Söndag

Vi har haft ledigt hela veckan över Thanksgiving. Skönt att få slappna av lite och bara vaa. Jag har dock haft svårt att släppa tanken på att det ju ändå är måndag snart... Och då blir det stress igen.

Jag får säga att terapeuten är väldigt bra. Vi träffade henne alla tre i måndags, och maken är helt OK med det hon hade att föreslå.

Sarah ska till skolan, och helst ska pappa köra henne så gott han kan med jobb och så. Men han får inte vara arg, höja rösten eller vara aggressiv på något vis. Precis det jag ville. Han ska vara neutral, och i princip fråga om Sarah tror hon kan gå till bilen själv, eller om hon behöver hjälp.

Om hon inte går till bilen frivilligt ska hon få tidigare läggdags på kvällen. Terapeuten vill också att vi begränsar Sarahs datortid till endast 1 timme på skolkvällar, och begränsar den på helgerna också. Hon vill att Sarah ska vara social med sina kompisar.

Problemet är ju att de flesta inte har möjlighet att komma till vårt hus, så det är just genom att spela datorspel via telefon som de umgås och har roligt. Så vi får se hur det utvecklar sig.

Terapeuten vill också att Sarah ska vara mer självständig, att jag inte ska göra så mycket åt henne. Det är nog ganska typiskt när man bara har ett barn, speciellt om man är som jag och är lite otålig och vill ha saker gjorda här och nu och till min standard. 

Men jag måste lära mig, så vi jobbar på det. Sarah får inte sova i vår säng om hon inte vaknar mitt i natten av en mardröm eller liknande. Det har varit en stor tröst för henne att kunna sova bredvid mig, men inget mer av det alltså.

Jag har börjat involvera Sarah mer i matlagning, hon är ju väääldigt petig i maten. Hon kanske inte äter det hon lagar, men hon får ju en närmare relation till mat. Fast i onsdag gjorde hon en jättegod pumpkin pie som hon faktiskt åt med god aptit på Thanksgiving.

Två kvällar lagade hon dessutom middag åt mig och maken, helt själv med bara mina instruktioner. Jag hjälpte henne ta ur maten från ugnen dock, eftersom det var tungt och varmt.

Terapeuten sa att det kommer bli tufft och jobbigare innan det blir bättre, men att det KOMMER att bli bättre. 

Redan igår märkte jag på Sarah att hon hade ångest över den stundande måndagen. Idag lika så.

Jag sa till henne att till skolan måste hon gå, men hon kan ju passa på att njuta av dagen just nu. Jag lirkade i henne i badkaret så hon fick ta ett avslappnande bad, och sedan har vi tittat på film.

Men varken pappa eller jag kommer att vara emotionella vrak framöver, vi ska vara så neutrala vi kan så Sarah kan koncentrera sig på att komma över den här ångesten över att gå till skolan. Det har liksom slagit över till en form av trots för henne, och det är viktigt att man som förälder visar sin kärlek men samtidigt är enade i vad som gäller. Jag ska träffa terapeuten själv så jag kan få prata av mig min egen stress. Sarah träffar henne imorgon efter skolan och jag på tisdag morgon.

Inga mer lugnande mediciner på morgonen för Sarah, för de gör ändå ingen nytta. Hon fortsätter med Lexapro.

Så de nästkommande 3 veckorna innan jullovet kommer nog inte att bli så kul. Men vi måste kämpa på så att hon kan ta sig igenom det här. Så vi alla kan ta oss igenom det här.

Torsdag

Vi hankar oss fram en dag i sänder. Frankt talat så tycker jag nästan att det är jobbigare att jobba med maken än med Sarah. Vi har två väldigt olika tänkande, och normalt hanterar jag allt som har med Sarah att göra under det dagliga livet, eftersom jag jobbar hemifrån och han är på kontoret oftast sju dagar i veckan.

Så nu när han ska med och bestämma så blir jag tokig. Dels för att jag såklart är van att göra som jag tycker är bäst, men också för at hans ideer verkligen inte alltid går ihop med vad jag tycker.

Jag tror dock att han bevhöver vara med hos terapeuten en gång för att höra en opartiskt åsikt om allt, och på måndag ska vi dit alla tre.

Dock har vi lyckats att få Sarah att själv gå ut i bilen och in till skolan, hon är såklart upprörd och gråter, bänar och ber, men jag ser en skillnad. Om hon var helt lamslagen av panikångest skulle hon ju inte göra det.

