Jag har i alla fall fixat en ny samtalsterapeut åt Sarah. Hon är inte psykolog, men specialiserar sig på KBT för barn med ångest, och hon har varit licenserad inom det sedan 1990ö. Hon lät väldigt trevlig. Sarahs psykolog är ganska gammal och lite vresig av sig, dessutom tyckte hon inte att Sarah behövde träffa henne regelbundet längre. Det är ju det som hon verkligen behöver.
Vi ska till den nya terapeuten på måndag, och hon träffar oss gärna som familj eller i vilken kombination som vi kan tänkas vilja. Så vi ska börja med att gå alla tre på måndag.
Så den där medicinen som den elaka psykiatrikern skrev ut, det var Klonopin, Klonazepam heter substansen i Sverige. Egentligen ett antieleptikum, men är i klass med Valium och Xanax. Inte så allvarligt som jag trodde. Sarahs barnläkare tyckte at det nog inte var någon fara att använda på kort sikt. Vi provade en dos igår när vi kom hem. Jag tyckte hon blev väldigt uppspelt, men inte märkbart trött förens det var sängdags. Så hon fick en dos i morse.
Hon var nedstämd redan när hon vaknade, det har säkert tagit en massa energi av henne att hålla på så här varje morgon.
Kuratorn på skolan meddelade dock att Sarah bara missade 10 minuter av en lektion igår. Hon samlade sig väldigt snabbt efter att pappa i princip hade burit in henne i skolan.
Jag skrev ett mail till de personerna på skolan som är inblandande, så det vet vad som händer och tackade dem för deras faktiskt väldigt stödjande hjälp.
I morse skulle maken på möte, men eftersom jag visste att det inte skulle gå för mig att få in henne i bilen med min dåliga rygg, kom han hem lite tidigare och fick i princip släpa ut henne.
Jag försöker få in i hans skalle att han ska vara mer försiktig med henne, han är såklart arg. Jag tror inte att han till hundra procent tänker på det här som en sjukdom, han ser det nog mer som om hon gör det här av fri vilja. Min tanke är att göra dessa tvingande turer till skolan så neutrala som möjligt. Typ, här är ett paket som ska levereras. Men det är klart, det är ett tungt paket.
Maken påpekar ofta att allt det här kostar familjen pengar. Jag tycker det är oerhört onödigt att hela tiden påpeka detta för Sarah. Det är inte enkelt, vi är båda två självanställda med egna företag. Maken har väldigt lite tid till övers, och han förlorar pengar, såklart, när han får åka så här.
Det är ett faktum som dock inte behöver läggas som en extra vikt på Sarah och mig hela tiden. Vi vet. Jag är nog känslomässigt bättre utrustad att hantera en sådan här situation. Maken är lätt stressad.
Så jag sa till Sarah igår att nu får det vara slut på gråtandet för min del. Det här är vår situation, vi jobbar på att fixa den. Under tiden tänker jag försöka fortsätta med livet som vanligt, så att Sarah har en så normal miljö som möjligt. Det har varit så tufft de senaste veckorna, jag har inte fått nått gjort alls, detta har verkligen tagit över allt. Vissa dagar äter jag knappt eftersom jag inte kan tänka mig att ens svälja mat. Det blir oftast ett mål om dagen, på kvällen.
Det känns verkligen som en krissituation. Vi får väl räkna med att det kommer vara så här ett tag, jag önskar bara att maken kunde trappa ner med sitt stressande. Det gör ju absolut ingen någon nytta att stressa mer i en sådan här situation. Jag kör filbunksmetoden. Men det tär på en att gå omkring med en klump av konstant oro i magen. Jättekonstigt att det har blivit såhär, vi som är lugna familjen. Jag skulle ju kunna förstå hennes situation om vi hade det jobbigt hemma, det var skilsmässa på G eller om det hade varit ett dödsfall, om hon var mobbad eller så. Just nu är förklaring att hon troligen har ett överaktivt nervsystem.
Imorgon tror jag det blir OK. Maken är i en annan stad så gott som varje fredag, men just på fredagar har Sarah ju sin Rabbit Class, då hon går till skolan 1,5 timme innan skolan startar och tar med sin kanin. Förra fredagen började hon med att lämna sin kanin i skolan hela dagen, vilket de flesta gör. Hon tyckte det var jätteroligt att visa upp sin kanin under 5:e periodens agronomklass, då de ju var i klassrummet igen. Läraren lät henne ta ut sin kanin och visa runt den. Så jag tror jag kan få henne dit utan problem imorgon.
Och sedan får vi två dagar ledigt innan det är måndag igen. Men bara en vecka kvar till höstlovet. Och sedan är det ju bara några veckor tills jullovet.
Jag är glad att skolan är med på noterna, jag önskar bara att det inte var så stressigt med att behöva tvinga Sarah in i bilen och sedan tvinga henne in i skolan. Men som de sa, de har märkt att hon lugnar ner sig snabbare nu, och eftersom hon kom till skolan i god tid idag kommer hon inte att missa något alls.
Jag älskar min man och kan ju inte kontrollera hur han tycker och tänker eller agerar. Jag tror på minimum av stress, han tror på en mer strängare approach. Mitt sätt ha rju inte funkat, så nu är det hans tur att prova sitt sätt. Men jag stretar emot, vill ju inte att min dotter ska stressas i onödan.
Maken är alltid den som hjälper henne med matteläxan, eftersom jag verkligen inte är någon mattemänniska. Hon ville inte ens sitta bredvid honom igår, hon är nog väldigt sårad att han är så tuff mot henne, hon säger att hon är rädd för honom, men det är nog mest skitprat, eftersom han verkligen inte skulle göra henne illa eller vara elak mot henne. Han har faktiskt varit rättvis. Hon är nog bara inte van att få straff. Just nu är det 1 vecka utan dator. Det är hårt för henne. Så för att hon skulle göra läxan igår fick jag sitta med och ha henne i knät. Det var inte kul att sitta så på en pall med min rygg, men jag ville att hon skulle göra läxan. Jag tror det är viktigt att hon engagerar sig i skolarbetet. Att hon känner att hon är med där.
Så vad annat kan jag göra? Vi strävar vidare och hoppas på att den här knuten löser sig.
Nu ska jag försöka vara normal och jobba lite, även om det känns tungt.
No comments:
Post a Comment