liksom inte på min radar. Men jag kände att det var här jag ville vara. Med honom. Så gifta oss skulle vi. I april.

Några dagar senare kom han dock tillbaka och tyckte att varför ska vi vänta? Om vi gifter oss innan nyår så sparar jag ju in en massa på en hel extra terminsavgift, plus att vi kan deklarera som gifta och spara väldigt mycket på skatten. ( Min oromantiska man är en auktoriserad revisor, tänker alltid på det ekonomiska… )

Sagt och gjort. Vi visste ju att vi skulle gifta oss ensamma ändå, eftersom alla våra familjemedlemmar bodde så långt borta. Vi bokade in en långhelg i Las Vegas. Det var lite käbbel där, han ville att vi skulle vigas av Elvis, men jag var mer intresserad av en traditionell vigsel. Det blev till slut ett vackert bröllop den 19 december, 1998, i trädgådskapellet på det anrika Flamingo Hilton.

Har har vi precis gift oss i Las vegas, 19 december 1998

Som ni ser är den 19:e ett datum som kommer igen! Numera firar vi alltid ”19th Day”, eftersom det är ett speciellt datum för oss.

När januari kom påbörjade jag min långa vandring mot att slutligen bli amerikanskmedborgare. Jag skickade in min ansökan om att få ett Resident Alien Card, eller ett sk. Green Card.

Jag lyckades avsluta studierna på rekordtid genom att läsa dubbel heltid. Sommaren 1999 var jag klar. Kan knappt fatta att jag lyckades plugga så intensivt och få in allt på så kort tid! Jag fick begära specialtillstånd för att plugga på dubbel heltid, eftersom de flesta inte lyckas med det. Men jag var fokuserad och lyckades över förväntan. Fick A i allt utom en matteklass!

Här är jag i maj 1999 då jag tog min examen

Så kom sommaren och jag hade i princip inte mycket att göra. Jag hade ju fortfarande inte fått mitt arbetstillstånd, men hösten 1999 fick jag äntligen arbetstillståndet som jag hade väntat på så länge! Mitt första riktiga jobb i USA blev hos ett rederi som hette Regal Cruises. Jag jobbade i bokningen och tyckte väl att det var sisådär.

Ken och jag hemma i vår första lägenhet, sommaren 1999

Jag hade inte riktigt bestämt mig för vad jag ville göra. Någon typ av frilansjobb eller eget företag ville jag köra på, men VAD. Jag hade en utbildning i Journalistik, men jag visste att jag INTE ville syssla med renodlad journalistik (det är nog ganska vanligt att folk utbilidar sig till något och sedan kommer på att det kanske inte var det man ville göra ändå…).

Mitt första jobb slutade med att jag sade upp mig i början av mars, 2000. De ville inte ge mig ledigt de två veckor de hade lovat när jag tog jobbet, och eftersom jag egentligen inte var så intresserad av jobbet slutade jag helt enkelt då.

Jag tror det var i april 2000 som jag hittade nästa jobb, hos en investeringsfirma. Här ringde jag och en annan svensk tjej till potentiella kunder i Sverige för att se om de var intresserade av att ta emot information om olika fonder de förvaltade. Inte speciellt kul alls, men det var ju en inkomst medan jag funderade på vad jag ville göra.

Så en måndag när vi alla satt och hade vårt vanliga måndagsmöte kom helt plötsligt ett gäng FBI-agenter instormade i rummet. De hade de där typiska jackorna som det står FBI på ryggen. Vi bara satt där med öppen mun och fattade inget alls. Det visade sig sedan att ägarna hade jobbat med en Brittisk kille som tydligen var efterlyst av Interpol. Det hade inget att göra med det vi sysslade med, men det var verkligen en otäck upplevelse.

Den FBI-kille som var chef var dock väldigt trevlig, men det var en väldigt stressig upplevelse att vara med om. Verkligen! Jag slutade tvärt och gick aldrig tillbaka dit igen.

