Stackars Bob

Hade planerat att städa idag, men han bara med utomhus innan jag upptäckte att Bob började få en attack.

När en attack börjar är han väldigt illamående och försöker tugga i sig allt han ser så han kan få kräkas. Som tur är fick vi anti-kräkmedel förra gången vi har hos veterinären, så jag sitter här och håller i honom och hoppas att det börjar verka snart.

Han är helt desperat, vill bara äta något så han försöker tugga i sig pälsen på sina ben! Stackaren. Han gnyr och har ont.

En sådan här attack är inte kul, enzymerna från hans bukspottskörtel läcker ut i kroppen och attackerar andra vävnader, fast det är ju meningen att de endast ska ut i tarmen för att bryta ner fetter och liknande.

Han har så ont, så ont. Men jag kan inte ge honom smärtlindrande förrens jag vet att han inte kommer att kräkas, så vi måste vänta minst en timme på anti-kräkmedlet att verka. Stackaren. Jag kan ju inte så mycket göra annat än att trösta honom och hålla honom borta från sådant han försöker äta.

 



 



Precis efter jag filmade den här snutten kräktes han, och fick upp även anti-krämedlet. Så det blir en tablett till och en ny väntan. Önskar jag hade medlet i sprutform istället, hade ju varit SÅ mycket enklare!

Jag ställde just in hans hundsäng i gästbadrummet. Där är det helt fritt från saker han kan tugga i sig. Och kräks han så är det ju kakel. Han kommer inte bli glad, men han är för rastlös för att sitta i mitt knä och annars vet jag inte hur jag kan ha koll på honom. Han vill vanka av och an, men jag vill ju inte att han ska äta sådant som kan vara farligt, så det får bli lösningen för nu. Han är INTE glad alls! Men tills anti-kräkmedlet fått en chans att verka och jag kan ge honom smärtlindrande i alla fall.

Nu får vi bara hoppas att den stackaren inte behöver lida för mycket. Men tyvärr vara oftast de här attackerna runt 12 timmar. Skitjobbigt både för Bob och mig!

Stackars Bob är ju 12 år och 3 månader nu. Han har alltid haft lite problem med häslan, men det blev inte mer allvarligt förrens 2010 då det här med bukspottskörteln började hända. Och sedan diabetes på det i våras, resultatet av att hans insulinproduktion skadades i och med att bukspottskörteln är kroniskt inflammerad.

Tyvärr är han ju inte valp längre, han mår ju prima emellan sjukdomsvarven, men det verkar som om det är tuffare varje gång för honom. Vi gör vad vi kan för att han ska ha ett så bra liv som möjligt. Sedan får man ju ta det efter hand. Men Bob är vår Bob. Vår original Bob, som vi har haft sedan han var liten skruttvalp, vi hämtade hem honom i oktober 2000.

Det skulle vara ofantligt tomt utan vår skrutt...