Jag tror det är för att jag hanterar henne med en mjuk hand, inte bara drar ut henne i bilen med tvång. Lirkar man lite går det. Jag försöker vara förstående och lugnande utan att vara känslosam. Neutral.

Men maken tycker att vi ska ta till andra bullar om det här inte har löst sig markant innan mitten på januari. Han har gett mig en tidsfrist att prova "min metod" som han kallar det. Sedan tar han öve rmed "sin metod".

Vi får se, men det går framåt och inte bakåt, det är ju bra. Imorgon är sista dagen innan höstlovet startar, så vi får lite tid att slappna av lite.

Måndag morgon

Igår kände jag mig ganska sjuk hela dagen. Jag har en tendens att bli det när jag utsätts för mycket stress. Min lupus (SLE) brukar då blossa upp, oftast mest med feber och allmän känsla av att man inte mår bra, ibland med ledvärk, ibland med andra konstiga symtom såsom inflammationer i både det ena och det andra. Jag har mått väldigt bra sedan 2007 faktiskt, då jag opererade bort hela min tjock- och ändtarm och fick en sk J-pouch. (De gjorde en intern reservoar av tunntarmen och fäste den direkt i anus). 

Hade då lidit av Ulcerös kolit i 20-25 år, så det var underbart att bli av med den där tarmen! Hela min kropp levde upp och jag slutade med alla immunsystemsdämpande mediciner plus cellgifterna som jag hade tagit sedan 1998, som jag tagit mot lupusen. Härligt! Gick upp en hel del i vikt, men läkarna tyckte det var jättebra, eftersom det ju betyde att kroppen tog åt sig näring. Men inte SÅ kul för mig. Men jag ska inte klaga, SÅ tjock blev jag ju inte, var bara inte van med det.

Ibland går man ju igenom lite jobbiga perioder, och då kan saker och ting blossa upp. Oftast inte mer än en vecka eller så, men jag kan bli ganska däckad, speciellt om det är ledvärk.

De senaste veckorna har varit de mest stressfulla i mitt liv, så jag ska ju inte vara så förvånad kanske. Eller så kanske det är något virus, men då borde man väl ha symptom på det? Så mår inte så bra helt enkelt. Jag får återkomma lite senare. Vi är mitt i en väldigt jobbig period fortfarande, men jag har hopp. Idag var ingen bra start på dagen. Men jag har hopp med allt som hände i fredags. Ingen omdelbar fix, det får man ju räkna med. Men det finns hopp. Men just nu orkar jag inget alls. Vilket gör stressen lite mer stressig.

HOPE.

Helg

Ville bara skriva en snabbis, igår var en kanondag med den ena positiva händelsen efter den andra.

Att säga att besöket hos den nya psykiatrikern var bra vore en extrem underdrift.

Det känns som vi har en oerhört positiv vändpunkt.

Jag ska inte gå in på några vidare detaljer just nu, vi får se hur allt det här spelar ut över de närmaste dagarna. När allt  har fallit mer på plats så kommer jag tillbaka med mer.

Men det känns oerhört bra. :-)

Lite senare

Jag lät henne vara och hon sov ett tag, det var nog bra. 

Kan ju inte vara lätt i den åldern med allt som pågår just nu. Dessutom är det ju i den här åldern tjejer börjar rebella mot sina föräldrar,  försöka fundera ut sin roll i familjen och påbörja sin utveckling mot att bli självständig och vuxen.

Så är det ju. Sarah är dessutom väldigt mogen för sin ålder och genomgår en hel del hormonella ändringar. Hon fick sin första mens i mars,  bara 10 år. Så det spelar ju allt in i hennes beteende.  Jag har full förståelse för det.

Jag väckte henne och vi har suttit ensamma på vår säng och tittat på America's Funniest Videos. Bara vara lite.

Jag vill att hon ska känna sig trygg, men samtidigt vill jag vara bestämd i det vi har sagt gäller.

Hon skäms nog lite över hur hon agerade tidigare, men jag håller inte det emot henne. Vi har alla tillfällen då vi inte visar vår bästa sida, det är ju bara mänskligt. Hon går igenom något väldigt jobbigt just nu, hon kan ju inte förväntas uppföra sig helt exemplariskt.  Älskade unge!

Jobbig kväll

Sitter och gråter igen. Jag tror Sarah var glad över nyheterna om den nya läkaren, och att det inte blir någon skola imorgon.