Nu stod jag vid ett vägskäl. Antingen satte jag igång och började jobba på den karriär som jag verkligen ville ha, eller så fixade jag ännu ett tråkigt jobb som i alla fall betalade räkningarna.
Jag hade inte lust att gå sysslolös en sommar till. Den andra tjejen som hade jobbat på investeringsfirman var finlandssvensk, och hon hade berättat hur hon brukade jobba extra med översättningar, engelska till finska. Det kanske vore nått?

Min dröm var ju någonstans att jobba med språk, på något vis. Jag började kolla upp en potentiell karriär som översättare, och till slut bestämde jag mig. Det var det här jag skulle göra. Det perfekta frialnsjobbet som jag verkligen skulle tycka om, jag kunde vara min egen.

Jag tog det lilla sparkapital jag skrapat ihop och körde järnet. Min första vecka lyckades jag tjäna in $800. Då tänkte jag att man KAN leva på det här, det går! Då visste ja inte att det skulle ta några år innan allt kom igång.

Det var hösten 2000 som jag beslutade mig för att skaffa en hund. Katt kunde vi ju inte ha, eftersom maken var allergisk. Men en hund skulle ju vara perfekt, nu när jag jobbade hemma och det blev lite ensamt. Det visade sig vara ett smart beslut, eftersom en hund är det perfekt sociala smörjmedlet. Gå ut och gå med en söt liten hund så får ni se hur många som stannar och börjar prata! (Funkar bra med en söt bebis också). Genom Bob fick jag flera nya kompisar i vårt kvarter, som jag nog aldrig skulle ha träffat om det inte var genom våra hundar.

Här är början på vår familj, julen 2000. Bob var bara en liten plutt!

Mitt första riktigt stora jobb investerade jag i en ny dator. Sommaren 2001 gick det så pass bra att jag var tvungen att bilda aktiebolag. Juni 2001 föddes då Swedish Translator, Inc. På så sätt kunde jag vara anställd i mitt eget företag, vilket sparar ungefär 15 % i skatt… Det ÄR bra att vara gift med en revisor!

Hösten 2001 tyckte jag det behövdes en hund till, Bob var ju lite ensam när jag satt långa timmar och jobbade. Det var så vi fick hem Stan, genom en hundräddningsgrupp. Nu hade vi TVÅ dvärgpinschrar!

Våren 2002, när jag hade fyllt 28, fick jag plötsligt en oerhörd stark längtan efter att bli mamma. Det var ju inte så enkelt som att bara sätta igång och försöka bli gravid dock. Jag var tvungen att sluta med alla lupusmediciner 6 månader innan vi kunde försöka.

Det är konstigt hur det kan bli. Innan den här våren var det där med att skaffa barn väldigt diffust. Något som kanske skulle ske i framtiden, men alltid just det, i framtiden någon gång. När vi till slut fick grönt ljus blev jag gravid med en gång! SÅ kul!

Det hela slutade dock med ett tidigt missfall. I samma veva flyttade vi till en större lägenhet för att få bättre plats för vår växande familj. Den 3 september fick jag bekräftat igen att jag var med barn. Den här gången var jag dock inte lika snabb med att fira, man blir nog så när man har genomgått ett missfall tror jag. Efter några månader verkade det dock som om det var OK den här gången…

Den 8 maj 2003 föddes då Sarah och våra liv ändrades för alltid.

Här är Sarah bara några timmar gammal

Åren efter att Sarah föddes var jag väldigt sjuk. Det var min ulcerös kolit som spökade. Det var svårt att orka med allt, ett litet barn kräver en hel del. Jag hade dock bestämt mig för att amma så länge jag kunde, jag ville att hon skulle ha en så bra start som möjligt. Men så länge jag ammade kunde jag inte ta några mediciner, vilket till slut ledde mig nedåt i en spiral.

