Monday, November 10, 2014

Hej igen

Det har varit en lång frånvaro här. Över ett år. Det har varit ett kämpigt år, och det är en del anledning till att jag inte har skrivit här. Inte velat, det har varit för personligt. Men jag känner att det skulle nog vara skönt att skriva av sig lite i alla fall. Jag vet inte om det finns någon kvar där ute, men here it goes:

Just idag är det en oerhört tung dag. Jag har inte gjort annat än gråtit och förtvivlat. Så vad är det då?
Det jobbigaste man kan tänka sig nästan, det rör min dotter. I över ett års tid nu har vi kämpat med ökade ångestproblem. Det började säkert en god tid innan ett år, men sådana här saker blir kanske inte direkt märkbara, man tänker nog inte att det är något ”fel” sådär när man lever mitt uppe i allt.
Sarah har alltid varit ganska reserverad av sig, vi är nog alla tre det, även om jag är oerhört utåtgående och har lätt för att börja prata med folk och verkligen engagera mig i andra. Vi gjorde DNA test i våras, där vi bla fick se varifrån våra rötter kom, tiotusentals år tillbaka. Väldigt spännande. Vi gjorde även en medicinsk analys, vilket i mitt fall inte direkt avslöjade något nytt, det var autoimmuna sjukdomar, hudcancer och annat som jag redan har dragits med. Jag har tydligen en gen som gör mig väldigt positiv och empatisk mot andra. Stämmer nog ganska väl.

Maken hade en större risk för Alzheimers, men det var kanske väntat eftersom hans mormor dog av det. Dottern delar som tur är inga av mina autoimmuna DNA-problem, men hon har genen för hudcancer som jag dras med. Hon och maken har dock en gemensam gen som gör att personen kan vara en sk. ”worrier”, man är lätt stressad över saker och oroar sig över sådant som kanske inte är så mycket att bry sig om.

Så det sitter dessutom i generna för henne.

I början av terminen i 5:an förra året kom den första panikångestattacken. På väg till skolan. Jag kände genast igen det för vad det var och hanterade situationen väldigt lugnt och sansat. Till bilden här hör att dottern inte var rädd för något i skolan i sig; hon hade inga problem med andra barn, hon hade ett fåtal (4-5) kompisar som hon lekte med. Det har alltid gått bra för henne i skolan. Hon är smart och medveten om världen runt omkring sig. Hon har bara denna ångest som kommer smygande, som hon inte har kontroll över.

Så det första jag gjorde när det här började hända var naturligtvis att prata med hennes doktor. Därifrån tog jag det naturliga steget till att gå till en psykolog. Jag ville ju bara hjälpa henne, göra det bra igen. Tyvärr är det inget som kan ”fixas” i en handvändning, det finns inget magiskt botemedel. Tyvärr.

Under 5:an var de flesta ångestproblemen när vi var iväg på Scouterna. Hon hade svårt att honna med i de sociala svängarna, och jag får faktiskt säga att hennes kompisar var väldigt förstående och hjälpsamma. Inget konstigt tyckte de, de var mycket måna om att hjälpa till. När Sarah fick en attack när vi var iväg på något, fanns det dock ingen återvända just då. Det gick inte, hon blev en hel annan person, helt slut efteråt.

Vi fortsatte att träffa psykologen, som försökte ge Sarah tips och verktyg om hur hon skulle kunna hantera en ångestsituation när de skedde. Hon konstaterade att det inte rörde sig om någon depression, vilket jag håller med om. Sarah är väldigt glad i livet, hon får helt enkelt bara ångestattacker inom vissa situationer. Psykologen misstänkte att det kunde röra sig om för låga serotoninnivåer, och föreslog att vi skulle prova ett receptfritt medel som heter Sam-E. Det används i Europa och andra länder som antidepressivt medel, och har visat sig ha ett milt serotoninhöjande effekt. Sagt och gjort så provade vi detta (dyra) medel. Och inom ett par månader såg vi faktiskt en skillnad. Folk kommenterade att Sarah verkade gladare och mindre retlig, t.ex. Så vi var på rätt väg!
Under våren träffade vi inte psykologen, och allt gick riktigt bra. Sedan blev vår ena hund Stan plötsligt sjuk, och inom loppet av fem dagar hade vi en diagnos på aggressivt lymfomcancer, och vi var tvungna att låta honom somna in hemma i soffan, omringad av oss i familjen. Oerhört hjärtslitande när han har varit en så stor del av vår familj sedan 2001. Sarah tog det speciellt hårt och slutade nästan fungera några dagar.