När maken kom hem var friden dock slut. Hon är riktigt upprörd på honom eftersom  hon inte gillar de restriktioner han har infört.  Han och jag har finslipat hur vi ska hantera henne och är nu ense och känner att vi har en bra plan.

Till saken hör ju att Sarah aldrig riktigt haft några restriktioner eftersom hon aldrig har gjort  något för att förtjäna det. Hon har levt ett väldigt fritt liv och det är nog en chock för henne. Hon ser nu sin pappa som någon som är oresonligt elak, i hennes ögon. Hon säget att hon i te tycker om honom längre.

Jag tycket dock att det är rimligt att hon inte får någon datortid på en vecka, tom onsdag morgon. Vi sa dessutom att hon har hela den veckan på sig att börja gå till skolan frivilligt.  Skulle det bli så att hon vägrar på onsda, då blir det ytterligare en vecka. Jag kom även överens med maken om att hon får dispans på höstlovet som startar nästa fredag eftermiddag. Så att vi alla kan få en "normal vecks" utan stress för alla,  så bi kan  varva ner.

Jag tycker faktiskt att det är rimligt. Dottern är nu jättearg. Först tänkte hon sticka ut i trädgården och sitta där i mörkret,  men jag övertygade henne att myggen skulle äta upp henne...

Nu ligger hon gömd under täcket i vår säng. Hon säger att  hon aldrig mer kommer att gå till skolan.

Jag blir så förtvivlad, jag står på min sids i det här, hon försöker säkert spels oss mot varandra för att komma ifrån sina restriktioner. Men hon och jag har alltid varit varandras allt. Det gör så ont.

Jag är så orolig över henne...

Bra

Fick för ett litet tag sedan ett samtal från Sarahs barnläkare Dr L. Han hade tagit sig tid att få tag i en psykiatriker som han litar på och har jobbat med förut. En som är här i vår stad. Han har egentligen inte tid förens sent i december, men tack vare vår snälla läkare har de fixat in oss imorgon!

Det blir ett väldigt strulande med att köra, så jag och maken fattade beslutet att låta henne vara hemma imorgon. Psykiatrikern sa att de skulle ge oss ett intyg så vi inte får en "sjukdag". Annars skulle jag köra Sarah till skolan vid 8:15, sedan komma tillbaka vid 9:15 för att hämta kaninen (eftersom hon inte skulle stanna i skolan hela dagen). Sedan komma tillbaka IGEN vid 10:15 för att hämta Sarah i tid till 11. Dessutom skulle det nog bli omöjligt att få tillbaka Sarah till skolan för ett par timmars skola på eftermiddag. Så allt det där korandes för en lektion? Vi hoppar det. Jag orkar inte. Dessutom kommer ju Sarah vara mer avslappnad när vi åker dit om hon vet redan ikväll att hon inte behöver oroa sig för skolan. Det får bli så.

Nu hoppas jag att jag inte har alltför höga förväntningar inför imorgon. Men jag VET att den här läkaren i alla fall inte är knäpp, eftersom Sarahs barnläkare personlig känner till honom och har jobbat med honom. Dessutom är han baserad i Tampa, som generallt drar till sig bättre läkare. Han har bara kontorstid i vår stad på fredagar. Så vi får tillgång till en "storstadsläkare" på hemmaplan.

Vi får se helt enkelt. Men det är planen. Sedan vet jag att Dr G (han är europé tydligen) har flera samtalsterapeuter inom sin praktik och att han kanske vill att vi träffar någon av dem instället för den vi har bokat på måndag. Det är OK, men det beror ju på om vår försäkring täcker dem. Så vem vet.

Det känns i alla fall skönt att få hjälp omedelbart, NU. Istället för att vänta och lida. Vad han nu säger om medicinering och så får vi väl vänta och se. Jag vill bara höra från en klok läkare, en "second opinion" och förhoppningsvis etablera en bra relation med honom.

Så det är läget just nu.

Torsdag

Igår var jag så arg, så arg. Jag pratade med Sarahs barnläkare och han var rätt arg han också, fast han försökte låta neutral. Han ska försöka få in oss till en annan psykiatriker som han vet är bra. Det finns en som är jättebra, men de har tyvärr 4 månaders väntetid. Jag ska skriva upp oss på en väntelista hos honom, även om det är i en annan stad. Han ska tydligen vara lysande. Det är väl därför det kan vara upp mot 4 månaders väntetid också. Barnläkaren sa att tyvärr har han provat förr att ringa åt en patient, men att det inte gjorde någon skillnad. Man får vänta.