Våren 2004 bestämde vi oss för att köpa ett hus. Det hus vi bor i nu. Samma dag som huset blev vårt hamnade jag på sjukhus. Den 19 april 2004. Jag fick sluta amma tvärt så jag kunde medicineras. Sarah tog det hela i godan ro och hade inga problem med att sluta amma tvärt, hon var lika glad. Jag skrev på huslånspapperna från sjukhuset.



Den flytten blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick inte packa en enda sak. Det var väldigt stressigt, så till slut skrev jag ut mig själv från sjukhuset så jag kunde åka hem och hjälpa till. Jag ville i alla fall se till att få insidan av huset målat, i alla fall de små rummen. För så fort möblerna var på plats skulle det bli svårt.

Jag kommer ihåg hur jag stod där och målade tidigt, tidigt på morgonen. Det blev klart i tid, det stora rummet kunde jag ta sedan. Maken är helt värdeläs när det gäller målande, så det var jag eller ingen.

Sommaren 2005 fick vi för oss att åka och campa. Jag hade precis opererat bort blindtarmen, och vi tyckte det kunde vara skönt att komma hemifrån lite. Vi packade in hundarna och Sarah i bilen och körde ända upp till nordvästra Florida, till den s.k. Panhandle. Därfinns det mycket vacker orörd natur, och vi campad ei en State Park som var en sandö mitt ute i Mexikanska Golfen.

Här är vi under vår resa, Sarah var 2 år

Vi hade det härligt där, men tyvärr så fick jag en blodpropp i benet precis när vi kom hem. Det var väl en komnibation av att sitta i bilen så länge, plus att jag just hade opererats. Man tenderar att ha lättare att få blodproppar om man har lupus, dessutom. Jag låg på sjukhus i en vecka och fick sean operera in ett filter i min vena cava för att skydda mot att blodproppen skulle flytta på sig. Tyvärr är det här nu en permanent blodpropp som inte går att operera bort, så jag får dra smed den resten av livet. 5 år efter att jag fick den täppte den till mitt vänstra ben ordentligt och jag kunde knappt gå. Nu ha rjag lärt mig att alltid ha stödstrumpa på mig om jag ska ut och rör apå mig någon längr etid, men det är minst sagt irriterande att dras med...

Åren lunkade på, jag mådde inte bättre alls. Läkarna försökte med allehanda dundermediciner, men det verkade som om till slut inget hjälpte. Jag var så dålig att jag hade svårt att ta mig ut på stan. Min ulcerös kolit var så pass allvarlig att jag konstant fick gå på toaletten. Det var stressigt och jag var helt urlakad.

Efter vår efterlängtade sverigeresa sommaren 2007 fick jag beskedet att det hade provat det som fanns. Nu var det bara en sak kvar: att ta bort hela tjocktarmen. Jag fattade beslutat snabbt och inom några veckor kom då operationen.

Det var en STOR operation. De tog bort hela tjocktarmen och hela ändtarmen. Sedan rekonstruerade de en intern ”förvaringspåse” av den nedre delen av tunntarmen och fäste denna direkt till anus. Det var 11 jobbiga dagar på sjukhuset och ett helt år av jobbiga infektioner och tarmstopp innan jag äntligen kom ut på andra sidan.

Här är jag två dagar efter operationen

Efter operationen fick jag dessutom reda på att de hitta cancer i tjocktarmen, så det var verkligen tur att jag opererade bort den när jag gjorde. Vem vet hur det kunde ha gått om jag väntat?

I augusti 2008 opererades jag för ett totalstopp i tarmen, det var ärrvävnad som hade täppt till det. Och en vecka sedan fick jag läggas in igen efter en inre blödning som gjorde att såret sprack och blodet forsade ut ur magen.

Inte kul, men det var kulmen på en väldigt jobbig upplevelse. En upplevelse som faktiskt har gett mig ett nytt liv. Nu känner jag mig så glad för att jag gick igenom det här. Jag har mer energi och kan vara ute på stan som vem som helst. Jag har fortfarande otaliga medicinska problem att handskas med, men inget som står i vägen, liksom.

