I usually always walk Sarah over to the next doors neighbour, unless I am outside in the yard. But today I decided to let her be a big girl and walk over there by herself. I watched from the kitchen window and made sure she made it OK to their front door.
Then I started to worry. What if she never actually went inside the house? What if they weren't home? She could have started to walk back after I stopped looking, and someone could have taken her!
But the kids usually go back and forth between our houses, so I figured I would see her soon.
No sight of them. I went out in the back yard. Usually I can here them playing from back there.
Not a peep. Finally I just took my irrational fears and walked over the the neighbour and checked. She was just fine, playing and having fun.
I guess it is just part of being a mom, to always worry...
3 comments:
Ja den är lite knasig den där klumpen man fick i magen samma dag som man födde sina barn.
Konstant oro för att något ska hända ens sötnosar.
Men det är väl så det ska vara.
Små barn-små bekymmer
Stora barn-stora bekymmer
Utflyttade barn- enorma bekymmer
;)
Det finns liksom inget att tillägga utan jag håller med föregående talare
Kramar från Styrmansgatan Visby
Usch ja. Man tänker på de barn som plötsligt bara försvinner och jag har konstaterat att det är ju massor av barn som är spårlöst borta i detta land! Hemskt. Häromdagen fick vi hem ett brev från skolan där de skrev om en bil som setts utanför skolan och där en man försökt locka till sig småflickor med godis!!! Vår minsta tjej går ju på Kindergarten och jag försökte på ett pedagogiskt sätt förklara för henne att ALDRIG gå in i en främmande bil! Hon är bara 5 och hur mycket förstår man då kan man undra? Läskigt är det i alla fall.
Trevlig helg!
Post a Comment