Jag har i alla fall fixat en ny samtalsterapeut åt Sarah. Hon är inte psykolog, men specialiserar sig på KBT för barn med ångest, och hon har varit licenserad inom det sedan 1990ö. Hon lät väldigt trevlig. Sarahs psykolog är ganska gammal och lite vresig av sig, dessutom tyckte hon inte att Sarah behövde träffa henne regelbundet längre. Det är ju det som hon verkligen behöver.

Vi ska till den nya terapeuten på måndag, och hon träffar oss gärna som familj eller i vilken kombination som vi kan tänkas vilja. Så vi ska börja med att gå alla tre på måndag.

Så den där medicinen som den elaka psykiatrikern skrev ut, det var Klonopin, Klonazepam heter substansen i Sverige. Egentligen ett antieleptikum, men är i klass med Valium och Xanax. Inte så allvarligt som jag trodde. Sarahs barnläkare tyckte at det nog inte var någon fara att använda på kort sikt. Vi provade en dos igår när vi kom hem. Jag tyckte hon blev väldigt uppspelt, men inte märkbart trött förens det var sängdags. Så hon fick en dos i morse.
Hon var nedstämd redan när hon vaknade, det har säkert tagit en massa energi av henne att hålla på så här varje morgon.

Kuratorn på skolan meddelade dock att Sarah bara missade 10 minuter av en lektion igår. Hon samlade sig väldigt snabbt efter att pappa i princip hade burit in henne i skolan.

Jag skrev ett mail till de personerna på skolan som är inblandande, så det vet vad som händer och tackade dem för deras faktiskt väldigt stödjande hjälp. 

I morse skulle maken på möte, men eftersom jag visste att det inte skulle gå för mig att få in henne i bilen med min dåliga rygg, kom han hem lite tidigare och fick i princip släpa ut henne.
Jag försöker få in i hans skalle att han ska vara mer försiktig med henne, han är såklart arg. Jag tror inte att han till hundra procent tänker på det här som en sjukdom, han ser det nog mer som om hon gör det här av fri vilja. Min tanke är att göra dessa tvingande turer till skolan så neutrala som möjligt. Typ, här är ett paket som ska levereras. Men det är klart, det är ett tungt paket. 

Maken påpekar ofta att allt det här kostar familjen pengar. Jag tycker det är oerhört onödigt att hela tiden påpeka detta för Sarah. Det är inte enkelt, vi är båda två självanställda med egna företag. Maken har väldigt lite tid till övers, och han förlorar pengar, såklart, när han får åka så här.

Det är ett faktum som dock inte behöver läggas som en extra vikt på Sarah och mig hela tiden. Vi vet. Jag är nog känslomässigt bättre utrustad att hantera en sådan här situation. Maken är lätt stressad.
Så jag sa till Sarah igår att nu får det vara slut på gråtandet för min del. Det här är vår situation, vi jobbar på att fixa den. Under tiden tänker jag försöka fortsätta med livet som vanligt, så att Sarah har en så normal miljö som möjligt. Det har varit så tufft de senaste veckorna, jag har inte fått nått gjort alls, detta har verkligen tagit över allt. Vissa dagar äter jag knappt eftersom jag inte kan tänka mig att ens svälja mat. Det blir oftast ett mål om dagen, på kvällen. 

Det känns verkligen som en krissituation. Vi får väl räkna med att det kommer vara så här ett tag, jag önskar bara att maken kunde trappa ner med sitt stressande. Det gör ju absolut ingen någon nytta att stressa mer i en sådan här situation. Jag kör filbunksmetoden. Men det tär på en att gå omkring med en klump av konstant oro i magen. Jättekonstigt att det har blivit såhär, vi som är lugna familjen. Jag skulle ju kunna förstå hennes situation om vi hade det jobbigt hemma, det var skilsmässa på G eller om det hade varit ett dödsfall, om hon var mobbad eller så. Just nu är förklaring att hon troligen har ett överaktivt nervsystem. 

Imorgon tror jag det blir OK. Maken är i en annan stad så gott som varje fredag, men just på fredagar har Sarah ju sin Rabbit Class, då hon går till skolan 1,5 timme innan skolan startar och tar med sin kanin. Förra fredagen började hon med att lämna sin kanin i skolan hela dagen, vilket de flesta gör. Hon tyckte det var jätteroligt att visa upp sin kanin under 5:e periodens agronomklass, då de ju var i klassrummet igen. Läraren lät henne ta ut sin kanin och visa runt den. Så jag tror jag kan få henne dit utan problem imorgon.

