Torsdag

Redan torsdag? Veckan har gått fort!

Jobb såklart, och en sjuk hund härom kvällen. Hundarna fick var sitt hundkex när vi körde genom drive-thrun på apoteket. Men tydligen tålde Bob inte hundkexet och blev sjuk. Tur var att detta skedde redan vid fyratiden, så jag behövde inte sitta uppe med honom hela natten. Istället bäddade vi Ken på soffan, eftersom Bob fortfarande var väldigt rastlös. Bob vill gärna ha någon nära sig när han är sjuk.

Idag är det första mötet på Girl Scouts. Som co-leader, dessutom. Den här terminen har Sarah inte sin Art Club längre, vilket gör livet lättare. Nu hinner hon faktiskt göra läxor och äta middag innan mötet, vilket hon knappt hann förut då Art Club gjorde att hon inte var hemma förrens fem, och GS startar sex.

Igår fick jag samtal från hudläkarens kontor. För att förbereda mig inför operationen på onsdag nästa vecka. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, jag har mest varit så glad över att jag inte har cancer i struphuvudet.

Men tydligen är det en lite mer avancerad operation än vad jag tänkt mig. Jag blev lite konfunderad av allt som sköterskan rabblade upp. Jag hade typ tänkt mig att de ska hyvla av några lager hud och det är det. Hon pratade om "reconstructive surgery" och "skin transplants". Jag Gogglade lite på MOHS och vad man kan förvänta sig. Herre JÄVLAR! DET ser INTE KUL UT ALLS!

Fatta! De tar en STOR BIT! Inte lite hyvling. Det gäller att ha en bra läkare som vet vad hon gör, det är själva rekonstruktionen som avgör hur det blir. Vilka men man får av operationen.

Av vad jag har förstått har min doktor gjort över 15 000 MOHS-operationer. Hon ska tydligen vara väldigt duktig på att rekonstruera efteråt. Annars finns det ju alltid plastikkirurgi om det behövs. Men SE på detta här under. FATTA att det inte är ett LITET hål de ska göra!

Och då var detta en av de mildare MOHS-resultaten som jag hittade...

GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH! Men man får ju vara glad att man faktiskt kan operera. Slippa strålbehandling. Och MOHS är ju mikrokirurgi. Alternativet är ju strålning eller vanlig operation, och där skär de mer.

Tydligen sprider sig skivepitelcancer utåt under huden, som små tentakler under huden. Det är väl anledningen att de tar så mycket.  Nej, BORT med cancern. Bort, bort.

Jag ser dock INTE fram emot denna operation. Dessutom är man ju VAKEN! Man får endast lokalbedövning. Efteråt sa de att jag ska räkna med ganska många stygn (desto fler och mindre stygn, destor finare blir ärret). Jag ska tydligen räkna med att inte kunna andas genom näsan (man får stygn inuti näsan och den svullnar oftast så näsborrarna täpps till).

Det här kunde de ju ha berättat mer om tycker jag. Jag är ändå ganska glad att jag vet vad som väntar nu. Hellre det än att man blir helt chockad. Fast man ser ju inte hålet, de bandagerar och syr ju innan man ser. Men ändå.

Jag ska fråga om de kan ta kort under operationen, jag vill SE hur det ser ut. Eller inte. Hu! Eller jo, faschinerande... men blä!

Fy sjutton säger jag bara!

På tisdag ska jag till immigrationen för min intervju för att bli amerikansk medborgare. Jag är väldigt glad att jag sköt på operationen till efter intervjun. De hade väl aldrig tillåtit mig att bli medborgare med en nyopererad näsa! Då hade jag nog skrämt dem för mycket, ha ha!