Tisdag

Oj, det är svårt att få livet att gå ihop. Eller livet går ju bra, men vardagspysslet.

Numera jobbar jag ju absolut heltid. Maken jobbar mer än jag. Mitt andra jobb, som jag gör till 90 % själv är som "hemmafru". Det är en hel del som behöver göras, och jag hinner knappt med det som måste göras... Mat ska handlas och tillagas, disk ska fixas med, tvätt ska tvättas. En massa husdjur tas om hand om (här hjälper dock Sarah till en hel del). Huset ska städas. Och så tar det ju ALDRIG slut! :-)

Just idag gick jobbandet som på räls dock, och vid lunch var jag klar för dagen. Jag hade kunnat jobba mer, men bestämde mig för att vänta tills imorgon med resten. Huset skriker efter uppmärksamhet!

Vi tog oss till Wal-Mart för snabblunch/mellanmål och sedan fick jag handlat i alla fall. Skönt att ha det gjort tidigare på dagen. Sedan lyckades jag faktiskt få vind i seglen och har städat badrum och dylikt. Näst på listan är köket, och när det är klart ska jag göra en citronig pastasallad med mozarella till ikväll. Ibland är det gott med en vegetarisk middag, speciellt med ost i. Bra mat när det är varmt, och kan fixas i förtid. Ska även förbereda ett långkok för imorgon, en soppa som jag aldrig provat innan. En del bönor ska läggas i vatten över natten för den.

Just nu känns det som om jag famlar efter att hålla efter allt. Jobbet får komma före, och sedan är det på en höft, man får ta en sak i taget när man hinner med. Men man ska ju ha energi också!

Ett av symptomen man oftast märker av när man har lupus (SLE) är just bristen på energi. Det är verkligen ingen lek ibland! Många kan nog se en lupus-patient som lat, men man har verkligen inte energi ibland. Sedan hjälper det ju inte saken när det gör ont hit och dit. Under de senaste månaderna verkar de flesta lupus-problemen för mig vara i hjärnan. En hel del inflammation som ger huvudvärk och ofta ockulära migräner (dvs. migrän-auras utan huvudvärk). Inflammation i blodkärlen har jag dragits med i många år, men inte så här mycket just i hjärnan.

Det som gör mig lite nervös är risken för en stroke, men det är ju något man får vara medveten om och se till att de i en omgivning är medvetna om, så man kan få vård snabbt om det skulle smälla. Men det är nog en av mina största orosmoment med den här sjukdomen, just när hjärnan har varit lite mer utsatt på sistonde. Suck ja.

Idag har jag dessutom fått reda på att en liten hudgrej som helt plötsligt ploppade fram och började växa på näsan är basalcellscancer. De tog ett litet prov, eftersom de var ganska säkra på att det var juct BCC, och svaret kom idag. Jag är minst sagt chockad! Jag har haft en hel del sjukdomsproblem över åren, och jag är ganska härdad, men jag hickade helt klart till. Cancer skrämmer mig, det är väldigt läskigt. Mycket har ju säkert att göra med att min mamma dog i hudcancer när hon var bara 24. Sedan har vi en hel del annan cancer i familjen, med närmaste släkting som haft cancer var min pappa, och han dog i lungcancer när han var 59.

Nu ska vi bestämma hur vi ska gå vidare, eftersom det ju är på näsan och en hel del måste skäras bort. Troligen blir det en sk. Mohs-operation, där hudläkaren hyvlar av lager efter lager av huden, och varje lager synas i  mikroskop på en gång. Läkaren kan då se cancercellerna i specialmikroskopet, och hon fortsätter alltså att hyvla tills endast friska celler syns i provet. Detta ska tydligen vara det bästa sättet, specielllt när det rör sig om ansiktet. Sedan kan man välja att ha en plastikkirurg som fixar till hålet som blir.

Mitt första besök då cancern upptäcktes var förra veckan med en sk nurse practioner, hon är snäppet högre utbildad än en sjuksköterska men är inte läkare. För att gå på leverfläckskontroll passar det bra med just en nurse practioner tycker jag. Och jag tänkte ju att det bara var en vanlig leverfläckskoll, men det blir det då alltså inte...

Den 27:e ska jag tillbaka för att träffa hudläkaren som ska göra operationen, och då får vi väl bestämma när det blir och om en plastikkirurg ska vara med. Just nu vet jag inte riktigt vad som är bäst, får vänta och se vad de säger. Men ett stort hål i näsan vill jag ju inte gå omrking med!

Det är ju inte första gången jag haft en BCC, men jag har aldrigt haft ens en leverfläck som behövdes tas bort från just ansiktet. Det är ju väldigt känsligt, man kan ju inte dölja ett hål i näsan liksom. De senaste två BCC jag tog bort har lämnat ganska stora synliga ärr. Vill INTE ha det på näsan!

Jag är dock glad att jag har en ska snabbväxande BCC, eftersom den då upptäcktes tidigt. Det är annars vanligt med att ha en BCC i många år, eftersom de oftast växer långsamt och folk inte tänker på att de kan vara farliga. Ser inte direkt farliga ut, så som melanom gör. Typ en pärlliknande liten knöl, ser mer ut som en liten vårta ungefär. BCC är ju bra eftersom de inte sprider sig till andra organ via blodet såsom malignt melanom gör, men med en BCC så är det oftast bara tippen på isberget man ser, de kan ibland gå ganska djupt och ibland ta sig in i skelettet, vilket kan trixa till saker just på näsan såklart.

Men just nu vet jag inte alls vad vi har här, förhoppningsvis får jag veta mer den 27:e. Men det är liksom läskigt att gå omkring och veta att jag har CANCER på näsan! Jag kan se fläcken där på näsan hela tiden, och fingrarna letar sig dit hela tiden och fingrar på knölen...

Här är några bilder så ni kan se hur det ser ut just nu:

 Ser inte mycket ut för världen, va? En oskyldig liten knöl bara...

Tur att jag har mina leverfläckskollar 2 gånger om året, skulle nog inte ha misstänkt nått själv!

Jag blev nästan lite chockad när jag fick höra idag att det är cancer! Jag var ju bara där för att kolla leverfläckarna, och den där lilla knölen ser ju inte mycket ut för världen, definitivt mest ett irritationsmoment tyckte jag (för en knöl är ju aldrig kul att ha på näsan, liksom...). Jag tror den började synas i början av juli, så väldigt ny.

Jag fick dock en superdyr kräm i våras för att smörja på näsan, eftersom de sa att jag hade hud som var aktinisk keratos (tror jag det heter på svenska), och de sa att den krämen kunde zooma in sig på eventuella cancerceller och fixa problemet innan det blev värre (en aktinisk keratos blir nästan alltid hudcancer med åren, fast det kan ta lååång tid, sk. premalignt). Men det var ju tydligen inte fallet...

Inte för att jag använde krämen mycket, jag var för lat och glömde hela tiden bort den. Så kanske hade jag kunnat undvika detta? Vem vet! 

Men fy alltså, cancer på näsan! Huga.