Och sedan får vi två dagar ledigt innan det är måndag igen. Men bara en vecka kvar till höstlovet. Och sedan är det ju bara några veckor tills jullovet.
Jag är glad att skolan är med på noterna, jag önskar bara att det inte var så stressigt med att behöva tvinga Sarah in i bilen och sedan tvinga henne in i skolan. Men som de sa, de har märkt att hon lugnar ner sig snabbare nu, och eftersom hon kom till skolan i god tid idag kommer hon inte att missa något alls.

Jag älskar min man och kan ju inte kontrollera hur han tycker och tänker eller agerar. Jag tror på minimum av stress, han tror på en mer strängare approach. Mitt sätt ha rju inte funkat, så nu är det hans tur att prova sitt sätt. Men jag stretar emot, vill ju inte att min dotter ska stressas i onödan.
Maken är alltid den som hjälper henne med matteläxan, eftersom jag verkligen inte är någon mattemänniska. Hon ville inte ens sitta bredvid honom igår, hon är nog väldigt sårad att han är så tuff mot henne, hon säger att hon är rädd för honom, men det är nog mest skitprat, eftersom han verkligen inte skulle göra henne illa eller vara elak mot henne. Han har faktiskt varit rättvis. Hon är nog bara inte van att få straff. Just nu är det 1 vecka utan dator. Det är hårt för henne. Så för att hon skulle göra läxan igår fick jag sitta med och ha henne i knät. Det var inte kul att sitta så på en pall med min rygg, men jag ville att hon skulle göra läxan. Jag tror det är viktigt att hon engagerar sig i skolarbetet. Att hon känner att hon är med där.

Så vad annat kan jag göra? Vi strävar vidare och hoppas på att den här knuten löser sig.
Nu ska jag försöka vara normal och jobba lite, även om det känns tungt.

Va?

Maken ringde tillbaka. Han är officiellt med i min hatklubb över den här läkaren. Han höll god min men håller me dom att vi måste hitta en annan läkare, jävla översittaras!

Jag vet inte direkt hur det blev med medicinen, läkaren var inte speciellt klar, och när maken bad honom bokstavera vad det var han skulel ringa in till apoteket blev gubben sur. Vi TROR att vad han sa var att hon ska fortsätta med sin vanliga medicin i vanlig dos. Och att han skulel skriva ut en tranqyulizer. Vad det nu innebär vet jag inte riktigt, förutom att det är något man blir sömngångare av. Inte i helvete kan hon ta det när hon går i skolan? Ska hon vara en zombie?

Jag ringde till Sarahs vanliga (snälla) doktor och väntar på att han ska ringa tillbaka, så vi kan få hjälp att hitta en ny doktor.

Jag tror aldrig jag har råkat ut för en sådan här människa i läkaryrket, och då har jag ju verkligen träffat många genom åren med min SLE och ulcerös colit och allt annat.

Jag är så ledsen och arg samtidigt.

Och så tänker jag på min älskade dotter som nu genomlider ännu en jobbig skoldag.

Jag skrev ett email till hennes historiekärare, det är ju den lektionen som är först varje morgon och som hon alltid missar. Sarah älskar historia och har inga problem med att få A i den klassen. Läraren är ju medveten om vad som pågår, men jag berättad ei lite mer detalj att det ju är så att Sarah ÄR i skolan, men just missar hennes lektion. Den läraren är jättego och snäll. Jag frågad eom hon kanske kunde ge os slite "läxa" så Sarah kan läsa ifatt det hon missar, de får oftas t inte mycket läxa i den klassen annars. Hon had eprov förra veckan och fick 100% på det, så jag vet ju att hon inte kan ligga så mycket efter.

Jobbigare är väl i så fall matten, det är andra lektionen. Igen jättesnäll lärare som är medveten om ångestattackerna, men matte är ju lite svårt att klara om man inte är med helt i svängarna. Även om hon kanske inte missar så många lektionern där så är hon ju skärrad ändå. Men hon har ett starkt B i matte än så länge, men det är tufft. Hon håller 4 A:n och 3 B:n än så länge, och då betygsätts ALLT. Klassarbete, läxor och prov. Så det är ju klart man är nervös under en sådan här situation, man vill ju inte oroa sig för det också. Men hon är smart, så det rä nog ingen fara.

Vilken jävla röra.

