Wednesday, November 12, 2014

Ny morgon

Nu är det onsdag, vi hade ledigt från skolan igår. Jag är skitnervös. Sarah sover fortfarande. Skolan startar 9.20, och vi brukar åka hemifrån 8.50-8.55. Hon gillar att gå upp kloclan 7 så hon har två timmar på sig att slappa och ta det lugnt. Men jag tror jag ska låta henne sova lite extra idag. Kanske funkar bättre om hon inte har så mycket tid på morgonen att tänka? Liksom bara göra sig iordning?

Jag vet inte.

Vi hade en rolig dag igår, men jag märkte ändå att Sarah inte var helt bekväm. Hon ha rsvårt för stora folksamlingar och fick hon välja skulle hon nog helst stannat hemma. Men jag kände att vi behövde komma ut lite. Det var ett nytt shopping mall som öppnade här i oktober, och vi hade inte kollat in det ännu. 5,5 timmar var vi iväg, och hon hade faktiskt kul. Men soms agt, inte helt smärtfritt.

Vi hade en del gråtperioder igår kväll. Hon kände sig lite off när det var dags att gå och lägga sig, ville inte göra nått av det vi sa åt henne. Vi blev båda lite irriterade. Maken tycker att det är hans tur att vara bestämmaren nu, och att jag ska ge honom stöd i det. Det var vad vi kommit överrens om. Jag har så svåårt fördet, jag vill bara linda in Sarah i en varm kokong av trygghet utan en massa gränser här hemma. Hon är ju faktiskt en oerhört snäll tjej, skulel aldrig göra något olovandes eller hitta på dumheter. Så jag tycker inte hon ska straffas med tidigare sänggående och begränsad datortid (datorn är hennes liv, hon är väldigt avancerad och administratör för sin egen server tex.)

Så där stretar jag emot,och då blir maken inte glad på mig såklart. Han påpekar att hon faktiskt skickade mig till akuten för två veckor sedan, och att vi inte riktigt har haft chans att prova hans metod ännu. Så jag frå bita ihop.

Både maken och jag är väldigt lugn apersoner som verkligen sällan brusar upp. Vi är båda hellre den som pratar om saker i resonlig och saklig ton. Vi grälar aldrig högljutt, skiker och gapar. Vi är en väldigt dramafri familj. Så det känns lite stressigt ovanpå allt annat att vara lite oense, han är min bästa vän och vi är väldigt noga med att stötta varandra. Men så är ju jag så mycket mer fäst till Sarah, jag har alltid varit den som är närmast henne.

Suck. Jag vill t aupp med psykiatikern om att höja Sarahs Lexapro-dos. Från vad jag har förstått är 10 mg för hennes 49 kg väldigt lite. Psykologen sa att det skulle kunna hjälpa. Jag tog upp det via telefon en gång, men han var inte alls intresserad av det. Kanske går bättre när vi träffas i person den 6:e? Det här funkar ju inte för Sarahs daglig liv, hon behöve rnågot mer. Jag vill inte hålla på och gen henne Ativan (antiångestmedicin) som ju faktiskt man blir trött av. Lexapro har hittills haft milda biverkningar, sådana man kan leva med. 10 mg har hjälpt, men inte tillräckligt.

För utom KBT så är det ju inte så mycket annat vi kan ta till. Gällande KBT så får man genom försäkringen tror jag 20 eller 25 besök per år. Då är det både för psykolog och psykiatiker. Så inte utrymme för många besök där. Psykologen har jobbat med Sarah i över ett år nu, och hon känner att Sarah inte behöver träffa henne regelbundet, att hon har de verktyg från henne som hon behöver. Saken är ju den att när hon går till psykologen har Sarah inga som helst problem med att lyssna och förstå och hålla med om allt. Det är ganska glasklart och hon VET hur läget är. Men när en ångestattack kommer krypande så krymper Sarahs hjärna, och allt som får plats är ångesten. Hon kan inte stänga av det. Så KBT är bra, men samtidigt inte effektivt när väl ångesten slår till. Det är där jag tror en högre dos Lexapro skulle kunna hjälpa, förhindra de där ångesttopparna.

Många tror kanske att SSRI-mediciner såsom Lexapro förändrar ens personlighet och gör en till en "robot", men i Sarahs fall var det som om en slöja lyftes, hon var SÅ mycket gladare och spralligare. Hon var inte lika vresig och börjad efaktiskt titta folk i ögonen och svara på tilltal när främmande människor frågade saker. Innan kunde hon gömma sitt huvud i min arm och bara vara nervös. Hon har fått en chans att visa sin fina personlighet mer. Så jag är inte emot medicinering såsom jag var innan vi provade.

Nej, nu ska jag ta ut hunden och sedan ska Sarah väckas. Håll tummarna!

4 comments:

Fransyskan said...

Prata på, jag lyssnar! Låter som ni går igenom ett riktigt helvete just nu. Måste våga tro att det ljusnar så småningom och att allt lugnar ner sig.
Styrkekramar!

Cecilia/svengland said...

Usch så jobbigt det måste vara! Jag led också av panikångest för ett antal år sedan, dessutom mes två barn att ta hand om. Jag var rädd att gå ut och trodde kontant att jag skulle svimma, undvek att göra saker ensam och ville alltid ha min man med mig. Jag kan helt relatera till hur hon känner sig och det är hemskt!! Är det når speciellt hon är rädd för? Nån speciell situation? Vad som hjälpte mig var Hypnosterapi och Cognative Behaviour Therapy, man får lära sig metoder att hantera sin rädsla och att face your fears långsamt, jag tror ingenting funkar om man tvingar fram det. Stora kramar!!!!

Katrin said...

Tack Fransyskan, det är skönt at tkänna att det finns öron där ute som tänker på en.

Ja Cecilia, hon har varit i ognative Behaviour Therapy till och från nu i över ett år. Jag tror den psykologen vi hade inte var tillräckligt engagerad, så nu ska vi prova en ny på måndag. Inte psykolog, men specialiserad på just CBT eller KBT som det heter på svenska. Hon är inte rädd för något specifikt, det går bra i skolan. Det är väldigt diffust. Jag tror det rör sig lite om att hon inte klarar av stora folksamlingar, mycket folk och liv och rörelse gör henne nervös- Och skolan har ju över 1000 elever och det är mycket på G där hela tiden. Vi försöker träna lite ibland genom att åka till ett shopping mall tex. Hon vill hålla mig i armen hela tiden, så man märker vekligen att det stör henne, men hon tycker det är kul att shoppa. Fick hon välja skulle hon helst stanna hemma i tryghgheten hela tiden. Men det går ju inte, man måste ta sig över de hinder som man har, jobba på det.

Cecilia/svengland said...

Jag gillar inte heller när det är för mycket hussel & bussel omkring mig och folk som bråkar och skriker och tjafsar näe jag är ute - jag går alltid omkring med min iPod på och stänger ute allt oljud! Det är faktiskt mycket mer avslappnande och man får en helt annan syn på omgivningen! 😀 Hoppas allt går bra!😘👍