Hon missade fem skoldagar och gick i kristerapi hos psykologen. Hennes ångest kom tillbaka med stora klampande steg. Det var några jobbiga veckor innan sommarlovet äntligen kom.
Sommaren var oerhört händelselös. Det var nog kanske inte så bra, men maken höll på att flytta in i nya lokaler som vi köpt och renoverat under det senaste året, och själv kände jag att jag behövde jobba och tjäna pengar, eftersom det kändes skralt i kassan. Det hade varit fantastiskt om vi kunnat åka iväg till Sverige ett par veckor, bara jag och Sarah, men det fanns helt enkelt inga ekonomiska möjligheter för det.

Jag rådfrågade med hennes doktor igen, och vi var ense att det var dags för ett besök hos en psykiatriker. Något mer behövs förutom att bara prata med en psykolog. Någon form av medicin. Sarahs ångest kom ofta krypandes upp till ytan, och jag var oerhört stressad över att hitta en psykiatriker. Inte många i området som tar emot barn, och som dessutom täcks under vår försäkring… Hittade till slut en och fick tid i slutet av juli 2014. 

Han var lugn och gav förtroende, och Sarah fick recept på ett milt antidepressivt medel i en låg dos som ska vara bra för just de med allmän ångest. Lexapro hette medicinen.  Det tar ca 5 veckor innan den fulla effekten av medicinen kommer igång. Jag hade oerhörd ångest över att ge min dotter en sådan här medicin, men samtidigt kändes det att det inte direkt fanns så mycket annat. De fem veckorna föll efter att Sarah skulle börja Middle School. En hel ny skola, med helt nya rutiner. Ett helt nytt sätt att gå i skolan. Gulp. Jag var så nervös, så nervös, samtidigt som jag försökte vara en lugn filbunke inför Sarah. 

Hon klarade de första få dagarna bra, men när torsdagen kom klarade hon inte längre av skolan, och hon tog en dag ledigt för att ”vila upp” sina spända nerver. Oerhört jobbigt, en sjukdag redan första veckan! Här får man endast ha 9 sjukdagar per skolår, där man ringer in själv och anmäler barnet sjuk. Man måste efter det ha ett läkarintyg för varje sjuktillfälle.

I oktober fick vi besked att Sarahs psykiatriker oväntat hade gått bort. Vi fick jobba hårt för att hitta en ny, som sagt inte lätt att hitta. Den nya läkaren tog sin tid och gick verkligen igenom Sarahs bakgrund. Han grävde fram flera saker som vi inte riktigt tänkt på: hon har svårt förolika lukter, hon är extremt petig i maten och har svårt att stå ut med olika smaker, hon gillar inte att ha hårt åtsittande kläder, eller kläder som är ”hårda” (som jeans), hon gillar inte skor med stängda tår, hatar strumpor osv. Han påpekade att detta tillsammans med ångesten kan peka på ett överkänsligt nervsystem. Tydligen inte helt ovanligt. Så det verkar som vi kanske har ett svar på varför, men det gör ju inte att vi har en lösning…

De senaste veckorna har Sarah utvecklat en oerhörd skolångest. Hon är som vanlig på morgonen, och så fort det är dags att åka till skolan bryter hon ihop. Först visste jag inte hur jag skulle hantera detta, och lät henne vara hemma, samtidigt som jag rådfrågade läkarna. Deras lösning är att hon till alla pris MÅSTE gå till skolan, annars blir det mer och mer ångest. Vi ska alltså TVINGA henne att gå till skolan. Hon fick recept på Ativan, ett ångestdämpande medel att ta på morgonen (helst innan) en panikattack startar. Fy fan säger jag bara. Mitt mammahjärta brister av det här!

För att hoppa fram i tiden lite, nu är det den 10:e november. Totalt har hon missat 11 dagar. Jag kan nog dock få läkarintyg på dessa dagar, men ändå. Det tar så oerhört på min stressnivå. Jag känner att jag inte klarar av allt det här. 