Vi har ingen familj här, och jag har få vänner som jag känner nog för att prata med om sådant här. Visst, en är väl insatt och var Sarahs Scout-ledare, vi är bra vänner. Men hon har gått itllbaka till att jobba som advokat och har lite tid. Dessutom har hon en hjärnskadad dotter, så hennes ledig atid går ju mycket till det.

Jag håller henne uppdaterad, men det är ju ingen vän jag kan sitta och gråta ut med så att säga. Annars har de väner jag haft här genom åren tenderat att flytta. Amerikanerna flyttar gärna och ofta verkar det som. Maken jobbar i princip 7 dagar i veckan, även när han är hemma. Att ha egen firma tar mycket energi. Så det gör ju inte att vi direkt har utvecklat något socialt umgänge mer än någr avänner vi träffar ett fåtal gånger om året för middagar och så.

Så ensamt i allt det här är det. Väldigt ensamt. Svårt, när jag egentligen är väldigt social. Jagha rvant mig helt enkelt.

Så bear with me, jag behöver prata av mig lite här. Tyck gärna till om vad som helst, jag kan behöva lite feedback,

Morgonen...

10 minuter innan vi skulle åka till skolan hittade jag Sarah hopkrupen under skrivbordet på kontoret. Ångest, ångest, ångest.

Jag pratade med henne, vi lyckades faktiskt göra det utan att hon hyperventilerade eller att någon av oss storgrät. Jag meddelade att hon ju vet att det finns tre val: hon går till skolan självmant, jag tar henne och de kommer ut och ledsagar henne in eller pappa kommer hem och tar henne, och då blir det extra stressigt eftersom han ju inte har samma hand med Sarah som jag. Ord och inga visor.

Tyvärr valde hon det sista. Pappa kom hem och tvingade in henne i bilen. Jag ringde och rektorn och vicerektorn var redo när de kom. Han bar ut henne ur bilen och bar in henne till skolan.

Jag ringde psykiatrikern nu på morgonen. Jag känner att det enda vi kan prova nu är en ökad dos av medicinen, eftersom hon ju fått en väldigt låg dos hittills.

Gissa om jag blev utskälld av honom! Fy fan vilken jävla människa! Där sitter jag och beskriver vad som jag känner är en familjekris. Att kanske vi kan prova en högre dos?

Han är jättearg, säger att han från och med nu inte vill ha med mig att göra, han kommer enbart att prata med maken. Jag är för soft. Han säger att om han vetat vilket akutfall det här skulle vara skulle han aldrig tagit sig an oss. Han säger att JAG får endast ringa hans kontor om jag behöver en vanlig påfyllning. Han krävde att min make skulle ringa och BE om en ökning av medicin. BEG alltså. Va?

Han sa att när jag först kom dit hade jag sagt att maken var emot medicinering. Det var ju initialt, innan vi provade. Jag hade bara nämnt att han inte direkt var för medicinering av det här slaget, men att han litade på mitt beslut och stod bakom vad jag valde. Va? Doktorn sa att jag inte kunde gå tillbaka i mina ord, för han hade skrivit ner att jag sagt att maken var emot medicinering. Vilket jävla pucko!

Så nu undrar ni såklart varför jag inte går till en annan psykiatriker omgående. Trust me, jag kokar av ilska och känner mig sparkad på. Saken är den att det finns väldigt få barnpsykiatriker i området som dessutom tar vår försäkring (som är en bra försäkring kan tilläggas).

Men jag måste hitta en ny. Jag får kontakta hennes barnläkare, snälla farbror L. Han har en lista över psykiatriker han gillar. Tyvärr var bara två av dem på försäkringens lista, och en av dem har ju dött. Så slim pickings.

Jag sa till maken att ringa och be om medicinökningen, förklarade situationen om vilket jävla rövhål han var. Maken fattade läget, han vet ju hur svårt det är att hitta ny psykiatriker. Vi får gilla läget just nu, så hon i alla fall får sin medicin.

Så inte nog med att gå igenom all denna stress och ångest, lida med Sarah. Man ska dessutom bli bullied av en jävla doktor som ju ska vara där för att hjälpa?

Så jag antar att han godkänner medicinökningen. Det kan ju ta flera veckor innan den verkar. Men vilken situation. Jag känner att jag, som alltid är så glad och positiv annars inte gör annat än går omkring med en hård, eldboll av ångest i magen. 

Stackars, stackars Sarah. Jag önskar så att vi kunde hitta en lösning. Åh.