Morgonen därefter fick de börja betala priset. Stan hade tur. Han har ju inga häsloproblem. Han fick lida av att skita en hel del och sedan diarré. Lovely.
Bob å andra sidan, med sin underliggande kroniska inflammation av bukspottskörteln, hade inte lika tur. Han var så dålig under hela dagen och efterföljande söndagsnatt. Till slut var han bara en darrande, våt, urvriden trasa...
Det är inte så mycket man kan göra, försöka få i honom lite vätska åt gången (annars kommer det upp i en stor flod), få honom att ta smärtlindrande (men det är omöjligt att få honom att äta något överhuvud taget när han är som värst).
Vi gjorde som vi brukar; bäddade åt Ken på soffan. Bob vill nämligen ha sällskap, och han har svårt att ligga still när han inte mår bra. Men ligger någon på soffan, ja då kan han slappna av lite mer. Annars blir det ett himla liv hela natten.
Jag gick upp och kollade till honom ett par gånger under natten, hjälpte honom att få i sig lite vatten, torkade upp efter honom osv.
Vid femtiden i morse var han äntligen redo att sova och jag bäddade ner honom på hans sovplats. Han är helt slut, stackaren!
Bob vilar ut efter en tuff natt...
Om han ändå kunde förstå att det är i hans bästa intresse att INTE äta fettrik mat... suck.
Varje gång han blir sjuk nu bävar jag för att det ska vara droppen som får bägaren att rinna över, att han inte ska klara sig. Veterinären sa att det inte är så mycket de kan göra. Det är mindre stressigt för honom att vara hemma när han blir sjuk, så länge han får i sig vätska. Vi kan rutinen nu, det börjar tyvärr bli ganska vanligt förekommande hemma hos oss.
Han är över 11 år gammal, så jag oroar mig verkligen över honom. Samtidigt har han så mycket spunk kvar att han säkert inte planerar att kola vippen någon gång snart...
Och just nu sitter han bredvid mig och vill ha min mat. Han har absolut inte lärt sig en läxa den här gången heller... Knashunden... :-)
No comments:
Post a Comment