För två veckor sedan hade vi den första riktigt jobbiga dagen. Det började med att vi blev sena till skolan eftersom vi fick åka hem efter en bok vi glömt. Inget problem, man går in och får en kapp (tardy slip) att man är sen och går till lektionen som vanligt. Händer många varje dag. Men Sarah fick panik i bilen och klarade inte av det. Jag började köra hem, men ringde samtidigt psykologen och fick tag på henne. Hon sa att jag måste få henne till skolan. Så jag gjorde tvärtom vad mitt mammahjärta skrek att jag skulle göra: jag körde tillbaka till skolan. Samtidigt ringd ejag skolan och förklarade situationen till skolans sjuksyster. Hon i sin tur kom ut och mötte oss utanför skolan med skolans kurator. De var jättegulliga och efter ett oerhört lirkande och halvt om halvt bärande fick vi in Sarah i kuratorns kontor. Där fick hon sitta tills hon lugnat ner sig.

Jag körde hem med sådan ångest att jag trodde jag skulle dö. Hela dagen satt jag på som nålar innan det var dags att hämta henne. Jag kände att jag svek henne, samtidigt som jag vet att de ju har rätt.
Dagen efter vägrade Sarah att ens gå ut i bilen, hon hade totalpanik. Jag hade fått stränga order från psykologen att se till att hon gick till skolan, så jag baxnade ut henne i garaget, fast hon stretade emot som bara den. Det var en oerhört stressig situation, både för mig och för henne. 

Till slut hade jag hennes överkropp i bilen och försökte få in benen. Hon gjorde sig så tung hon kunde. Då. Då brast något i min rygg och jag ramlade baklänges i garaget, skrikande si smärta. Där blev jag liggandes och kunde inte röra på mig. Sarah blev helt förstörd, hon förstod ju att det var hennes fel att detta hade hänt. Grannen kom springande, en annan kille som sett mig kom springande. Maken ringdes och till slut en ambulans med resa till akuten. Diskbråck i ryggen.

Maken (som har varit oerhört stödjande i att låta mig göra det jag tyckte var bäst, mycket eftersom han har så oerhört lite tid också) blev nu genast vansinnigt arg. Han tog tag i situationen och skulle nu vara ”stränga pappan”. Han åkte senare på kvällen ensam till psykologen för att prata med henne. Han är en smart man och blir inte upprörd i onödan. Han är resonlig helt enkelt. Men här gick gränsen för honom, efter besöket på akuten. Han fick godkännande av psykologen att vara sträng, och han införde ”straff” som i princip gick ut på datorförbud/begränsningar och tidigare sänggående på kvällen. Sarah har ju egentligen inte varit ”dum”, hon kan ju inte hjälpa att hon har ångest. Så det är en fin linje att vandra hur sträng man ska vara och hur förstående man ska vara.

Det gick hur som helst OK efter ryggolyckan, mycket för att Sarah var helt chockad såklart. Men snart igen var det ångest på morgonen. Pappa satt i möte och jag kunde ju inte tvinga in henne i bilen med min onda rygg. Pappa kom dock hem efter sitt möte och efter att ha i princip jagat Sarah runt huset och brottats med henne (162 lång och 49 kg, inte liten tjej direkt), så fick han in henne i bilen. Iväg till skolan där han tvingade ut henne, och med hjälp av flera medarbetare på skolan, bla. vicerektorn och kuratorn och en sheriff som jobbar där fick de in henne i skolan. Hon var såklart oerhört skärrade och det slutade med att hon satt och jobbade för sig själv i deras ”detention-rum.”. Fy fan säger jag bara, det går mot varje fiber i min mammakropp att tvinga henne såhär, men både psykologen och psykiatrikern säger att vi måste.

