Idag är det exakt 35 år sedan min mamma dog. Min fina, vackra, smarta mamma som jag aldrig fick lära känna. Som jag inte har några minnen av...
Jag hade precis fyllt 1 år då hon somnade in, efter en relativt kort kamp mot malignt melanom. Hon somnade in hemma hos sin mor, min mormor. Omgiven av nära och kära. Hennes mor blev min mor, hon tog hand om mig på både gott och ont när min omogna pappa inte pallade med. Han försvann från mitt liv och kvar fanns mormor och hennes andra man.
Jag funderar ibland på vem jag hade kunnat vara, hur mitt liv hade sett ut om hon hade levt. Min barndom har faktiskt präglat min personlighet, gjort mig till den person jag är idag. Hade jag varit sjuk idag om inte... All den psykologiska stress jag levde med genom åren, med en alkolist till styvpappa och alla dessa gräl. Alla de nätter jag grät mig till sömns, undrade varför... varför fick jag inte behålla min mamma.
Jag är den jag är idag tack vare min barndom. Jag känner mig stark och harmonisk. Jag älskar såklart min mormor och kallar henne mamma. Men jag undrar hur det hade kunnat vara om min mamma hade fått leva, om jag hade fått ta emot kärlek, blivit omkramad och pussad på då och då. För det var det stor, väldigt stor, brist på när jag växte upp. Kärlek.
Det är nog till stor del anledningen till att jag har så mycket kärlek till min egen familj att ge, för att jag inte hade någon att ge den till som liten, ingen att utbyta ömhet med. Så jag har mycket kärlek i mitt hjärta som behöver ut, behöver någon.
Så kram på dig mamma, vart du nu än är. Jag saknar dig och jag älskar dig.
13 comments:
Å vännen! Vad fint skrivet. Och sorgligt. Men samtidigt även med mycket hopp och kärlek. Jag visste inte om att du haft en såpass svårt barndom. Jag är ganska säker på att du tagit med dig mycket därifrån. Att den format dig. på gott och ont. Men jag måste säga att jag tycker det lilla jag tycker jag känner dig visar att du blivit en stark och kärleksfull och klok person!
Men självklart förstår jag att du funderar ibland på vad som skulle kunnat varit ifall du fått behålla din mamma hos dig.
Varma kramar!!
Åh, vad fint skrivet men så sorgligt. Jag förstår att du alltid haft en massa "what if"-tankar, men tänk vilken bra och kärleksfull mamma du har blivit och vilken fin dotter du har som du kan ge all din kärlek till.
Stor kram
*Med en tår i ögonvrån* KRAM!! What the world needs now, is love sweet love... It's the only thing, that there's just too little of... Vad underbart att du kan föra kärlek vidare, även om det saknades dig som liten. Jag är säker på att din mamma är med dig från var-man-nu-är-när-man-dör och är SÅÅÅ stolt över dig!!
Kan säga dig Tina att du har varit en stort stöd för mig när jag var liten, för av dig fick man alltid kramar å kärlek!! Det bästa jag visste var att vara med dig för du var alltid glad å tyckte om mig som jag var!! Hur du badade mig å tvättade mitt hår å kammade å pysslade med mig!Att få vara med Tina va d bästa man visste!!
Kram kära kusin! Du är en underbar människa!
Tack Sia! Du om någon har ju verkligen haft en tuff barndom. Verkligen inte rättvist att du var tvungen att i princip ta hand om din lillebror när du bara själv var ett barn. Men se nu hur det gått; du är en kanonsupermamma! Många kramar från mig...
Det var väldigt fint skrivet om din mamma. Jag tror hon hade varit väldigt stolt och glad över dig om hon hade kunnat träffa dig idag. Du har en underbar familj och är bästa tänkbara mamma man kan vara åt lilla S.Men saknaden från din mamma kommer ju alltid att finnas där. Livet är väldigt orättvist och tragiskt ibland.
Kram och du är värd all lycka du kan få från livet med mycket kärlek och värme.
Oj så vackert skrivet men så tragiskt för dig. Jag hoppas du är omgiven av massor av kärlek idag! Jag fick lära känna min mamma upp i vuxen ålder men hon togs bort hastigt från oss vid en ålder av 63. Hon fick aldrig träffa Minstingen men p något sätt verkar Minstingen veta vem hon är eftersom vi pratar mycket om mormor och jag visar ofta bilder på henne.
Trevlig helg!
Kramar
Via annas blogg om livet hittade jag in till dig.Du berör mig med det du skriver. vi är nog många som ska klappa oss på axeln och säga, Fan vad vi blev bra, trots allt. Jag gör det själ!v ibland.
Ta hand om dig och de dina
kram anna
Vad sorligt att du aldrig fick lära känna din mamma. Livet är så otroligt skört och bräckligt.
Stor kram!
Har inte varit inne på din blogg på väldigt länge, när jag kom in på detta så började tårarna direkt rulla nerför din kind, och sen läste jag Sias komentar och då trillade dom ännu mer. Du är en underbar vän och jag saknar dig!!
kram
Vad vackert du skriver, rörande. Det märks att du har mycket kärlek och värme i dig, att du är en varm person. Som du säger, du får utlopp att ge allt det till din familj idag. Vad jag tänker på och tycker är det bästa, det är att du blivit en så kärleksfull person som kan "ge" kärlek och värme till din familj nu, även om du inte fick det i din barndom och uppväxt. Jag tror det kan gå åt enda hållet, antingen blir man likadan (kan inte ge kärlek och värme) eller så blir man tvärtom, precis som du, har så mycket att ge och som man ger. Min mamma hade det tufft i sin uppväxt, med en kärlekslös mamma som inte behandlade henne väl. Men hon har alltid varit den pussiga, kramiga, öppna mamman med så mycket kärlek att ge. Men det hade nog kunnat bli tvärtom också.
Förresten, eftersom du vet hur det är att förlora sin mamma så tidigt. Har det påverkat dig så att du nu, när du själv är mamma, känner en väldig rädsla att nåt ska hända dig och lämna din dottert ensam? En paralyserande rädsla och oro som du tänker ofta och mycket på?
Min känsla är att det inte är så för dig, du har en realistisk syn på vad som kan hända alla här i livet, men du har inte låtit den rädslan ta på ett destruktivt sätt. Om du förstår vad jag menar.
Anne, jag har aldrig varit rädd för att dö eller så för min egen skull, men i och med alla sjukdomar jag varit med om har jag ibland en rädsla att jag ska dö och liksom lämna min dotter kvar, ensam, såsom jag själv var. Jag vill vara där för henne, så det är nog min värsta mardröm, att jag skulel dö och lämna henne ensam. Fast dte är ju inget man går och tänker på varje dag eller så, men känslan är ju där och säkert tack vare det man själv har varit med om. Och som du sa, antingen blir man likadan som de personer som har tagit hand om en, eller så väljer man att bli tvärtom. Min mormor hade det nog inte speciellt kärleksfullt när hon växte upp med sina 8 syskon, men så var det ju ofta på den tiden, under tidigt 30-tal...
Å, söta du, så jag önskar att du hade fått ha din mamma. Det är så hemskt med alla barn som måste ha det som du hade.
Trösten är att du nu ger allt till din dotter, att du vet att hon har det bra och får en kärleksfull uppväxt.
Stora, stora kramar till dig!
Post a Comment