Vi hade varit borta i över 6 timmar när vi kom hem, och det var redan för sent att försöka ta honom till veterinären. Chokladen var redan inne i hans system, och det enda han nu kunde göra var att dricka en massa vatten, spy och skita. Och det gjorde han. Han tyckte väldigt syn om sig själv. Veterinärens behandling består av att pumpa i hunden aktivt kol, men som sagt, vi var redan förbi det stadiet.
Jag låter väldigt kallt kan tyckas, men det här var långt från första gången Stan har snott choklad och vräkt i sig. Vi är veteraner i frågan. Tydligen så är det giftiga ämnet i choklad väldigt beroendeframkallande hos hundar, så har de fått smak på det kan de göra vad som helst för att få mer, rena drogen. Det är ju inte direkt som om vi låter chokladen ligga framme så han ka ta för sig.
Och Bob fick nog inte ens en smula, han var inget sjuk alls. Hur som helst så mår Stan alldeles utmärkt idag. Jag beräknade mängden gift i det han åt, och det var nog på gränsen till giftig mängd, så han hade tur.
Det värsta han någonsin gjort i chokladväg var nog när han bröt sig in i min systers väska då hon var här 2003. När vi kom hem efter en lång dag på stan hade han inte bara gjort det, utan lyckats öppna en ny påse med Riesen-chokladkolor, äta dessa med papper och allt. Och sedan hade han spytt och skitigt. Över hela vardagsrummet... Så jävla snuskigt! Den här gången skötet han i alla fall allt det där utomhus. Att ha hund är stundom väldigt äckligt...
No comments:
Post a Comment