I morse var det dags igen, hon fick en panikattack en halvtimme innan vi skulle åka. Pappa satt i möte. Han meddelade att han skulle komma och tvinga med sig henne när han var klar. Jag lirkade med henne så hon fick på sig kläderna, försökte vara så lugn, så lugn, fast mitt inre var en enda stor arg myrstack av känslor och ångest. Jag torkade hennes tårar, lirkade ut henne i bilen. Om hon gick med på att åka till skolan så skulle ju i alla fall inte pappa komma. Och han skulle inte ta ifrån henne alla datortillgång till den 1:a december som han hotade. Bättre att handskas med mamma än med pappa. När vi närmade oss skolan så gav jag henne valet att gå in själv eller så skulel jag ringa in och be dem ledsaga henne in. Hon bönade och bad, men jag ringde in. Vi parkerade framför skolan, skolsystern och kuratorn kom ut. Sedan kom både vicerektorn och rektorn (som är en oerhört bra kvinna). De får inte själva ta ett barn ur bilen, så jag lirkade igen, Sarah gick ur bilen. Jag tittade henne djupt i ögonen och sa att jag älskade henne, gick sedan snabbt in i bilen, låste dörren och körde därifrån.

Sedan har jag i princip gråtit hela dagen.

Hur överlever man sådant här? Vad gör man? Jag känner att jag knappt orkar, men att jag har gjort det jag ska. Var tuffare säger de, men hur?
Nu ska jag åka och hämta henne i skolan. Tack för att det är en ledig dag i morgon. Veteran’s Day. 

Men hur blir det på onsdag? Ska vi ha det så här till och från?

Vad gör man?

13 comments:

aurorabuddha said...

Katrin, jag är psykolog och jag har dragits med depression och ångest mest hela livet. Jag måste säga att ditt mammahjärta känner helt rätt. Det verkar som om man i USA är mer... vass och okänslig för barns känslor. Jag minns när jag nämnde att jag aldrig straffat mina barn för någonting att jag fick blickar från andra att jag var typ tokig. Vi kan skypa om du vill.

Annika said...

Oj vilken tuff tid ni har gått igenom, och går igenom.. Jag känner för er enormt. Tungt.
Förstår så väl att du är bekymrad, ledsen och förtvivlad.
OCH jag tycker så synd om Sarah. Jag skulle önska att skolan var mer lyhördin för detta. MS är ju en så tuff period i livet också. Finns det ngn counselor som kan ta sig an Sarah? Jobba med henne i mindre grupp? Kan hon ta klasser online under en viss tid?
Usch, Katrin, så svårt att veta vad som är rätt och fel här, men att tvinga henne när hon slåss emot med näbbar och klor och med enorm ångest verkar inte rätt. Tänker på er, och önskar er allt det bästa. Fortsätt att skriva av dig här. OCH så ska vi hoppas att det blir bättre snarast.
Stora styrkekramar!!!

eastcoastmom said...

Hu, vad svårt! Jag vet inte alls, har inte erfarenheten eller kunskapen.
En vän till oss har ett barn med panikångest. Jag ska be henne läsa det här inlägget, kanske kan hon kommentera, hon har ju varit där!
Kramar

Anonymous said...

Jag funderar på KBT.. ska be en kollega som pluggat just KBT och mycket kunnig på området att läsa ditt inlägg här och se vad hon spontant säger

Lotte

Katrin said...

Tack alla! Vi ska ha en tjejdag idag, slappna av lite. Vi har pratat och gråtit. Hur jobbigt det än var igår så kan jag inte komma ifrån att jag är positivt lagd. Läget är som det är. Vi får deala med det just nu. Sarah vill såklart att allt ska vara normalt, hon vill gå till skolan som vanligt. Men hon har inte kontroll över det. Så antingen går hon självmant eller med vår hjälp. Det är vad vi har nu. Vi får se vad psykiatrikern säger den 6:e december, men det här är vad vi har nu. Skitjobbigt för hela familjen, men som sagt, det är vad vi har just nu...

Desiree said...

