Måndag

Allt känns ganska trist just nu. Inget kul på G. Hjälper ju inte när man läser om allt annat kul som alla andra gör! :-)

Näsan verkar vara OK. Inte helt säker, eftersom jag haft lite feber och bandagen är lite gula när jag byter. Jag tror dock det är OK, ser ingen ny svullnad eller rödhet, ingen varm känsla runt såret.

På onsdag tas ju styngnen bort, och det ska bli skönt. Vill gärna bli av med det här otympliga bandaget, det kliar och är obekvämt. :-)

Vi har ett tag nu haft ännu en katt som ha rhittat till vårt hus. Detta är tredje katten på ett år! Den första lyckades vi ju få in till en hjälporganisation, den andra blev överkörd innan jag han göra nått alls.

Den här nya katten är en söt liten flicka, kan inte vara så gammal. Supervänlig. Stan, våran hund, vill helst äta upp henne när han ser henne (hon har bosatt sig vid vår huvudentre). Men istället för att springa iväg eller bli rädd så gav katten honom en puss på nosen! Han blev så ställd, så nu vet han inte VAD han ska göra med katten! Hon springer ju inte iväg! :-)

Jag får sådant dåligt samvete när jag ser övergivna katter. Vi kan ju  inte ta in henne, Ken är väldigt allergisk mot vanliga katter. Troligen är hon offer för ännu ett sk forecolsure, dvs. familjen har blivit av med huset, och när de flyttat har de helt enkelt lämnat kissen kvar. Fy!!!!

Nu har jag i alla fall ringt runt hos en massa jäkla djurorganisationer, men inget napp. Jag har gått runt med katten i kvarteret och försökt få någon att ta henne. Nix.

Och hon följer oss som en liten hund, när vi går ut med hundarna följer hon med...

Igår beslutade jag mig dock för att ta med katten till det ställe där den förra katten blev omhändertagen. Chansa helt enkelt. Den här organisationen, Kitty Korner, håller till på ett PetSmart varje lördag och söndag. Jag, Sarah och hennes bästis som var här i går, stod där och stampade så fort de öppnade, med katten.

Först blev damen arg, hon hade minsann 65 katter redan, hon kunde inte ta min katt. Hon trodde jag var ägaren som försökte bli av med en katt. Sedan förklarade jag att katten var övergiven och då veknade hon lite. Vi kollade först så att kissen inte hade microchip, men det hade hon inte (tänkt på att alltid microchippa era husdjur, även om de endast vistas inomhus!)

Sedan sa hon att hon tyvärr inte har plats, men om vi kunde mata katten i en vecka så skulle hon förhoppningsvis få någon av de katter hon har nu utadopterad, så "vår" kisse kan få den platsen.

Så vi ställde ut den lilla hundkojan vi skaffade till första katten, såg till att hon har gott om mat och vatten, så hoppas vi att hon kan få en plats nästa helg. Håll fingrarna!

Kissen, som vi kallar Trixie