Sunday, November 16, 2008

Väder och likvaka

Nu får ju Florida bestämma sig! I flera dagar har vi haft över 30 grader varmt och det var väl svettigt värre. Och nu idag tyckte vädrets makter att vi skulle ta del av lite nordligare vindar, så just nu är det strålande solsken och 13C!

Eftersom vi aldrig riktigt får något väder kallt nog att kallas vinter, brukar våra garderober inte innehålla så många plagg ämnade för kyligare väderfenomen. Lite långa yogabyxor och ett par munkjackor, typ.

Men nu är ju dottern elev på en skola med uniformkrav. Det är ju inte alls så strängt som det låter, men man kan ju inte gå dit i rosa yogabyxor med glittriga fjärilar på, typ. Så sist vi fick lite kallt införskaffade jag ett par grå och ett par svarta yogabyxor till henne. Man ska egentligen ha kakibyxor, men hennes är fortfarande lite stora. Man får ha mjuka byxor om man håller sig till neutrala färger såsom marint, grått och svart. Jag tycker yogabyxor ser lite mer klätt ut, eftersom de är skurna i en form och inte bara sladdrar runt med en mudd nertill.

Men. Man behöver ju mer än två par byxor när det håller sig kallt en längre tid. Och inte att förglömma, hon har bara två långärmade tröjor (t-shirts). Hon kan ha en neutral t-shirt under en av uniformsgolftröjorna, men som sagt, man behöver fler än två. Så det får bli lite shopping idag. Maken var snäll nog att ge mig sitt betalkort, så man får väl passa på. Han tyckte vi kunde hitta lite snygga skjortor till honom med. Så shopping är det som gäller!

Ken ska på likvaka nu på morgonen. Det låter ju hemskt, men jag tvivlar att det kommer att finnas någon faktisk kropp på plats, tilldragelsen sker på en av de förnämsta privata klubbarna här i stan, Sarasota Polo Club (de spelar faktiskt riktig polo där). Det är en av hans mest prominenta och trevligaste kunder vars fru har avlidit. Jag har aldrig träffat henne personligen, men Ken sa att hon hade varit riktigt hjälpsam och faktiskt suttit barnvakt åt Sarah då jag låg på sjukhuset här sist, så att Ken och hennes man kunde ha möte.

Jag vet inte riktigt hur vanligt det är med likvaka nuförtiden, jag tror det är mest de av irländskt ursprung som fortfarande har kvar denna tradition. Det är ju då associerat med den romersk-katolska kyrkan, men traditionen har faktiskt för-kristliga grunder. Katolikerna hade tom förbud på likvaka i början, eftersom det ansågs vara en hednisk tradition. Förr var det ett medel att se till att den döde verkligen var död och inte bara skendöd, men nuförtiden används likvaka mer i ett syfte att hjälpa de sörjande bearbeta tanken på att deras älskade har lämnat dem, innan kroppen går vidare till bårhuset eller kremeras. Traditionellt sett ska en likvaka pågå i tre dagar, och man läser oftast religiösa texter under tiden.

Vi får väl se när han kommer tillbaka om det fanns något lik att beskåda eller inte. Jag skulle nog tycka det vore för läskigt att se en död person sådär. Man har ju sett på TV hur det går till, men det räcker nog bra med det för min del...

3 comments:

Lotte Jensen said...

Jag tror att "likvaka" kan fylla sin funktion. Vi lever så skyddat från sjukdomar och död att vi har svåret att förstå det. Det var mer vanligt förr som sagt, av avtog under 1900-talets början. Då kunde den döde ligga i nån vecka eller så i ett rum och alla fick komma och säga farväl. Det var ju ofta någon i familjen som snickrade ihop kistan. Fråga Lisa. I deras lilla sovrum nere så föddes man till världen, och tillverkade barn och man låg lit de parade...

Murveln funderar said...

Hm,som sagt. LITE "Don Ken-varning" på maken måste utfärdas!
Angående det så kallade kallvädret så kan jag upplysa om att undertecknad framlev 47 år på en plats där nu är mellan 15-20 grader
KALLT!
Här har vi haft runt 10+ idag och det är ljuvligt skönt!

Saltistjejen said...

Här verkar det vara väldigt vanligt med just likvakor. Jag tror det beror på att många är katoliker och det är ju nu en katolsk sed som du skrev.
Jag kan även tänka mig att det på fera vis kan vara något fint och bra. Visst kan det vara skärmmande att se en död person. Särskilt om det är någon man känt när den levde och som man sörjer. Men när både min pappa och även när min svärfarr dog så såg jag dem som döda och jag tyckte det på många vis kändes bra att få göra det. Dels för att verkligen hjälpa mig mentals att inse att de faktiskt VAR döda. Dels för att man då kunde ta ett mer "personligt farväl" än under själva begravningen då det är mer "tidsscheman" och olika saker som ska ske.
Jag tror även precis som Lotte skriver här ovan, attt det kan vara bra att kunna väva in döden i vårt moderna liv på ett mer naturligt vis också. Som hon skriver så är det ju så att i vårt moderna samhälle så är ju väldigt mycket av sjukdom och död sådant som "sköts av andra": på sjukhus, ålderdomshem, begravningsbyråer etc.... Jag tror att det egentligen vore bättre ifall man fick ta del av hela livets cykel (födelse-död) redan under uppväxten. Jag tror att det skulle vara lättare att förstå och att det skulle bli en mer naturlig del av livet då. Mindre dramatiskt. För den delen inte mindre sorgligt eller hemkst när det handlar om förlust av någon som stått en nära, men kanske skulle det ändå kännas mindre främmande och "läskigt"?
Kram!