Stackars er allihop, det här låter jättejobbigt för er alla tre. Stor kram till er och jag hoppas innerligt att Sarah kan bli fri från sin ångest eller bli betydligt bättre. Min bror har lidit av panikångest en period men blev bra. Han fann hjälp via KBT. Vet inte om ni provat detta ännu?
Jag tänker på att Sarah har fått prova flera olika mediciner och visst är de säkert bra för att hjälpa till och lindra symptomen men man jag undrar lite över vad hon får för hjälp från sin läkare för att gå till botten med problemen. Varför uppstår de, hur kan man komma över dem, eller lära sig att hantera en attack?
Kanske finns det någon slags stödgrupp eller förening som ni kan gå med i. Jag kan tänka mig att det skulle vara skönt att ventilera och ställa frågor till andra som befinner sig i samma situation som förälder. Kanske finns det också en stödgrupp för barn+tonåringar? Det kan ju vara till hjälp för Sarah att känna att hon inte är ensam om att ha dessa problem. Visst är det viktigt att hon går i skolan och inte isolerar sig mer men att ändå ha denna fysiska fight är ju väldigt tärande för er alla. Det måste liksom finnas något bättre sätt.
Är det främst när hon ska till skolan som hon får dessa attacker eller kan det ske när som helst under skoldagen? funderar på om det finns något mönster eller utlösande faktor som man skulle kunna jobba kring/med på något sätt. Skulle hennes terapeft kunna följa med till skolan och hjälpa henne igenom dessa attacker? Skulle hon kunna få undervisning i någon mindre grupp, speciell skola ett tag. Har ingen aning om vad som finns och vad som skulle hjälpa bäst men en slags stödgrupp eller forum där du kan få hjälp från andra som har barn i samma situation eller andra vuxna som gått igeom detta skulle jag själv känna vore ett väldigt bra stöd.
Jag finner att man ofta är väldigt snabb med enkla medel som medicin men här gäller det ju även att gå till botten med problemet och finna roten och kunna komma över det hela för Sarahs välbefinnande och framtid. För att ni alla ska må bättre.

Stor varm kram till dig.

Anonymous said...

Jag fick en länk till din blog från min väninna eastcostmom som följde mina jobbiga dagar i USA. Jag har en dotter som haft motsvarande problem och jag förstår verkligen vad du går igenom, hur jobbigt som helst! Jag tror du är inne på rätt väg, ingen behöver vara sträng mot din dotter det löser inget, hon vill inte ha sina problem och vad jag lärt mig så finns detta i generna, ge henne mycket kärlek. Som mamma känner man sig utlämnad och ensam men jobbigast är det nog ändå för din älskade dotter. Vi löste min dotters symptom genom att ha mycket struktur i vardagen och att stressa är totalt förbjudet, ha alltid gått om tid och förklara alltid innan vad som kommer hända under dagen och under veckan så hon känner sig trygg. Gör inga förhastade saker. Vi lånade en kompis hund eftersom min dotter älskar djur och promenerade runt en halvtimma innan skolan började, det distraherade tankarna på att gå till skolan. Detta tillsammans med Lexapro (kollade även med min svenska barnläkare som sa OK till den medicinen, vi fick öka dos på ibland och ibland sänka beroende på hur tuff situationen var) och ett nära samarbete med skolsköterskan/skolpsykolog som hon kunde gå till när hon fick en konstig känsla i magen som hon uttryckte det ledde till att hon blev trygg och ångesten blev hanterbar. Det kunde räcka med att hon visste att hon alltid var välkommen till skolsköterskans rum för att hon skulle bli lugn. Idag är min dotter 19 år och det var som värst i 7th gr på Middle School. I två år har hon varit utan medicinering och har lärt sig hantera svåra situationer själv (+KBT hjälper) och jag upplever att ångesten har nästan vuxit bort men mycket sällan gör den sig fortfarande påmind…Angående stressen i skolan så fanns det ett program som jag tror hette 504 som man kan anmäla sig till och då får man lite extra lugn och ro vid studierna och slipper känna stressen. Lycka jag håller tummarna för att ni ska hitta er väg. Om du vill kan min dotter hör av sig till din. Ibland kan det hjälpa att få tala med någon som haft samma upplevelser. Stay strong- ni kommer fixa det här men det kommer ta lite tid :) Camilla

Marianne said...

Söta du så jobbigt för er, och främst för din dotter så klart. Jag kan ingenting om sånt här, men KBT tror jag är den bästa vägen eftersom det handlar om att lära sig hantera situationer, och det är ju det som behövs. I mina öron låter det konstigt att ni ska tvinga henne på det sättet, men jag kan som sagt ingenting. Jag tror att Aurorabuddah är den som kan hjälpa bäst i det här läget.

Jag hoppas verkligen att ni ska få hjälp med detta så att familjen kan må bra igen!
Stora kramar till er!

Anne said...