Sommaren 2011 åkte jag och Sarah ensamma till Sverige, det var en härlig resa. Jag önskar så att jag hade tid och framför allt pengar att åka till Sverige ofta, men nu är det inte så. Det är vad det är.
Under våren 2012 valde jag till slut att ansöka om amerikanskt medborgarskap. Det är dags nu. Det här är MITT land nu. Jag kommer alltid ha kvar mitt svenska medborgarskap, det är viktigt. Men det här är mitt hem nu. Jag är amerikan.

Processen att bli medborgare har varit enkel. Allt som hade med mitt Green Card att göra var krångligt och trassligt. Men meborgarskapet var som på räls. Jag skickade in min ansökan i maj, blev snabbt kallad för att skanna in fingeravtryck och dylikt. Efter det blev jag kallad till en intervju, vilket kändes mest som en formalitet. Det var inga konstigheter där alls.

Jag blev informerad om att jag var tvungen att byta namn, eftersom det är petig med namn här i USA. I Sverige heter jag Anna Katrin men går efter Katrin. Men då måste jag byta, så nu heter jag alltså Katrin Anna…

I och med namnbytet kan jag inte genomgå en vanlig ceremoni som de flesta som blir amerikanska medborgare gör, en s.k. administrativ ceremoni. Jag var tvungen att göra en juridisk ceremoni, med en domare och allt.

Vi anlände strax innan 9 på morgonen, vilket var den avtalade tiden. Vi var 55 personer från en mängd olika länder som blev amerikaner denna dag.

Efter att ha väntat ett tag blev vi sedan uppradade. De delade in oss i grupper med olika numer och tog oss sedan grupp efter grupp till en stor sal, där vi fick sitta på stolar. Vi fick även var sitt stort kuvert med en massa information om Amerika, en passansökan och ett brev från presideten.
De tog också ifrån oss våra Green Cards.

När alla var inne i rummet meddelade de en massa saker och en del fick gå ut i ett annat rum för att fixa med papper och underskrifter som hade missats innan.

Här sitter jag och väntar, det tog nästan 1 timme innan ceremonn satte igång

Strax innan 10 fick så familjemedlemmar och vänner komma in i salen. Det var proppfullt! Prick 10 kom domaren in i sin stora domarkappa. En man läste upp olika yrkanden som de ville framlägga inför rätten, bl.a. att vi alla skulle byta namn, att en dam behövde en tolk och att en annan dam ville köra ändrad ed, eftersom hon vägrade att säga att hon skulle använda vapen om vi skulle gå i krig. Alla yrkanden accepterades av domaren, som sedan höll tal. Allt var mycket högtidligt och fint. Först fick kvinnan som valt att göra en ändrad ed läggs sin ed, sedan läste de upp alla de länder som vi var från. När man hörde sitt land skulle man ställa sig upp.

Sedan läste domaren eden och vi fick alla säga ”I do” i slutet, även om vi inte riktigt visste när han var klar, så han fick pusha oss att säga det!

Sedan fick vi en och en gå fram och skaka hand med domaren och ta emot våra certifikat som talade om att vi nu var amerikanska medborgare.

Här är jag som nybakad amerikan!

Efter den trevliga ceremonin gick vi ut och firade med en trevlig lunch på en av Tampas kändaste och äldsta restauranger, Columbia’s. De kör spanskt där, med kubanska influenser. De bjöd på efterrätt när de fick höra att jag precis blivit amerikan, det var schyst!

Om ni ha rvägarna förbi Tampa rekommenderar jag att ni äter här

Nu smider vi planer på att flytta, förhoppningsvis inom de närmsta åren. Det är mycket som ska klaffa. Vi ska hitta rätt hus, ha råd och vara redo. Snart. Snart är vi där. Och då startar vi ett nytt kapitel i livet, i ett nytt hem.

Men än så länge är jag glad för det jag har. För det är så mycket. I am living my American Dream…