Thursday, November 13, 2014

Bra

Fick för ett litet tag sedan ett samtal från Sarahs barnläkare Dr L. Han hade tagit sig tid att få tag i en psykiatriker som han litar på och har jobbat med förut. En som är här i vår stad. Han har egentligen inte tid förens sent i december, men tack vare vår snälla läkare har de fixat in oss imorgon!

Det blir ett väldigt strulande med att köra, så jag och maken fattade beslutet att låta henne vara hemma imorgon. Psykiatrikern sa att de skulle ge oss ett intyg så vi inte får en "sjukdag". Annars skulle jag köra Sarah till skolan vid 8:15, sedan komma tillbaka vid 9:15 för att hämta kaninen (eftersom hon inte skulle stanna i skolan hela dagen). Sedan komma tillbaka IGEN vid 10:15 för att hämta Sarah i tid till 11. Dessutom skulle det nog bli omöjligt att få tillbaka Sarah till skolan för ett par timmars skola på eftermiddag. Så allt det där korandes för en lektion? Vi hoppar det. Jag orkar inte. Dessutom kommer ju Sarah vara mer avslappnad när vi åker dit om hon vet redan ikväll att hon inte behöver oroa sig för skolan. Det får bli så.

Nu hoppas jag att jag inte har alltför höga förväntningar inför imorgon. Men jag VET att den här läkaren i alla fall inte är knäpp, eftersom Sarahs barnläkare personlig känner till honom och har jobbat med honom. Dessutom är han baserad i Tampa, som generallt drar till sig bättre läkare. Han har bara kontorstid i vår stad på fredagar. Så vi får tillgång till en "storstadsläkare" på hemmaplan.

Vi får se helt enkelt. Men det är planen. Sedan vet jag att Dr G (han är europé tydligen) har flera samtalsterapeuter inom sin praktik och att han kanske vill att vi träffar någon av dem instället för den vi har bokat på måndag. Det är OK, men det beror ju på om vår försäkring täcker dem. Så vem vet.

Det känns i alla fall skönt att få hjälp omedelbart, NU. Istället för att vänta och lida. Vad han nu säger om medicinering och så får vi väl vänta och se. Jag vill bara höra från en klok läkare, en "second opinion" och förhoppningsvis etablera en bra relation med honom.

Så det är läget just nu.

9 comments:

eastcoastmom said...

Ett hopp i alla fall, håller tummarna!

Anne said...

Just det där, att leta och jaga för att hitta rätt sorts hjälp, det som klickar, känns rätt, någon som förstår och kan hjälpa just ens egen situation. det kan för utomstående som aldrig sökt hjälp i nån fråga verka komstigt, de kan tro att bara man kommer till en läkare så löser sig allting, då är det klappat och klart men så är det ju verkligen inte. Det är skillnad på läkare och läkare och många gånger kan man ju bli helt förtvivlad och slut att bara kämpa för att hitta nån som kan hjälpa en och är bra.
Så....hoppas att mannen ni träffar imorgon är just det, bra och skulle kunna hjälpa er. Jag hoppas innerligt det. Förväntningarna nere som sagt men det låter ju mycket lovande!

Anne said...

Det här med att känna sig normal, ja vi vill ju alla det och än mer så om är en 11-årig tjej. Även för en vuxen, som borde vara klok och förstå så mycket mer, så är ju en panikattack otroligt svår att hantera och även om man "vet" vilka verktyg man ska använda så när attacken kommer är det lätt att bara uppslukas av den helt och hållet och glömma alla verktyg man har. Så hur ska det inte vara för en 11-åring...än svårare förstås.
Bara ni skulle komma rätt, till en för henne och er perfekt matchad terapeut så tror jag KBT och annan terapi kommer göra susen och vara otrolig hjälp.
Jag tror också på det här med att tuta in att man är helt normal med all den ångest man har, man är precis som alla andra och att prata om hur otroligt vanligt det är, men det syns inte, kan vara svårt att se och därför tror man att man är ensam, alla andra är "normala" och bara man själv som går med det här. Jag fick en gång höra att olika sorters ångestrelaterade problem och attacker är så otroligt vanligt att om man skulle be alla med olika grader av ångestladdade problem sätta på sig en röd hatt för igenkänning så skulle du gå gatan fram och möta massor med rödklädda hattar för det är många som tampats/tampas med de här sakerna.
Nu pratar jag ju ur en vuxen persons perspektiv, jag vet inte hur man bäst når ett barn och hur man bäst jobbar med såna här saker med ett barn. Men för mig har det handlat om att acceptera och förlika mig med att jag är "wired" på det här sättet. Jag är normal, det är inget "fel" på mig utan jag har bara tendenser för ångestattacker och det är helt normalt och vad det handlar om är bara att lära mig leva med det. Jag är inte konstig eller sämre. Det är ingen defekt, jag precis som många andra är bara "wired" så här. Det är inget jag kan rå för helt enkelt. Så inget skuldbeläggande från mig själv eller andra, det tror jag andra kan ha svårt att förstå. att "lite ångest bara, hur farligt kan det vara" men det är inget man gör med flit och blir andra arga eller irriterade på en, så förstärker det känslan av skuld i en, att man är fel, inte normal.