Tack för förtroendet att få läsa, jag tror det är jätteviktigt att du också får utlopp för din stress och ångest. Du måste ju vara den starka mamman här men det är klart att en sån här situation påverkar hela familjen och sliter oerhört på dig också, så bra att du skrev här, fortsätt ventilera här eller hitta sätt där du också (förutom med din man) får möjlighet att ventilera. Så att du kanske kan känna du får liiiite energi och stöd du också.

En jättejobbig situation ni går igenom, otroligt tuff och jag känner verkligen med er. Men som du säger, du är en stark och positiv person så det här kommer ni ta igenom er.
Jag lider så med Sarah, så hemskt och tufft. Jag har själv lidit av panikattacker och vet hur det kan vara så förstår problematiken till viss del.
Jag tycker det är oerhört positivt att ni snappat upp det redan nu, även om det är hell just nu, så är detta något ni aktivt jobbar med. Ni provar er fram med olika sätt, med läkare, själva osv. Ju tidigare, desto bättre. Jag tycker det var en väldigt solskenshistoria som mamman här tidigare skrev. Om hur hennes dotter haft det och idag som 19-åring är så fri från ångest. Att ni liksom redan nu tampas med det, tror jag bådar så oerhört gott och positivt att Sarah ska få bukt med det/lära sig leva med det på sätt som gör att det inte blir begränsande för henne i livet.

Jag önskar jag hade en mirakelmedicon eller råd, tyvärr inte, som du säger finns det väl inte heller. Men ni är på god väg. Igen, ni jobbar aktivt med att hjälpa henne. Sen är det ju så svårt att veta vad som är rätt, även när man gör "rätt" saker så skär det ju i mammahjärtat för man vill inte se sitt barn lida.

Det låter hemskt tvinga henne till skolan på det här sättet, gränsen där med att vara sträng och förstående är som du säger svår också.
Jag vet inte, har inte kunskapen så men kan förstå att det bästa är ju ändå för henne att möta det som ger ångest, som gå till skolan, att ja, det blir värre ju mer man håller sig borta från det som ger ångest. Lindrar för stunden men inte på lång sikt. Samtidigt, den här kampen och hur starkt hon inte vill är ju hjärtskärande.
Jag tänker också på det här som Desiree tog upp, stödgrupper och att även Sarah skulle kunna se/känna att hon är inte konstig, det är inget fel på henne, utan det finns andra som har samma sak, känner samma panikångest. Om det kanske skulle kunna hjälpa henne också.

Ångesten byggs ju upp redan nu, inför vetskapen att imorgon är det skoldag igen och dags igen.
En ångestattack sådär är ju inte rationell, den går inte direkt att rationellt prata bort, den bara kommer och tar en i besittning. Försök göra en massa roliga saker däremellan, som ni gjort idag med tjejdag så allting inte bara kretsar kring det här. Jag tycker du verkar känna din dotter väldigt väl, förstår henne väldigt bra och kan lätt identifiera dig med andra människor (definitivt en egenskap hos dig, som du skrev testerna visat också). Det är skitjobbigt just nu och lär dröja innan det är över, men fortsätt kämpa och hjälpas åt så kommer det här bli bättre.
Många kramar!

Mrs Clapper said...

Vilken jobbig och krävande situation. Lider med er!!
Du verkar ha en väldigt fin och klok dotter och jag hoppas så att ni får bukt med detta. Kan inte ens föreställa mig hur det känns som mamma att gå igenom detta.
Har man panikångest så har man en mycket god fantasi och är en riktigt stark jäkel, ursäkta uttrycket. Varje gång hon får det är ännu en gång hon tar sig igenom det och vinner över den, även om det är svårt att se det så...
En dag i taget!
Många kramar till er!!

Victoria said...

Mammahjärtat blöder när jag läser din text, så fruktansvärt jobbigt och ledsamt! Har ingen erfarenhet av panikattacker men jag hoppas med hela mitt hjärta att ni ska ta er igenom detta. Många, många kramar//Vic

Katrin said...

