Friday, September 7, 2012

Tankar en fredag

Känner just nu att jag går på spänn hela tiden. Alla tankar kretsar kring måndag. SÅ nervös. Tänk om halsen också är elakartad?

Jag kan inte låta bli att Googla, förbereda mig mentalt på vad som kan ske om det nu är så. Så man inte blir för chockad. Så man vet vad man har framför sig i så fall.

Allt beror ju på i vilket stadie en tumör i så fall är i. Hur långt gånget det är. Jag som ändå har sådan koll på allt som sker i kroppen, efter alla år med att vara sjuk. Hittades cancer i så fall tidigt? Hoppas det i så fall. Verkar som om strålning är vanligast, kanske kombinerat med operation. Cellgifter mest för att förhindra spridning om det gått ut i lymfkörtlarna.

De som får cancer i halsen är oftast rökare. Och de som dricker mycket alkohol. Jag faller inte i någon av de kategorierna. Dock har jag ett komprimerat immunsystem, jag åt immundämpande cytostatika i 10 år. Dessutom visade jag mig vara HPV (Human Papilloma Virus) positiv i tidig 20-års ålder. Det gör att man har större chans att få cancer (nu finns det ju vaccin mot det för unga flickor). Så jag har två av riskfaktorerna även om jag aldrig varit rökare... Det där jävla immunförsvaret, bara problem sedan jag var typ 11 år. Så jävla taskigt.

Tänker, tänker, tänker.

Orkar jag med en jobbig sjukdom till? Näs-cancern klarar jag nog, det verkar vara en ytlig sak. Men en långvarig behandlig, de är ju tuffa. Jag har ingen hjälp här. Min man är helt värdelös i dessa situationer, han lider av medicinsk stress. HAN blir liksom stressad, fast han inte är den som är sjuk! Och då är han inte till hjälp alls, tvärtom, han blir mer som en belastning...

Jag har problem med att orka vardagen som den är nu, hur blir det då? Kanske någon från Sverige kan komma och bo här ett tag, men det är ju inte enkelt precis.

Tänker på Sarah. Vill inte att hon ska behöva gå igenom allt det här. Jag är så rädd att hon ska få växa upp utan sin mamma, precis som jag.

Det har verkligen präglat mig hårt, att min mamma dog i cancer när jag var bara 1 år. Tänk om... tänk om hon inte gjort det? Tänk om jag hade haft henne? Hur hade mitt liv då sett ut? Som det är nu växte jag upp utan en endast kram eller ett endaste "jag älskar dig". Aldrig. Min mormor var inte sådan.

Jag känner att jag är en reserverad person, men tycker också att jag är väldigt kärleskfull mot de som är mig kära. Tänk om jag hade växt upp i en annan miljö? Med kramar och pussar, och allt det där? Undrar hur jag hade blivit då?

Förunderligt hur ens miljö ändå påverkar en.

Om det nu är så. Om det nu är så illa. Ännu en elakartad tumör... Känner mig väldigt deppig. Försöker ringa vänner och familj i Sverige. Ingen är hemma. Ingen att prata med. Depp.

Håller tummarna hårt.

Väntar på måndag. Och tycker synd om mig själv tills dess.

10 comments:

Saltistjejen said...

Älskade vännen!!!!!!!
Jag förstår att du är orolig nu. Att denna väntan är olidlig. Alla tankar som kommer. Tyvärr har jag ingen hjälp att ge direkt. mer än att du gärna får höra av dig till mig om du vill det. Att bära sådan oro ensam är oerhört jobbigt.

Sedan att du tänker på Sarah och på din egen uppväxt är ju inte alls konstigt. Jag måste dock säga att den DU som jag lärt känna verklige visar på en enormt generös, kärleksfull och hjälpsam. Den hjälp och det stöd jag fick från dig när jag mailade dig om frågor tidigare då jag var arbetslös tror jag få andra hade gett. jag blev verkligen glad, tacksam och rörd av din vilja att hjälpa och stötta!

Allt du gått igenom också i livet har gjort dig till en stark men ändå ödmjuk person. Något som är en enrom tillgång för både dig själv och din omgivning.

Nu hoppas jag för allt i världen att dina provresultat ska visa sig vara bra. Jag vill inte tänka något annat just nu. Kalla mig struts men jag vill bara hoppas på det bästa och skicka en hel säck med kramar till dig!!!

Och som sagt om du vill öra av dig så gör det!
I eftermiddag är jag upptagen dock eftersom jag själv ska till sjukhuset då som du ju vet. Men maila kan du alltid göra. När som helst om du vill. :-)

KRAAAM!!!

Mrs Clapper said...

Jag känner ju inte dig alls, men jag vill ändå att du ska veta att du finns i mina tankar och jag hejar på dig och hoppas och tror att allt kommer att gå vägen. Även om ditt immunförsvar bråkar så har du gett mig bilden av att du är en väldigt stark person med oddsen på din sida! Med en så bra inställning du verkar ha så kommer man långt, och det här kommer att gå bra det också. Det finns inga alternativ. Allt blir bra.
Jag hoppas att du kan ha en lugn och skön helg, snart är måndag ett minne blott.

