Wednesday, November 12, 2014

Morgonen...

10 minuter innan vi skulle åka till skolan hittade jag Sarah hopkrupen under skrivbordet på kontoret. Ångest, ångest, ångest.

Jag pratade med henne, vi lyckades faktiskt göra det utan att hon hyperventilerade eller att någon av oss storgrät. Jag meddelade att hon ju vet att det finns tre val: hon går till skolan självmant, jag tar henne och de kommer ut och ledsagar henne in eller pappa kommer hem och tar henne, och då blir det extra stressigt eftersom han ju inte har samma hand med Sarah som jag. Ord och inga visor.

Tyvärr valde hon det sista. Pappa kom hem och tvingade in henne i bilen. Jag ringde och rektorn och vicerektorn var redo när de kom. Han bar ut henne ur bilen och bar in henne till skolan.

Jag ringde psykiatrikern nu på morgonen. Jag känner att det enda vi kan prova nu är en ökad dos av medicinen, eftersom hon ju fått en väldigt låg dos hittills.

Gissa om jag blev utskälld av honom! Fy fan vilken jävla människa! Där sitter jag och beskriver vad som jag känner är en familjekris. Att kanske vi kan prova en högre dos?

Han är jättearg, säger att han från och med nu inte vill ha med mig att göra, han kommer enbart att prata med maken. Jag är för soft. Han säger att om han vetat vilket akutfall det här skulle vara skulle han aldrig tagit sig an oss. Han säger att JAG får endast ringa hans kontor om jag behöver en vanlig påfyllning. Han krävde att min make skulle ringa och BE om en ökning av medicin. BEG alltså. Va?

Han sa att när jag först kom dit hade jag sagt att maken var emot medicinering. Det var ju initialt, innan vi provade. Jag hade bara nämnt att han inte direkt var för medicinering av det här slaget, men att han litade på mitt beslut och stod bakom vad jag valde. Va? Doktorn sa att jag inte kunde gå tillbaka i mina ord, för han hade skrivit ner att jag sagt att maken var emot medicinering. Vilket jävla pucko!

Så nu undrar ni såklart varför jag inte går till en annan psykiatriker omgående. Trust me, jag kokar av ilska och känner mig sparkad på. Saken är den att det finns väldigt få barnpsykiatriker i området som dessutom tar vår försäkring (som är en bra försäkring kan tilläggas).

Men jag måste hitta en ny. Jag får kontakta hennes barnläkare, snälla farbror L. Han har en lista över psykiatriker han gillar. Tyvärr var bara två av dem på försäkringens lista, och en av dem har ju dött. Så slim pickings.

Jag sa till maken att ringa och be om medicinökningen, förklarade situationen om vilket jävla rövhål han var. Maken fattade läget, han vet ju hur svårt det är att hitta ny psykiatriker. Vi får gilla läget just nu, så hon i alla fall får sin medicin.

Så inte nog med att gå igenom all denna stress och ångest, lida med Sarah. Man ska dessutom bli bullied av en jävla doktor som ju ska vara där för att hjälpa?

Så jag antar att han godkänner medicinökningen. Det kan ju ta flera veckor innan den verkar. Men vilken situation. Jag känner att jag, som alltid är så glad och positiv annars inte gör annat än går omkring med en hård, eldboll av ångest i magen. 

Stackars, stackars Sarah. Jag önskar så att vi kunde hitta en lösning. Åh.

2 comments:

Christina said...

Stackars, stackars Sara och stackars, stackars er... det finns inget värre än när ens barn inte mår bra av vilket skäl det än kan vara. Att då dessutom råka på en läkare av denna sort gör inte det hela bättre, så klart!!!
Hoppas ni snart hittar någon annan som kan hjälpa Sara.
Styrkekramar!

Katrin said...

Tack, Christina. Ja, man känner sig helt lost när man aldrig har varit me dom något sådant här förut. Men jag tror på positivat tänkande, har alltid gjort det. Det ordnar sig, vi måste bara lirka ut hur vi ska gå tillväga. Det är nog bra att jag VET att det inte finns en snabbfix, att man är förberedd på det.