Annika:
Jag tycker faktiskt att skolan har hjälpt en hel del. Vi har ju fått tillsagt det från alla de som är kunniga om det här med ångest att hon ska till skolan. Om man låter henne stanna hemma blir det bara suggestivt värre. Så jag har fixat ihop ett litet team på skolan. Om jag eller maken är på väg med Sarah och hon inte vill, då ringer jag till receptionen och säger bara att nu kommer vi med Sarah, då vet hon vad som gäller och skaffar fram de medarbetare som finns tillgängliga (för kuratorn kan ju sitta i möte tex). De är lugna och väldigt snälla mot Sarah. Nu har ju Sarah lärt sig att hon måste gå, så jag tror det hjälper. Så fort vi åker säger de att hon lugnar sig. Och varje gång verkar det ta mindre tid för henne att lugna ner sig. Jag har kontakt med kuratorn under dagen, och hon kollar alltid upp Sarah minst en gång under dagen, oftast under lunchen, för att se till att hon är OK. När hon väl kommer in på en lektion blir allt bra, ingen ångest och hon fixar det. Jag tror nog att det är bra också att upprätthålla en sp normal dag som möjligt. Jag vet att Sarah vill ”vara normal” som hon säger. Det finns en jättebra ”virtual school” här i FL där man kan ta en fullvärdig ”public school curriculum” online på heltid. Räknas samma som vanlig skola. Men. Då tror jag vi går åt fel håll. Hon måste jobba på sin ångest, om vi låter henne gå på onlineskolan skulle hon ju missa en hel del social utbildning, eller vad man ska kalla det. Det är en viktig del. Hon skulle nog bli värre då tror jag.
Eastcoastmom:
Tack, det var jättebra info hon hade! Tack Camilla!
Moster Lotte:
Ja KBT har hon ju redan varit i under mer än ett år nu, det är rätt steg såklart, men jag hoppas nu när vi bytt terapeut att det funkar bättre.

Katrin said...

Desiree:
Ja som jag nämnde, KBT har vi ju provat, men kanske inte hittat rätt person där ännu. Det är nog väldigt personligt och man matchar varandra som patient och terapeut. Hon har fått olika verktyg och tips under KBT för hur hon ska hantera en panikattack, men det är inte så lätt för en liten 11-årig tjej att tänka klart när man är mitt uppe i en attack. Då flyger allt hon lärt sig ut och ångesten tar över. De har gått igenom hennes historia ganska grundligt, och det pekar på att hon har ett överaktivt nervsystem, det är tydligen inte så ovanligt när man har panikångest utan någon direkt anledning. Just nu är det endast när hon ska till skolan som de kommer, men hon har tidigare haft attacker under vissa stressiga situationer. EN gång mitt på dagen i skolan. Annars när vi varit iväg med scouterna och hon varit trött och det har blivit förmycket folk runt omkring. Det finns stödgrupper här, men de riktar sig mer mot tonåringar. KBT är nog det som gäller för henne just nu. Hon är tydligen bara mer benägen för just stress och ångest pga av att nervsystemet är överaktivt. Hon har andra symptom av det, hon är tex väldigt känslig för lukter, om kläder sitter åt för hårt, smaker (väldigt svår i maten). Det hör tydligen ihop alltihopa.
Marianne:
Ja, jag hade ju noll koll på sådant här, men som sagt, KBT verkar vara normen tillsammans med medicin. Det är jobbigt att tvinga henne, men det verkar funka på så sätt att hon kommer ur ångesten fortare varje gång hon kommer till skolan nu. Man får nog prova sig fram. Det ska bli intressant att se vad KBT-terapeuten säger på måndag, hon verkade ha en del erfarenhet av liknande fall.
Anne:
Ja, jag har gått och haft allt det här inom mig utan att dela det med speciellt många. Internet är ganska anonymt, men samtidigt känner jag många av er här tycker jag, efter att ha följt varandras bloggar i så många år.  Jag måste få ur mig alla tankar. Jag tror på det du säger, att göra roliga saker emellan. Jag har ju väldigt sakligt konstaterat för Sarah att skolan måste hon gå till. Punkt slut. Men det betyder ju inte att tiden där emellan måste vara jobbig.
Mrs. Clapper:
Hon är nog faktiskt så, har en rörlig och rolig fantasi och är stark, en smart tjej. Jag hoppas på det bästa och tror på positiva tankar.
Victoria:
Ja, som mamma är det så jobbigt. Jag försöker vara lite mer neutral, jag kan ju inte sitta och gråta över det här hela dagarna även om det känns urjobbigt… 