Kramar från din bloggvän Malin

Victoria said...

Nej nej nej, inget elakartat! Det har vi ju bestämt!! Jag förstår så väl att du är orolig och jag vill inte på något sätt vara elak eller vara en otäck "förstå-sig-påare" men jag tycker att din man ska skärpa sig! Om det nu (Gud förbjude) skulle vara så att du är sjuk, då är det han som får börja ta mycket mer ansvar där hemma! Jag hade aldrig klarat att Johan hade jobbat så mycket när jag var sjuk, så mycket är säkert. Jag är inte ens säker på att jag levat idag om det inte varit för honom!

Men nu har vi bestämt att du kommer få glädjande besked. Sådeså.

Många kramar//Vic

SweFloKeto said...

Jag har liksom lärt mig över de 15-16 åren vi varit tillsammans att han inte pallar medicinska kriser. Helt klart en defekt som jag har försökt att få bukt med, men det slutar aldrig väl. Han vet mycket väl hur han blir, men just i ögonblicket är han så stressad så hans hjärna tänker inte logiskt. Det är mycket enklare för mig att räkna bort honom helt, knasigt nog. Kan ju inte ändra på hans reaktioner, fast jag provat. Hans reaktion på sådan stress är att bli vresig och jobbig. Helt åt skogen, förbrylland eoch jätteirriterande. Men det är ju som det är.

Fourmum said...

Gumman!! Jag har ju inte träffat dig, men har läst din blogg i ett par år nu. Det är ju så att man formas av sin omgivning.. Att förlora sin mamma när man är så liten, usch så hemskt! Säjer som Victoria, det ska inte vara något allvarligt! Men om det nu skulle vara så hoppas jag att någon släkting eller vän kan komma över och stötta dig om nu maken inte klarar det.. Stora kramar!!

Jenny said...

Positiva tankar, positiva tankar och MASSOR av positiv energi skickas din väg i drösor!! Förstår så väl hur jobbigt det är att vänta -man oroar sig ju inte direkt mindre av då :-(.
Du tror inte att Ken skulle kunna gå i terabi, KBT eller liknande, och lära sig hantera sin stress? Inte för att behöva det nu, men i största allmänhet. Han måste ju finnas där för Sarah om du är sjuk, och då menar jag inte elakt, hemskt sjuk, men man kan ju bryta benet eller få ont i ryggen eller vad som helst och barn oroar sig ju så mycket för sina föräldrar, så de behöver ju verkligen en av föräldrarna som är stark.
DU är ju otroligt stark, kan jag säga som bara "känner" sig via bloggen, men även den starke har ju rätt att faktiskt inte palla emellanåt, så jag hoppas verkligen att du får tag på släkt i Sverige, vare sig det bara är för att ventilera och prata, eller något annat. Kram, kram och stora hålla tummarna!!

Marianne said...

Nej men kära du! Jag blir alldeles mållös. Det känns så jä-a orättvist att du ska drabbas av så mycket - hela tiden! Ingenting kan man göra för att hjälpa dig heller, det är ju bara läkaren som kan det.

Jämför inte din situation när du var liten med Sarahs. Hon har dig fortfarande, och jag är säker på att du både pussar och kramar henne ofta. Hon vet att du älskar henne, och det bästa du kan göra är att fortsätta älska henne. Men oroa dig inte för henne, ta hand om dig nu i stället så att du har krafter att bli frisk!

KBT som Jenny föreslår för Ken kanske vore något att tänka på?

Nu är det snart måndag, och jag förstår att du är nervös. Men det ska vara godartat, det är vi ju många som har bestämt!!! Jag kommer att tänka på dig hela tiden!

Stora, stora kramar till dig! Allt SKA gå bra! Det MÅSTE gå bra!

Anonymous said...

Jag skulle inte tveka att komma över och hjälpa till om det skulle behövas (känner ju till området & många av era rutiner), i allra värsta fall skulle jag säkert kunna ta tjänstledigt en period (har ju inte så mycket semesterdagar kvar)...
Men jag hoppas det inte kommer bli aktuellt utan att nästa besök hos er blir för att vi ska umgås & ha trevligt, inte för att det är nödvändigt pga sjukdom.

Håller tummarna för dig idag & hoppas att läkaren inte hittar något skadligt i din hals, du har ju som sakgt så att det räcker.

Vill du prata nån dag/kväll så smsa mig så slår jag på Skypen!

KRAM
-Mari-

Marianne said...

Vill bara skicka en hälsning till dig nu när det är måndag. Jag tänker på dig hela dagen i dag och hoppas att allt går bra. Allt SKA gå bra och du ska få ett BRA besked! Något annat går vi inte med på!

Stora, jättestora kramar till dig!

SweFloKeto said...

Tack alla! Jag har fått pratat av mig i helgen, känner mig mycket lugnare nu. Ska till doktorn om ca 2 timmar. Tom maken har fått sig en tankeställare, han har köpt blommor och hängt tvätt, varit riktigt hjälpsam! :-)