Thursday, September 24, 2009

Positive outcome

Ken and I were pleasantly surprised at the conference yesterday. The speech therapist was great, she really listened to us and explained anything that was unclear. In attendance were also Sarah's teacher, Mrs S and a state legal representative, to explain our rights.

We got to see the evaluation they did on Sarah last semester, and there are very few areas that needed some improvement, and we agree she still have a hard time with those areas.

What really surprised me was the IQ test they had also done. This is conducted as a standard to see if a student's speech impediment is more deeply rooted or just a superficial issue. Sarah had scored in the upper 99 percentile, with a very high IQ. So she is bright, but just need a little help to realize the potential that she has.

We talked for over 1½ hours and they really apologized about the 20 page paperwork they had sent us. It is a standard "umbrella" statement used by the state, and it covers everything from slight problems to severe mental disabilities, so the term disabled is something they all cringe a bit at, since many parents apparently react to the wording in the document, just like I did. But it is a state document, and it is not in the budget right now to have individual documents for each type of issue, therefore everything is piled under the same label.

At least we don't have to worry about this being something that sticks with her. She will get speech therapy (along with 2 other kids in her class, so she doesn't have to feel singled out) twice a week, could be for a few months or a few years, whatever she needs.

All in all we were made VERY confident we have nothing to worry about. She starts her fist session today, and we will get continuous updates. When they feel she has reach the goal that we set for her, she will be dismissed from speech therapy and should have no problem in the future.

After the conference I feel so much better. I am pretty impressed by the free services they offer for students that might need something extra. If anything, the school system is very good in this country, and from people who have experience with having their kids in both Swedish and American schools, the US schools win, hands down.

My impression is that everyone here takes school very serious. Parent involvement is a must, and there are lots of demands early on for both kids and their parents. But this also means the kids LEARN. In Sweden it feels a little more like parents put a lot of the responsibility on the school. They drop their kids off and pick them up, show up to teacher parents conferences now and then, but that is it.

Here they stress the importance about volunteering in school, being a big part of your kid's school life. Of course, it feels a bit tough with all the requirements already starting in Kindergarten, the amount of home work they get and so on. If the child does not have support from home, it could be easy to fall behind quickly.

But by being strict and not tolerating any disruptive behavior the kids who need the concentration get sit. I remember countless days when a few unruly kids in my class would disrupt everything, and the teachers were to weak to say or do anything...

Here school is serious business, and they seem to really take it upon them as their duty to ensure the kids get what they came there for, an education.

What are you other Swedish mom's living in the US thoughts on American schools?

3 comments:

Camilla said...

Va skont att det dar motet blev positivt, och att hon nu far den hjalp hon behover. Det kan ju bara vara for en kort tid.
Hon ar en smart tjej sa det kommer nog att ga bra.

Saltistjejen said...

Underbart!!! precsi vad jag hoppats på när jag läste förra inlägget. Att de är där för ER och att kunna ge hjälp och stöd. Inte att sätta etiketter och "döma". Härligt att ni blev nöjda. Jag tror det kommer bli superbra för Sarah!
Ang detta emd skolsystemet här jmfrt med i Sverige så känner jag rent institnktivt att jag helst sett ett mellangin tror jag. och då har jag inte sns barn i skolåldern så kasnke är jag helt fel ute. Men ahr ju hört en del från de som har barn som är äldre. Jag känner att de börjas lite väl tidigt här med just press och läxor. Själv skulle jag vilja att barnen får vara barn lite längre. Att man itne så tidigt måste pressa dem att "prestera" eftersom alla faktiskt inte kan hantera detta. Barn mognar ju så olika och vissa klarar sådant tidigt medan andra behöver 2-3 år till för att kunna just "sitta still och koncentrera sig" etc. Dessa barn behöver ju itne vara sämre eller dumare för det de kasnke bara mognar senare. men med detta tidiga system känner jag att man vid väldigt tidig ålder börjar dela in barnen i "duktig resp dum" i skolan vilket jag känner inte är helt rätt eller rättvist.
Men men.... detta är enbart min egen åsikt. och ärligt talat har jag dålig koll på både det amerikasnka och det svenska skolsystemet.
EN sak jag däremot tycker är väldigt dålig BÅDE här och i Sverige, emn framförallt här i USA är att barnets skolgång HELT beror på VAR man bor. Vilket skoldistrikt man tillhör. De bra distrikten är också oftast de med högra priser på hus/lägenheter vilket gör att många barn kan hamna i dåliga skolor enbart p g a att föräldrarna inte har så mycket pengar att de har råd med bostad i de bättre distrikten. Till viss del har man väl försökt gå ifrån detta i Sverige genom att man nu kan sätta sina barn i vilken skola som helst. Det är inte längre kopplat till bostadsområde. Jag som arbetade ett tag i Bronx träffade bl a en kille som var lärare i en av skolorna där och han sa att standarden där var usel! verkligen usel. Så bra skolor med bra stöd för barnen verkar vara kopplat med var man bor.
Sedan håller jag helt med dig om att svenska lärare ofta verkar vara rätt "flata" och att föräldrarna inte alls lika engagerade i skolan. Till viss del säkert kulturellt eftersom man i Sverige ofta verkar ha en viss tendens att se det som att "stat och kommun ska fixa åt en". Trist men sant även i andra saker än skola. Självklart är detta enbart generalisering från min sida. Många flräldrar engagerar sig säkert i sina barns skolgång, men jag tror att många inte gör det. Å andra sidan vet jag inte ifall det även här finns många föräldrar som inte riktigt engagerar sig i skolgången heller?? Kanske är det mest medelklass och uppåt som är så otroligt involverade i skolan? Medan många andra inte är det. Men som sagt, jag vet inte.
Själv gillar jag verkigen att man har ett rätt stort inflytande som förälder. På E´s dagis är det lätt att diskutera saker man gillar/inte gillar med personal och rektor och det känns som om dialogen är bra. De har ju även mycekt fundraising etc vilket också involverar föräldrarna. Och jag tror att man skapar en känsla av att vi som föräldrar får vara med och "skapa" ngåto på dagis vi också. Att pengarna vi samlar ihop går till ngt speciellt. Förra året var det utbyggnad av biblioteket på dagis. I år vet jag itne vad det blir. MEn det känns definitvt som man är en del av dagiset på ett annat plan än om man bara fick info att de fått anslag och därmed ska köpa nya saker.
Oj nu blev jag långrandig igen. Sorry!!
Är iallafall glad för er och Sarahs skull!!!
Kramar!!

Marianne said...

SÅ skönt att allt gick bra och att hon inte får en stämpel för livet! Jag blev jätteglad nu när jag läste det här inlägget, att hon får hjälp och att hon inte är ensam och att det är någonting som är vanligt. Verkligen bra uppslutning den här gången och att de är noga med att informera om alla era rättigheter.

Puh, vilken lättnad!

KRAMAR!