Ikväll ska veterinären ringa med resultatet, och förhoppningsvis kan vi då få tid snabbt för att komma igång med behandlingen. Det är en hel del som ska fixas med i så fall: man ska avgöra dosering av insulinet (som sedan ska injiceras två gånger om dagen), man ska lära sig fixa med en glukosmätare (blodet ska testas varje dag), det kan ta en del fixande att hitta rätt innan alla bitarna hamnar på rätt plats helt enkelt.
Ett stort jobb. Ett dyrt jobb. Men SÅ värt det med tanke på hur mycket glädje vi har fått från lilla Bob genom de nästan 12 år vi har haft honom. Såklart vi ska ta hand om honom så bra vi bara kan!
Det är väldigt svårt för mig att förstå människor som avlivar sin hund när de fått en sådan här diagnos, eftersom de tycker det är för "jobbigt" att hantera. Om man har ekonomiska problem och inte har råd är väl en sak, men för att man är för lat, liksom. Fattar inte att det är så vanligt med avlivning pga diabetesdiagnos som det tydligen är!
"Ja farmor har diabtetes, oj då vad jobbigt, ja vi får väl avliva henne nurå". Så kan man ju inte göra mot en familjemedlem! Och det är ju det han är, Bob. En i familjen. Vår "original Bob" som vi kallar honom, för han var först som tillskott i familjen. Ett riktigt original dessutom! :-)
Inatt var vi uppe fyra gånger för att Bob behövde gå ut och pinka och sedan dricka MASSOR igen. Han är så supertörstig! Det går inte att bara ta ut honom och ställa undan vattenskålen, i hopp om att slippa ta ut honom fler gånger under natten. Han kvider av törst, det går INTE att sova med en kvidande, gnällande hund!
Så det lär ju bli minst en jobbig natt till, vet inte när behandlingen kommer igång och hur fort den verkar. Men vi är båda väldigt sega nu...
Bob vilar ut efter nattens pinkande och drickande...
1 comment:
Å lilla Bob! Jag hoppas verkligen att det ska gå bra. Och visst kan man hjälpa och behandla. M's gamla katt som fick diabetes 8då bodde hon redan sedan flera år hos M's mamma) tror jag fick ngn typ av medicin, och hon levde ett tag med sin diabetes. Kanske något år eller två. Men senare tror jag M's mamma bestämde sig för att avliva katten för att den blev så dålig. Om jag minns rätt blev kissen rätt sjuk (om det diabetesen som orsakade det eller om det var ngt annat åldersrelaterat minns jag inte nu) men hon var riktigt dålig. Så sorgligt. Men som sagt, det GÅR ju att ha kvar sitt älskade husdjur så länge djuret inte lider.
Men folk tänker så olika om det här. Ännu mer vad gäller katter än hundar tror jag. Fick alldeles nyligen en fråga om varför så många gjorde sig av med sina katter då de fick barn. Denna fråga kom eftersom min kompis insåg att vi hade katt INNAN vi fick Ella. Och hon blev så förvånad för alla de hon kände som haft katt innan de fick barn hade gett bort, sålt eller avlivat sina katter när de fick barn. Jag svarade med att jag inte heller förstod varför man gjorde det och att jag tycker det verkar otroligt mycket vanligare här (iallafall i NYC) än i Sverige. Min kompis (som är från Kina) berättade att hon trodde att det var för att katterna kunde skada barnet, men jag sa att det är ytterst ovanligt. Kanske är det mer fråga om att vissa par skaffar djur, behandlar dem som sina barn, och sedan när de inser att de väntar en baby så vill de inte längre ha kvar djuret för att de då tycker det är för jobbigt. SÅ KONSTIGT tycker jag!!!!! Men vi fick den frågan av många då jag var gravid: "var ska ni göra av katten?" inte ens "ska ni behålla katten?" utan "VAD ska ni göra med den?". Som om det var självklart att vi skulle göra oss av med honom bara för att jag var gravid!!! Men det sa vi såklart ifrån att vi självklart skulle behålla den! OCH sedan skaffade vi ju Tazo också då Ella var ca 9 månader. För att vi insåg att vi inte hade samma tid att leka och gosa med Lipton längre och tyckte han kanske kunde behöva lite annat sällskap också. :-) Så tvärtemot vad så många gör här alltså.
Hoppas nu att Bob kan få en bra behandling så att han kan finnas med er länge till!!
Kramar!
Post a Comment