Anne said...

En gren av KBT som heter ACT var det som en gång för alla hjälpte mig. Jag blev som en ny människa efter det och har idag inga problem alls att hantera mina tidigare ångestattacker (som kunde komma när som helst, helt utan synlig anledning, när jag avslappnad satt på bussen och hade det hur bra som helst). ACT är som sagt en "nyare" gren av KBT och står för Acceptance and Committment therapy. ACT differs from traditional cognitive behavioral therapy (CBT) in that rather than trying to teach people to better control their thoughts, feelings, sensations, memories and other private events, ACT teaches them to "just notice," accept, and embrace their private events, especially previously unwanted ones (utklipp från wikipedia).

Låter väldigt teoretiskt och klurigt i skrift sådär, men det handlar om att skapa verktyg (som CBT på det sättet) hur man hanterar situationer.
För mig har det handlat om att känna igen direkt första signalen när paniken kommer och INNAN den har mig i sitt grepp (för då är det kört), bara låta den komma. Inte försöka fly undan den, inte försöla förändra hur jag tänker utan bara avslappnat "välkomna" den, se den som en del av mig, bara som den tanke den är, säga hej hej på dig, se ångesten som en vän och säga hej hej till dig, nu är du på väg, jag känner igen dig och jag släpper dig direkt. Det är inget farligt.
Låter så flummigt så här i skrift. Men det handlar mycket om att lära känna igen känslorna, inte försöka ändra dem eller trycka bort dem utan bara låta dem komma och passera.
återigen, väldigt teoretiskt och svårt i skrift att förstå men kort sagt, ACT metoden har hjälpt mig bli helt fri.
De som jobbar enligt ACT-modellen är ofta KBT-terapeuter i grunden.
Återigen, det handlar ju om vad som kan funka för en själv. För mig var ACT den metoden som klickade för mig, funkade för mig. Det där vet man ju aldrig, vad man går igång på liksom.
Nu blev det mest om mitt och mina erfarenheter, inte särskilt hjälpsamt för dig kanske och inte hade jag nåt peppande råd att komma med heller. Men, men lite tankar bara kring allt det här och hur NORMAL man faktiskt ÄR med ångest och allt. Dessvärre är det svårt för många utan det här att förstå hur det är.

Katrin said...

Jag har pratat en del med kuratorn på skolan, och det verkar vara ganska vanligt förekommande med liknande situationer, även om hon inte kan säga nått specifikt, så tyckte jag det var bra för Sarah att veta det, hon är inte den enda på skolan. Jag har varit noga med att förklara för Sarah hur det här med behandling fungerar, att det inte bara går att gå till doktorn och ta ett piller så är det bra sedan. Inte kul att höra,men jag vill ju att hon ska ha realistiska förväntningar. Jag och maken lär oss på vägen hur vi ska agera, och jag tror speciellt maken har fått en hel del ny kunskap som kan vara hjälpsam de senaste dagarna. Han är lit eenvis i sitt tankesätt, han är 8 år äldre än mig, och hans mamma var av samma generation som min mormor. Det märks. Jag har en mer öppen syn på det här, när han kommer från en bakgrund där man inte riktigt pratar om sådant här. Jag tror han hade lite liknande problem i Sarahs ålder, men det var inte alls uppmärksammat. Man gjorde helt enkelt inte det. Det har ju skett en oändligt positiv riktning inom mental vården, det är ju inte alls något konstigt med det. Jag ser det som en del av helheten, inte något mer onormalt än vilken annan sjukdom som helst. Lite svårare att hantera kanske, men som du nämner, det är ju oerhört vanligt, bara inte pratat om lik amycket...

Katrin said...

Låter intressant! Den här terapeuten har precis kommit tillbaka från ett stort semnarium om just ångestattacker, och hon sa att hon hade fått lära sig en hel del nytt. Hon verkar i alla fall öppen till ny atankar. Det kan vara jobbigt med lite äldre vårdare som är helt stelt inriktade på gamla beprövade metoder och inte alls vill tänka nytt...

aurorabuddha said...

Katrin, det här låter som en lovande utveckling! Jag känner mig lättad att läsa det här.

Jag emailar dig imorgon. Mike mår inte särskilt bra efter op :o( så jag måste pyssla med honom lite. Och hundarna är som tokiga, dom märker väl att allt inte är som vanligt.

Hang in there, sweetheart.



Mrs Clapper said...

Jag tycker du verkar hantera detta så himla bra! Jag förstår din makes frustration, men jag är glad att du verkar vara så stark och trygg för henne. Just nu behöver hon ju verkligen er som hon litar på.
Hoppas så att denna nya kontakt blir bra. Heja er!!
Kram Malin

Katrin said...

Inga problem, Aurorabuddha. Oral surgery är inte kul alls, opererade in en titanskruv i somras... Jag känner att vi har en positivare utveckling nu i alla fall.

Tack Malin, det är skönt att ha en liten hejjaklack här! :-)