Vi hankar oss fram en dag i sänder. Frankt talat så tycker jag nästan att det är jobbigare att jobba med maken än med Sarah. Vi har två väldigt olika tänkande, och normalt hanterar jag allt som har med Sarah att göra under det dagliga livet, eftersom jag jobbar hemifrån och han är på kontoret oftast sju dagar i veckan.
Så nu när han ska med och bestämma så blir jag tokig. Dels för att jag såklart är van att göra som jag tycker är bäst, men också för at hans ideer verkligen inte alltid går ihop med vad jag tycker.
Jag tror dock att han bevhöver vara med hos terapeuten en gång för att höra en opartiskt åsikt om allt, och på måndag ska vi dit alla tre.
Dock har vi lyckats att få Sarah att själv gå ut i bilen och in till skolan, hon är såklart upprörd och gråter, bänar och ber, men jag ser en skillnad. Om hon var helt lamslagen av panikångest skulle hon ju inte göra det.
Jag tror det är för att jag hanterar henne med en mjuk hand, inte bara drar ut henne i bilen med tvång. Lirkar man lite går det. Jag försöker vara förstående och lugnande utan att vara känslosam. Neutral.
Men maken tycker att vi ska ta till andra bullar om det här inte har löst sig markant innan mitten på januari. Han har gett mig en tidsfrist att prova "min metod" som han kallar det. Sedan tar han öve rmed "sin metod".
Vi får se, men det går framåt och inte bakåt, det är ju bra. Imorgon är sista dagen innan höstlovet startar, så vi får lite tid att slappna av lite.
1 comment:
Vad skönt att du ser en förbättring, även om den är liten så är det ju åt rätt håll. Och verkligen bra med höstlov och sedan jullov så att det blir lite återhämtning emellan också.
Förstår att det måste vara tufft när ni har så olika metoder att möta det på, såhär utifrån så hade jag också valt din väg. Det känns som den skapar trygghet och inte adderar någon stress till situationen.
Hoppas att du också kan få lite återhämtning under lovet och unna dig något extra!
Stor kram!
Post a Comment