Wednesday, November 12, 2014

Va?

Maken ringde tillbaka. Han är officiellt med i min hatklubb över den här läkaren. Han höll god min men håller me dom att vi måste hitta en annan läkare, jävla översittaras!

Jag vet inte direkt hur det blev med medicinen, läkaren var inte speciellt klar, och när maken bad honom bokstavera vad det var han skulel ringa in till apoteket blev gubben sur. Vi TROR att vad han sa var att hon ska fortsätta med sin vanliga medicin i vanlig dos. Och att han skulel skriva ut en tranqyulizer. Vad det nu innebär vet jag inte riktigt, förutom att det är något man blir sömngångare av. Inte i helvete kan hon ta det när hon går i skolan? Ska hon vara en zombie?

Jag ringde till Sarahs vanliga (snälla) doktor och väntar på att han ska ringa tillbaka, så vi kan få hjälp att hitta en ny doktor.

Jag tror aldrig jag har råkat ut för en sådan här människa i läkaryrket, och då har jag ju verkligen träffat många genom åren med min SLE och ulcerös colit och allt annat.

Jag är så ledsen och arg samtidigt.

Och så tänker jag på min älskade dotter som nu genomlider ännu en jobbig skoldag.

Jag skrev ett email till hennes historiekärare, det är ju den lektionen som är först varje morgon och som hon alltid missar. Sarah älskar historia och har inga problem med att få A i den klassen. Läraren är ju medveten om vad som pågår, men jag berättad ei lite mer detalj att det ju är så att Sarah ÄR i skolan, men just missar hennes lektion. Den läraren är jättego och snäll. Jag frågad eom hon kanske kunde ge os slite "läxa" så Sarah kan läsa ifatt det hon missar, de får oftas t inte mycket läxa i den klassen annars. Hon had eprov förra veckan och fick 100% på det, så jag vet ju att hon inte kan ligga så mycket efter.

Jobbigare är väl i så fall matten, det är andra lektionen. Igen jättesnäll lärare som är medveten om ångestattackerna, men matte är ju lite svårt att klara om man inte är med helt i svängarna. Även om hon kanske inte missar så många lektionern där så är hon ju skärrad ändå. Men hon har ett starkt B i matte än så länge, men det är tufft. Hon håller 4 A:n och 3 B:n än så länge, och då betygsätts ALLT. Klassarbete, läxor och prov. Så det är ju klart man är nervös under en sådan här situation, man vill ju inte oroa sig för det också. Men hon är smart, så det rä nog ingen fara.

Vilken jävla röra.

Vi har ingen familj här, och jag har få vänner som jag känner nog för att prata med om sådant här. Visst, en är väl insatt och var Sarahs Scout-ledare, vi är bra vänner. Men hon har gått itllbaka till att jobba som advokat och har lite tid. Dessutom har hon en hjärnskadad dotter, så hennes ledig atid går ju mycket till det.

Jag håller henne uppdaterad, men det är ju ingen vän jag kan sitta och gråta ut med så att säga. Annars har de väner jag haft här genom åren tenderat att flytta. Amerikanerna flyttar gärna och ofta verkar det som. Maken jobbar i princip 7 dagar i veckan, även när han är hemma. Att ha egen firma tar mycket energi. Så det gör ju inte att vi direkt har utvecklat något socialt umgänge mer än någr avänner vi träffar ett fåtal gånger om året för middagar och så.

Så ensamt i allt det här är det. Väldigt ensamt. Svårt, när jag egentligen är väldigt social. Jagha rvant mig helt enkelt.

Så bear with me, jag behöver prata av mig lite här. Tyck gärna till om vad som helst, jag kan behöva lite feedback,

3 comments:

aurorabuddha said...

Oj vad jag har tänkt på dig och jag blev lite orolig att jag inte såg dig på insta igår och inget på bloggen heller. Men nu ser jag ju att min iPhone inte visade första sidan av din blogg. Grrr. Jag blir mycket bedrövad av att höra hur psykiatern behandlar er. Han verkar inte må psykiskt bra alls - akta er för honom! Och kom ihåg detta: allting förändras hela tiden. Ingenting är statiskt, allting förändras hela tiden.

aurorabuddha said...

Kan du emaila mig på gmail? Jag har en del funderingar som kanske är lite för privata för att delas här - men om du hellre vill det, säg bara till! Lita på att allt blir bra, det är inget fel på er, kom ihåg det!

Katrin said...

Ja det var precis vad maken och jag tänkte, han kanske har varit lite väl involverad i sin praktik, jag tror han är närmare 60. Han va rju helt flippad! Sarahs barnläkare (han är en teddybjörn av lugn) var riktigtr arg, fast han försökte vara professionell. Han sa lite fint att vi nog behöver "a second opinion", jo det kan man ju kalla det! Vi försöker fixa till en ny doktorn, men det tar lite tid när det är brist på dem och lång aväntetider. Men jag tror det var ett bra move att byta samtalsterapeut också. Man sk aju funka ihop, och hon är säkert bra den vi hade, men jag ville ha lit emer. Så vi får se hur det går.