Lång dag idag

Jag och Kelly, som ska ansvara för vår trupp nu under helgens campande vid Girl Scouts huvudkvarter (enormt område med massor av mark att sprida ut sig på längs med floden), var uppe tidigt imorse.

Vi träffades klockan sju på Honi Hanta, som huvudkvarteret heter. Vi planerade nämligen att paxa bra platser för våra tält och få upp dem i förväg, eftersom Kelly inte kan komma tidigt imrogon (allt startar vid halv sex på kvällen, så jag måste vara där i alla fall vid fem för att ta emot och registrera de 14 tjejerna från vår trupp när de kommer. Totalt kommer det att bli 122 tjejer plus alla vuxna. Våra tjejer ska bo i stugor, men en del av trupperna ska också tälta.

Kelly hade dock fått med sig fel tältpinnare, så hennes tält får vänta till imorgon kväll, och när hon åkt satte jag då upp mitt, blev riktigt bra.

Stackars Sarah vaknade med hög feber imorse, så hon fick följa med, invirad i en varm filt eftersom det bara var 10 grader imorse. Förhoppningsvis mår hon bättre imorgon kväll. Jag känner mig lite off också, så jag såg till att packa febernedsättande för oss både inför imorgon kväll. Vi får se hur det blir med skolan imrogn, de har kort dag, men hon har tre prov som det inte vore så bra att missa...

Nu har vi dock packat allt förutom en del mat och våra kuddar. Jag har kollat listan flera gånger, så det ska nog gå bra. Jag planerar att packa ner min eboksläsare, kanske har man energi kvar på kvällen att läsa lite, är nu på 5:e boken i Stephen Kings "The Dark Tower"-serie. Det går ju bra med en Kindel Fire, eftersom den lyser i mörkret.

Vi har ett packat schema för hela helgen, så vi lär vara helt slut när vi kommer hem på söndag! Men kul blir det nog.

Stackars Bob var inte alls i bra skick imorse. Han kunde inte gå, benen bara vek sig. På mattan gick det väl något sånär, men på det hala klinkersgolvet var han rena Bambi, det gick bara inte. Vi trodde först att det nog kanske var lågt blodsocker, så till Bobs stora glädje fick han äta både det ena och andra gott. Men om det hade varit blodsockret skulle han då ha repat sig ganska snabbt, och han kan fortfarande inte gå så bra.

Han KAN gå, men så gott som inte på klinkers. Ute släpar han dessutom baktassarna så klorna drar i marken. Men han klarade att både bajsa och pinka, vilket kräver en del benvik och benlyft för en handhund.

Så det verkar vara ett neurologisk problem. Han har ju redan neurologiska problem med att han får små anfall av vissa ljud, och det här med att benen viker sig har hänt förut fast på mindre skala. Tyvärr så är det troligen inget som kan göras. Vi avvaktar och hoppas på en förbättring, annars blir det att veterinären får ta sig en titt, men han har ju redan konstaterat att det inte är något som kan göras för en så pass gammal hund med neurologiska problem.

Går han tillbaka till vad han var innan så är det OK, annars får man ju verkligen börja tänka på livskvalitet. Som det är nu vill han att jag ska bära honom inne, eftersom han tycker det är obehagligt när han inte får fäste på klinkersgolvet.

Men han är helt klar i huvudet och med på allt, så det är bara ofrivillig motorik vi pratar om. Och han kan ju äta, gå på toan och sova utan problem. Han ser glad och nöjd ut när han ligger ner och vilar.

Som Ken sa imorse, det känns ju förjävligt om man skulle ta livet av en familjemedlem bara för att han blivit lite handikappad. Så vi avvaktar och ser hur det är imorgon och kanske över helgen. Ken ska jobba hemma över helgen ändå, så han kan hålla ett öga på honom.

Men det har verkligen börjat gå utför för stackars Bob de senaste två åren. Vi vet ju att hans tid kanske snart är slut, och det känns ju inte alls kul, han har ju bott hos oss i över tolv år, han är en stor del av vår familj...