En dag som alla andra

Tidigt i morse var jag hos min hudläkare. Jag måste gå och kolla mig minst var 6:e månad eftersom jag i princip ligger på 100 % risk att få melanom. Detta baseras på de fakta att jag har en nära anhörig med melanom (min mamma dog av det när jag var 1år och hon bara 24), jag har sk "atypical mole syndrome", dvs, många leverfläckar och många med förändringar, och för att jag har haft en annan sorts hudcancer än melanom, basalcellscancer.

De hittar så gott som något varje år som har cancerceller, dvs. som skulle bli melanom om det läts vara ifred. Senast var i början på sommaren då de skar ut en bit av mitt vänstra underben, jag har fortfarande ett fult ärr som inte har läkt riktigt ännu, det var ganska så djupt.

Alltså, jag känner INGEN som har en så stor mäng medicinska problem som jag har! Jag antar att de alla hänger ihop på ett och annat vis via immunsystemet, men ändå! Man blir ju så TRÖTT. Så trött...

Jag vet inte om någon har något intresse över allt detta, men jag vet via privata mail jag fått av läsare att det finns de med nyligen diagnostiserade liknande problem som tycker det är intressant. Ni andra kan ju hoppa över om ni vill. För mig själv är det alltid lika förvånande när jag ögnar igenom listan på det som jag har fått på papper genom åren. Jag känner mig ju inte alls sjuk. men jag tror det är just det som är nyckeln till att fungera normalt, att man inte går och tänker på det hela tiden. Jag tror helt och hållet på positivt tänkande.

De problem som jag har och som har fått egna diagnoser är som följer:
Lupus (SLE)
Interstitiell cystit (kronisk inflammation av urinblåsan)
Reumatisk artrit (kronisk inflammation i lederna)
Ulcerös kolit (kronisk inflammation av tocktarmen, dock ”botad” i och med borttagandet av tjocktarmen förra året)
Bakercysta (en reumatisk cysta stor som en apelsin bakom vänstra knäet)
Sjögrens sjukdom (kronisk inflammation av spottkörtlarna
Endometrit (kronisk inflammation i livmodersslemhinnan)
Hashimotos sjukdom (kronisk inflammation av sköldkörteln som orsakar för lite sköldkörtelshormon)
Neuralgi (kronisk inflammation i nerver i huvudet),
Vaskulit (kronisk blodkärlsinflammation), osteporos (benskörhet)
Raynauds sjukdom (kronisk sjukdom som orsakar kärlkrampor och på så vis att nedsatt blodflöde i fingrar och tår och får dessa att vitna),
Takykardi (hjärtat slår för fort).

Majoriteten av dessa problem har jag på grund av lupus (SLE). Man ser ju ganska snabbt att huvudgrejen med lupus är kronisk inflammation av olika de slag. Sjukdomen i sig själv är ju när ens egen kropp attackerar sig själv, och på så vis orsakar inflammation. Jag har även andra problem som jag bara får då och då, såsom pleurit (lungsäcksinflammation) och DVT (blodproppar i benen), t.ex. De andra grejerna får jag dras med i princip varje dag.

Det är oftast ganska pinsamt när man träffar någon ny människa och man kommer in på det här med sjukdomar. Folk tittar alltid tvivlande på mig och de måste ju tro att jag är en superhypokondriker eller nått, för inte sjutton kan en människa som ser så normal ut ha alla de där problemen?! Ken trodde faktiskt att jag var hypokondriker först när vi träffades. Tills han hade suttit med mig på akuten några gånger. Antar att det är ganska lätt att tro, jag menar, det är ju hela tiden nått på G.

Min husläkare skojade förra veckan då jag var inne med hjärhinneinflammationen att jag personligen säkerligen hade betalat för hans familjs båt! Tack gode min tid för sjukförsäkring, säger jag bara...

Min reumatolog frågar ofta försiktigt hur jag mår, han tycker i princip att det är ett under att jag inte är deprimerad vid det här laget, och han skakar förbryllat på huvudet varje gång han inser att jag tar allt med ro. Fast jag tycker att det går jättebra, vissa dagar bättre än andra så klart.

En nackdel med lupus är att man ofta kan vara så in i bomben trött, och det är inte alls ovanligt för mig. Jag känner mig då oftast lat, för jag tycker ju att jag borde orka, jag tänker ju inte på att det ju faktiskt pågår en hel del inne i min kropp hela tiden. Det är knas, men jag känner mig helt oduglig ibland, ser på disken och skäms, t.ex. 

Jag har ju haft en sådan oerhörd tur att jag slank in på det här med översättningar 2000. Jag var klar med utbildningen och kände väl inte direkt för att söka några journalistjobb. Jag visste bara att jag ville arbeta med språk och att skriva. Och så satt jag där sommaren 2000 med lite extra pengar. Antingen tog jag ett vanligt tråkigt jobb, eller så satsade jag på att starta eget som frilansare. Och vilken tur att jag valde rätt! Jag har varit ganska så dålig sedan 2003 fram till i början på 2008, så då har det ju varit idealiskt att vara frilans och inte behöva oroa sig för jobbet i alla fall. Och så är det ett mycket givande yrke för mig, inte fy skam det heller!

Innerst inne har jag en stor rädsla för att dö av cancer, det är väl det enda. Min mamma dog när hon bara var 24 i cancer, min pappa för några år sedan, och vi har en massa annan cancer här och där i släkten. Har ju haft tur att upptäcka förstadiet till melanom ett par gånger, och när de tog tjocktarmen hittade de cancer där. Jag ryser bara vid tanken på hur det kunde ha gått. Och för 11 år sedan opererade jag bort cancerceller från livmodershalsen. Så man känner sig ju lite "cancer-utvald" eller vad man ska kalla det. Som tur är ses jag ju över ganska ofta av läkare och har bra kännedom om min egen kropp (tacka fan för det efter all denna skit sedan jag var 13!), det borde ju ge mig ett visst försprång. Det är ju inte det att jag är så rädd för att dö för min egen skull, utan för Sarahs. Jag vill inte att hon ska behöva leva utan sin mamma så som jag har gjort. Jag känner mig så oerhört beskyddande mot henne, hon är det viktigaste av allt för mig!

Ja ja. Detta blev ju ett himla dravel, men ibland får jag dessa tankar. Inte så konstigt kanske. Men idag såg allt bra ut hos hudläkaren, bara en fläck som vi ville ta bort, men den är troligen OK. Typiskt att den satt på halsen, inte ett så kul ställe att ha någon karvandes med en skalpell, ha ha!

Ny leverfläck borttagen idag mitt på halsen

Som sista ord idag ett par bilder på hundarna. De vet ju i alla fall hur man hanterar lite kallt väder bäst!

 

Bob i sin mysigt varma tröja (han ÄLSKAR sina myströjjor!)

Stan föredrar att vara UNDER en filt istället, inga tröjjor här inte!

(Vet inte varför nya Blogger vill ha en del bilder på kant, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder så blir det samam visa med en del bilder. Mysko!)