Sitter och gråter igen. Jag tror Sarah var glad över nyheterna om den nya läkaren, och att det inte blir någon skola imorgon.
När maken kom hem var friden dock slut. Hon är riktigt upprörd på honom eftersom hon inte gillar de restriktioner han har infört. Han och jag har finslipat hur vi ska hantera henne och är nu ense och känner att vi har en bra plan.
Till saken hör ju att Sarah aldrig riktigt haft några restriktioner eftersom hon aldrig har gjort något för att förtjäna det. Hon har levt ett väldigt fritt liv och det är nog en chock för henne. Hon ser nu sin pappa som någon som är oresonligt elak, i hennes ögon. Hon säget att hon i te tycker om honom längre.
Jag tycket dock att det är rimligt att hon inte får någon datortid på en vecka, tom onsdag morgon. Vi sa dessutom att hon har hela den veckan på sig att börja gå till skolan frivilligt. Skulle det bli så att hon vägrar på onsda, då blir det ytterligare en vecka. Jag kom även överens med maken om att hon får dispans på höstlovet som startar nästa fredag eftermiddag. Så att vi alla kan få en "normal vecks" utan stress för alla, så bi kan varva ner.
Jag tycker faktiskt att det är rimligt. Dottern är nu jättearg. Först tänkte hon sticka ut i trädgården och sitta där i mörkret, men jag övertygade henne att myggen skulle äta upp henne...
Nu ligger hon gömd under täcket i vår säng. Hon säger att hon aldrig mer kommer att gå till skolan.
Jag blir så förtvivlad, jag står på min sids i det här, hon försöker säkert spels oss mot varandra för att komma ifrån sina restriktioner. Men hon och jag har alltid varit varandras allt. Det gör så ont.
Jag är så orolig över henne...
1 comment:
Usch för att vara i er och Sarahs situation. Vet hur det känns från hennes perspektiv och det är inget man önskar någon! Jag tycker ni verkar sköta allt jättebra och förstår hur svårt det är! Jag har bara en fundering/tanke, vad straffar ni? Tänkte lite på att du var inne på det för nåt inlägg sen att hon ju faktiskt inte styr detta av egen vilja. Det blir ju lite för henne att bli uppsatt för att misslyckas eftersom att hon inte riktigt har kontroll att göra det ni vill att hon ska göra för att få datorn tillbaka? Nä som sagt så usch jag förstår att det är jättesvår situation och tycker ni gör det jättebra men hade bara en liten tanke då jag själv levt med hennes symtom. Hoppas du inte tog illa upp för det var inget ont menat utan mer en fundering. Kämpa på!!
Kram Sara (Sarasoderberg på insta)
Post a Comment