I was just sitting here and thinking about all the people that all of a sudden seem to be pregnant. I was reminiscing back to when I was pregnant myself. I got pregnant on our second try in April 2002, but had a miscarriage in the 6th week, and we were very eager to get pregnant as soon as possible, since I could only stay off my medications for so long. The pregnancy was supposedly going to produce enough natural steroids so I would be OK (and it did!), but until I was actually pregnant again I could still get sick. So we didn't wait the 3 months the doctor said, I got pregnant as soon as we tried only one cycle after the miscarriage. I new exactly what day and everything, early in September 2002, since I was using ovulation tests and was very in tune with my body back then.
The second time I was a bit more careful in getting all excited, which I think is pretty natural just having gone though a miscarriage. I was thinking of how I told Ken we were pregnant again, and I still have the e-mail I sent him. This is the picture it contained:
I would like to think I will have more children in the future, but as it is now it just isn't in the cards. My health would have to be more stable, and not to forget the enormous cost of a second child. You don't get any kind of monetary help in this country, and I would not get any kind of maternity leave due to being self employed...
How did you tell your significant others you were pregnant?
3 comments:
hejsan
vilken härlig historia helt underbar. Bilden är ju för skön. det är verkligen jättedyrt här i detta landet. Det blev vi oss varse när vi flyttade hit med 4 barn. Nu har vi bara två som bor kvar hemma men de två i college är ju inte gratis dom heller. Men det är värt varenda penny eller hur?
Ha en bra vecka
ohiokramar
Härligt att det gick så bra för dig att bli gravid igen såpass snabbt efter missfallet! Vi vet ju också exakt vilken dag vårt lilla knyte blev till eftersom vi gjorde en insemination! :-)
Men det har jag ju skrivit om på bloggen så det har du säkert läst. Lade in en bild där med på hur jag berättade för M. Det var dock en otroligt konstig och overklig känsla eftersom det ju tagit så lång tid för oss innan det blev det där plusset. jag gick runt flera veckor efteråt och försökte ta in att jag faktiskt var gravid nu. Efter alla mödor och alla tårar och oro och frustration.
kram!
Vilken historia! Mitt berättande var inte speciellt välplanerat kan jag väl säga, troligtvis pga förvirrningen. Jag var nämligen inte säker på resultatet; det såg ut som ett plus men ändå inte. Skrev en mail till producenten och frågade, men fick så klart inte svar på en gång. Och inte kunde jag hålla mig från att berätta det heller. så det "hände" medan vi stod och väntade på grön gubbe på väg över ett övergångsställ - så där helt apropå. Hoppas verkligen att pojkvännen tänker över ett eventuellt framtida friande aningens mer än det..! *hihi*
Post a Comment